Hereditary (2018)

Äntligen! Efter omvägen kring Midsommar var jag så framme vid en av 2018 års mest uppmärksammade skräckfilmer: Ari Asters Hereditary. Var skulle omdömet landa? Briljant? Läskigaste filmen ever? Pretentiöst skräp som egentligen bara vill berätta om en familj i sammanbrott men som av oklar anledning också försöker vara en skräckfilm?

Nå, familjesammanbrottet är det väl kanske inte så mycket att diskutera om. Mamma Annie har hela sitt liv haft en problematisk relation med sin mamma Ellen. Gott om psykisk ohälsa i den familjen också – pappa tidigt uppslukad av depressionens vågsvall och broderns schizofreni gjorde till slut att han hängde sig. Nu är Ellen borta men Annie kan inte undfly känslan av att familjen på något sätt är trasig och att det är hennes fel.

Och trasigare ska det bli. Medan pappa Steven febrilt försöker få vardagen att gå runt vill storebror Peter gå på fest med sina kompisar. Röka på lite. Kanske få en chans att stöta på tjejen han är kär i. Av oklar anledning tvingar Annie Peter att ta med sig lillasyster Charlie. Nog för att Charlie är lite eljest och kan behöva ett handtag när det kommer till det sociala. Men att den bortkomna trettonåringen skulle ha särskilt mycket utbyte av en fest befolkad av flera år äldre ungdomar är rätt tveksamt.

Alltnog. En fruktansvärd och tragisk olycka gör att även Charlie nu saknas i Annies liv. Hur ska hon kunna gå vidare? Hur hanterar Peter sin systers bortgång? Och hur länge ska Steven stå ut med Annies labila utbrott?

Nu är Hereditary förvisso inte enbart en film om psykisk ohälsa och tragiska familjeöden, frågan är om det ens är meningen att vi ska se de delarna som ”verkliga”. Trots det kan jag en bit in i filmen ändå inte låta bli att fråga mig: var i hela helvete är besöken till psykologen? Gruppterapin för att få den trasiga familjen att försöka gå vidare? Nejdå, här knapras det bara lite piller och så besöker Annie en samtalsgrupp som mest av allt ser ut som en öde ö av fällstolar som guppar omkring på ett enormt gympasalasgolvshav.

Jag tror också att det var bra att jag såg Midsommar först, för i mina ögon återanvänder Aster en hel del av Hereditarys element i sin andra film, bara mindre framgångsrikt. Musiken och ljudbilden känns igen, likaså det plötsliga och chockerande brutala våldet. Sektstämningen, elden och de avslutande smått triumfatoriska fullbordandet. Tendensen att inte ha något större intresse av att skapa en helgjuten mytologi eller världsbygge utan plocka russinen ur kakan, vare sig det gäller midsommartraditioner eller demonologi.

Med det sagt tycker jag att Hereditary faktiskt var riktigt bra, även om Aster inte heller denna första gång helt lyckas knyta ihop alla sina utslängda trådar så att vi står med ett fint paket på slutet. Allt finns med, men här och var är det ärligt talat lite tvinnat och snurrigt.

Mycket bygger förstås på Toni Collettes porträttering av Annie, vilken redan fått en hel del beröm. Hon tycks redan först gången vi ser henne existera under enorm press, vilket kan signaleras genom något så enkelt som det djupa andetagen innan hon svarar i telefonen. Ungefär som att hon varje gång tänker ”Vad har nu gått åt helvete?”. Länge upprätthålls också den klassiska ambivalensen: det hela kanske bara händer i Annies egen hjärna?

Jag gillar att även om Aster använder en hel del skräckeffekter med skepnader och uppenbarelser är det sällan han förfaller till rena hoppa till-effekter. De många dockskåpen och miniatyrerna speglas på ett snyggt sätt i den ”verkliga” världen och även om de inte fyller någon konkret roll i själva händelseutvecklingen hjälper de till att på en och samma gång internalisera och externalisera det som händer.

Det jag också gillar med Hereditary är att den ändå till slut går nästan all in med någon slags skräckskildring, så att allt inte bara slutar i en halvdan skräck-som-inte-är-skräck. Lite som Midsommar gjorde med andra ord… Tack vare 2017 års Halloween-tema (som fokuserades på demoner) kände jag mig ganska bekväm med upplösningen eftersom den innehöll flera välbekanta element. Att den sedan egentligen inte hänger ihop med filmens övriga betoning på moderskapsskräcken gör mig inte så mycket. Däremot kommer det att krävas något lite extra för att nästa film från Aster ska få luft under vingarna. Att göra samma sak en tredje gång kommer inte att räcka till