Pengabdi Setan (2017)

alt. titel: Los hijos de Satán, Satan’s Slaves

En gång var Mawarni ung och vacker, med en ung och vacker röst. Men ibland kan åren vara extra grymma och här ligger hon nu, paralyserad av en okänd sjukdom. Maken Bahri och de fyra barnen, med äldsta dottern Rini i spetsen, börjar få det allt tajtare ekonomiskt i takt med att moderns skiv-royalties sinat. Särskilt som de bor i farmodern stora hus, vilket kostar alldeles för mycket att underhålla.

Man kan ju tycka att denna situation är skräckinjagande nog, särskilt som Mawarni numera bara verkar kunna kommunicera med familjen genom att mer eller mindre ihärdigt ringa i en liten klocka. Och trots att hon som sagt tycks vara sängliggande tack vare sin sjukdom är det inte helt ovanligt att den som är uppe och tassar om natten ser en vitklädd gestalt i långt, svart hår.

Men Mawarnis sjukdomstillstånd slutar som sådana ofta gör och snart läggs hennes svepta kropp i en grav på skogskyrkogården, vilken som av en ren händelse ligger precis intill familjens hus. Trots att modern nu alltså är borta på allvar hörs fortfarande den lilla klockan och om natten visar sig en vitklädd gestalt i långt, svart hår för den som är dumdristig nog att inte ligga i sin säng och sova.

Jag blev glad när jag såg att biblioteksstreamingtjänsten Cineasterna bjöd på Satan’s Slaves eftersom podden Vargtimmen producerat ett par avsnitt helt ägnade åt indonesisk skräckfilm. Smolket i glädjebägaren var möjligtvis att detta var remaken från 2017 av Joko Anwar och inte originalet från 1980 av Sisworo Gautama Putra. Jag tyckte mig nämligen minnas att Vargtimmen menat att originalet var en betydligt bättre film.

Men hur ofta ser jag indonesisk film överhuvudtaget? Bara att laga efter läge med andra ord och ändå vara nöjd med remaken. Tyvärr tyckte jag inte att den var särskilt bra som skräckfilm betraktat. Som synes ovan finns alla ingredienserna på plats – ett ödsligt beläget stort hus (komplett med en stor jäkla brunn i källaren), skrämmande kvinnogestalter och löftet om en hemsökelse långt bak i historien.

Men det är något med framställningen eller klippningen som gör att många av skräckelementen faller ganska platt för min del – jag blir helt enkelt inte tillräckligt skrämd av alla hoppa till-effekter med uppdykande silhuetter och opålitliga lampor. Kvinnogestalterna i sig är inte dumma (långt, vitt nattlinne och svart hår är i grunden obehagligt) men jag tycker inte Anwar lyckas använda eller presentera dem på ett tillräckligt suggestivt sätt.

Till det kommer en historia som gör det onödigt krångligt för sig. Titeln lovar lite för mycket eftersom vi egentligen aldrig får stifta bekantskap med dess Satans slavar. Ett liknande upplägg fanns exempelvis i Hereditary och där tycker jag att historien skapade starkare band mellan den döde (Toni Collettes mamma i det fallet) och sekten som dessförinnan varit helt okänd för familjen. Här känns det som om första halvan av filmen vill berätta något helt annat än den andra halvan. Först kommer en historia om hot och påverkan från en vålnad, vilken sedan övergår i att fokusera på den sataniska sekten. Samtidigt förekommer i första halvan av filmen en del religiösa riter, vilka bara får ett tydligt sammanhang i skenet av andra halvan (fast ändå inte. Egentligen).

I Satan’s Slaves blir det rörigt i distinktionen mellan en hemsökande vålnad, det som tydligen är känt som ”pocong” eller ”shroud ghost” (vilket förvisso i sig är ett coolt koncept) samt helt vanliga, jäkla zombies. När det gäller vålnaderna tycks det dessutom finnas två kvinnogestalter som i mina ögon ser lite olika ut och jag blir aldrig klok på om de bägge ska föreställa den döda modern eller inte.

Samtidigt är det förstås lite häftigt att Anwar såvitt jag kan se var nominerad till Indonesiens motsvarighet till en Guldbagge för Satan’s Slaves och så sent som 2020 vann samma pris för bästa regissör tack vare en skräckis som heter Perempuan Tanah Jahanam eller Impetigore (filmen är från 2019). Om jag ska tro Wikipedia kostade Satan’s Slaves dessutom motsvarade 150 000$ att producera, men har spelat in drygt 16 miljoner dollars. Man får hoppas att Anwar haft en bra deal med sina producenter så han har kunnat få en del av den kakan.

Jag tror att Satan’s Slaves kan göra större intryck om man ser den helt blank, utan några som helst förväntningar. Själv förväntade jag mig att bli rejält skrämd och det fallerade tyvärr.

Land:
Indonesien

Kulturprägel:
Den tydliga närvaron av en ustad (en person kunnig inom islam men inte en imam) som jag trodde var ett personnamn innan Wikipedia ledde mig rätt.

Annons

2 reaktioner till “Pengabdi Setan (2017)”

  1. Jag vart i alla fall mycket förtjust i denna lilla rysarpärla men smaken är olika. Vad jag förstått så är detta en prequel till 80 tals filmen därav det ngt kryptiska slutet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: