You are currently browsing the tag archive for the ‘John Turturro’ tag.

Barton FinkVad gör ett par skarpa författare när de snärjt in sig allt för mycket i det manus de för närvarande arbetar med och inte kommer vidare? Jamen, tar en paus och istället börja skriva om en författare som står och stampar på samma fläck med sitt manus förstås! Eller ja, det var i alla fall så Joel och Ethan Coen löste ”skrivkrampen” de fick av Miller’s Crossing, med alla dess intrikata vridningar och vändningar.

I det läget skulle man kunna tänka sig att det känns lockande att skriva en enkel historia, något rakt upp och ned. En film om brottare, stora män i tights, blod, svett och canvas. Någon som under filmens gång måste ta hand om en donna eller en föräldralös unge. Eller varför inte både och? Eller också går man i totalt motsatt riktning och skriver ihop något som är så fyllt av symbolik och antydningar att det mest av allt liknar en dröm eller en hallucination. Coen-bröderna valde föga förvånande detta andra alternativ, men har låtit sin film handla om en man som skriver enligt det första.

Barton Fink är en hyllad dramatiker i New York i början av 40-talet som övertalas att pröva lyckan som manusförfattare i Hollywood. Hans drömmar om att skapa en teater ”of and about and for the common man” skulle kunna finansieras av prasslande filmsedlar. Att film i sig självt skulle kunna vara just denna ”nya” form av historieberättande som han är ute efter att skapa tycks däremot inte föresväva den idealistiske (och, ärligt talat, ganska inbilske) författaren.

På andra sidan kontinenten installerar sig Barton på hotell Earle där gäster är välkomna att stanna ”a day or a lifetime” och får sitt uppdrag från larger-than-life-filmmogulen Jack Lipnick – han ska skriva en brottarfilm. Men Barton har inte den blekaste aning om hur eller var han ska börja och hamnar därför en mardrömslik tillvaro där han antingen sitter och våndas framför sin reseskrivmaskin eller yrar runt och försöker få hjälp med sitt skrivande.

Jämsides med Miller’s Crossing var Barton Fink också en Coen-film som jag bara sett enda gång, även den tack vare Filmstudion i Umeå. Här hade jag lite tydligare minnen av verket, tyvärr inte särskilt positiva. Hösten 1992 framstod Barton Fink som fullkomligt obegriplig och det är en typ av film som jag inte blivit särskilt mycket bättre på att uppskatta med åren. Men återigen fick jag mig en spark i baken tack vare Henke och Carls snack i Shiny-podden och insåg att till och med Barton Fink förtjänar en andra chans.

Och visst slinker den märkliga filmen ned betydligt lättare andra gången gillt. När jag är beredd på att det egentligen inte finns någon direkt linjär historia och istället koncentrerar mig på att plocka upp alla de där antydningarna och symbolerna. Däremot känns det som om hjärnan håller på att överhettas när jag försöker skapa ett helhetssammanhang och jag börjar efter ett tag fråga mig om det egentligen ens är meningen att tittaren ska kunna få det. Det kan ju också vara så att Joel och Ethan helt enkelt klämt in en massa roliga grejor i sin film och inte varit alltför bekymrade över om det ska ”hänga ihop” eller inte. Det var ju just den berättelselogiken som de försökte undfly med manuset till Barton Fink.

Men visst finns här ändå ett par ganska tydliga spår varav det djupaste i mina ögon är Bartons författarskap, vilket bland annat tar sig uttryck i hans fixering vid att hitta den lille mannens historier och berätta dem för samme man. John Turturros plågade uppenbarelse påminner ibland till det yttre om Gabriel Byrnes Tom Regan i det att bägge männen förefaller avstängda från det som händer runtomkring dem. Men medan jag får ett distinkt intryck av att Toms avstängdhet kommer av att han har full kontroll får jag en lika stark känsla av att Barton aldrig har kontroll. Han är ständigt en ”deer inte headlights” när det kommer till allt vad livet kastar mot honom.

Enda gången Barton synes komma till liv är när han får orera om sin ”nya” teaterform. Det blir därmed dubbelt ironiskt att han i samtal med den lille mannen (i form av hans rumsgranne, försäkringsagenten Charlie, spelad av John Goodman) uppenbarligen skiter i dennes historier. För Barton är det bara hans eget perspektiv som betyder något.

Samma attityd reserverar han för samtalen om skrivande med kändisförfattaren W.P Mayhew (att John Mahoney kunde vara så perfekt sydstatsblasé!) och dennes ”sekreterare” Audrey (en pragmatisk Judy Davies). För Mayhew är det hela enkelt: ”Me, I just enjoy making things up”. En inställning som förstås inte gills i Bartons ögon. En författare måste pinas, oavsett om han skriver eller inte. Författarskapet är en plågsam introspektion men samtidigt en sådan stark drift att det blir än mer smärtsamt att inte skriva.

Och eftersom jag ändå var inne på detta med Gud och Satan i Miller’s Crossing… I fallet Barton Fink ligger det inte allt för långt bort att se producenten Lipnick som en ouppnåelig gudom. Någon som, likt sina grekiska gelikar, avskärmar sig i sitt pool-paradis och samtidigt leker oberäkneliga lekar med mänskligheten (i det här fallet representerad av den stackars Barton). I så fall kan man kanske tänka sig att hotell Earle inte bara är helvetiskt, utan de facto helvetet? Och att John Goodmans Charlie inte är “den lille mannen”, utan en mörkrets furste som till ingen nytta försöker få Barton att se någon eller något utanför sin egen sfär. Alternativt att Earle från början är ett limbo som förvandlas till helvetet när Barton tillräckligt ofta fallerat att se “den lille mannen”. Han har prövats och befunnits ovärdig.

Joel och Ethan lyckas presentera sin dröm med hela dess osannolika innehåll på ett sätt som inte känns det minsta pretentiöst. När den dessutom också är tryfferad med brödernas oförlikneliga surrealistiska humor, gärna i form av rollfigurer som Jack Lipnick eller polisparet Mastrionotti och Deutsch, blir slutresultatet betydligt bättre än man skulle kunna tro. Med True Grit och Miller’s Crossing ryggen kan jag dock konstatera att de rättframma Coen-filmerna tilltalar mig betydligt mer.

Om ni söker upp Barton Finks Wikipedia-artikel går det snabbt att konstatera att det finns bra mycket mer att säga om denna Coen-film än jag hinner med här. Därför gör jag halt och nöjer mig med att konstatera att jag tack vare incitamentet från Shiny-podden ändå fått en helt ny uppskattning för Bartons vedermödor. Plus ett sug att snart besöka honom igen.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser

Transformers 3 måste vara mumma för alla konspirationsteoretiker. Eller inte, för nu har vi ju alla svaren (eller inte gånger två, för när det gäller riktigt konspirationsteoretiker levererar  etablissemanget aldrig alla svaren). 60-talets rymdkapplöpning berodde på att USA och Sovjet ville komma först fram till en kraschad farkost från Cybertron, planeten som i slutänden ödelades av kriget mellan Autobots och Decepticons. Fajten om farkosten var naturligtvis också det som kostade John Kennedy livet. Inte så konstigt kanske, om man betänker att den innehåller Sentinel Prime – ledaren för Autobots innan Optimus Prime tog över. Läs hela inlägget här »

Publicerad i Västerbottens Kuriren i september 1998

Bröderna Coen är något av ett unikum i filmvärlden, sedan undergroundsuccéen Blood Simple 1984 har Ethan och Joel slagit in fullträff efter fullträff. Triumfen Fargo vann både bästa regi och bästa originalmanus i Cannes.

I The Big Lebowski möter vi som vanligt ett mer eller mindre egenartat persongalleri, exempelvis John Goodmans hetlevrade Vietnamnveteran, John Turturros sliskige bowlare och inte minst Jeff Bridges The Dude. The Dude, som egentligen heter Jeff Lebowski och, som det sägs i inledningen antagligen är den lataste mannen i Los Angeles, lever ett ganska avslappnat liv som mest tycks bestå i att dricka White Russians och bowla med sina kompisar. Denne mildsinte mans liv ändras ganska drastiskt när han träffar på ett par torpeder som påstår att en icke-existerande fru är skyldig deras boss pengar och dessutom kissar på hans matta. Förvisso ingen speciellt dyrbar matta, men några gränser får det trots allt finnas!

Läs hela inlägget här »

Collateral Damage skulle nästan lika gärna ha kunna vara ett actionspäckat avsnitt av ”When Plastic Surgery Goes Horribly Wrong”. Allas vår Arnie ser ut som om han storhandlat ansiktsimplantat på Lidl, vilka sedan påbörjat en oplanerad migrering under hunden på honom. Jag svär, han ser konstigare ut än vanligt. Franscesca Neri tycks ha fått en överläpp i julklapp hos en av Colombias mindre nogräknade kirurger. I filmen spelar Arnie brandmannen. Det kanske är så? Vi ska tro att han har fått svåra brännskador vid något tillfälle? Gordon Brewer som förlorar både hustru och barn (det är alltså de som är ”collateral damage”) på grund av en samvetslös bombterrorist.

Läs hela inlägget här »

Publicerad i VästerbottensKuriren, feb 1995 (?)

Vad är det alla amerikaner skyndar hem till? Hela familjen bänkar sig framför TV:n i god tid för att avnjuta Amerikas populäraste frågesport — Tjugoett — presenterad av Geritol. Ikväll skall regerande mästaren Herbert Stempel än en gång försöka försvara sin titel. Men något står inte rätt till. Tittarsiffrorna stagnerar och både programmets producent och bolagets direktör inser att något måste göras för att folket skall återfå intresset för Tjugoett.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Sacred
Virginia Woolf, Mrs Dalloway
Michael Connelly, The Crossing

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser