Halloween (1978)

alt. titel: Alla helgons blodiga natt

John Carpenters original-Halloween har aldrig varit någon personlig jättefavorit, vare sig det gäller skräckfilm (hellre Alien), slashers (hellre Scream) eller Carpenter-filmer (hellre Prince of Darkness eller The Thing). Men när det dök upp en nyversion på biograferna (wait for it…) blev jag så klart nyfiken på att se ur-verket ännu en gång. För även om den inte är en kandidat för best movie ever-priset mindes jag ändå en klart habil slasher.

Till en början är det intressant att se hur intensivt Carpenter jobbar med att inkludera sin publik i det som händer. ”Inkludera” ska här tolkas som ”tas som gisslan”. För det är klart att vi inte har något annat val än att hänga med den spanande blicken som noterar de hånglande tonåringarna inne i det upplysta huset. Ett hångel som på klassiskt filmmanér snarare ser ut som om killen våldför sig på tjejen. Men hon tycker förstås inte illa vara och snart försvinner de ur synfältet, upp för trappan.

Vi har inget att säga till om när vi utrustas med en kniv och en clownmask, inte heller när vi kort därefter hugger ihjäl tjejen. Först därefter släpper Carpenter sitt grepp om oss. Men han håller oss ändå kvar på kroken genom att tvinga oss att se hur mördaren (alltså fortfarande på något plan ett ”vi”) är klädd i en bjärt färggrann clowndräkt och inte stort mer än ett barn.

Det är detta barn som kommer att växa upp på en mentalinstitution och så till den milda grad påverka den behandlande läkaren Samuel Loomis att denne är helt övertygad om att patienten är ondskan själv. Och nog får han rätt i det eftersom Michael Myers med en gång utnyttjar sin nyvunna frihet från Smith’s Grove till att, som en målsökande missil, ta sig tillbaka till Haddonfield och fortsätta mördandet som 15 år tidigare aldrig hann utvecklas till en regelrätt orgie.

Michael Myers är Ondska, han har inga personlighetsdrag, är inget annat än ren instinkt att mörda andra människor. Alla försök att förstå hur eller varför kommer på skam, eventuellt eftersom vi vanliga dödliga aldrig kan förstå denna rena instinkt. Michael behöver inget motiv, anledning eller orsak för att följa sin dödliga natur. Det blir därför också helt följdriktigt att han i denna första films eftertexter refereras till som ”The Shape”. Han är egentligen ingen person, snarare en arketyp, ”the Boogeyman”. För att understryka renonsen på känslor har Carpenter också gjort sin antagonist rejält robotlik.

Möjligen är jag påverkad av de senaste årens evinnerliga Blumhouse/James Wan-produkter, där det blivit mer regel än undantag att det ska förekomma en sjuhelvetes massa förbiilande skuggor i ögonvrån. För Carpenters Halloween jobbar på samma sätt med de här ögonvå-/bakgrunds-förgrunds-ögonblicken, men av någon anledning känns det helt plötsligt fräscht och skrämmande igen. Jag sitter inte bara och väntar på att de ska dyka upp, utan blir uppriktigt förskräckt när den livlösa gestalten helt plötsligt vaknar till liv igen eller en sekund glimtar till i en glasdörr.

Halloween är ett portalverk, även om jag sannolikt aldrig kommer att kunna uppskatta alla dess förtjänster (jag håller som sagt hellre på Black Christmas). Filmen är omsorgsfull, genomtänkt och välgjord. Rent estetiskt (och kanske även musikaliskt) tycker jag att nyversionen lyckades aningens bättre men det är svårt att bortse från originalets genuina hantverk.

Final girl: Det är ganska roligt hur oerhört övertydligt Jamie Lee Curtis Laurie porträtteras som en ikonisk ”final girl”. Hon är ingen social paria men suckar överseende inför kompisarna Annie och Lyndas sexuella eskapader med sina pojkvänner. Hon är inte främmande för att dra ett par bloss på en joint men sitter samtidigt och stickar för att fördriva tiden när hennes barnvaktsskyddslingar (varav en rätteligen är Annies) sover på söta örat. Aldrig skulle hon komma på tanken att, som Annie, knalla runt i bara skjorta, trosor och knästrumpor när hon spillt smält popcornsmör på sina kläder (en matlagningsfadäs som Laurie i och för sig aldrig ens skulle göra sig skyldig till).

Å andra sidan, förutom detta det mest uppenbara av final girl-drag, porträtteras Laurie också som förhållandevis vaken inför sin omgivning. Hon är den som ser Michael först och verkar direkt känna att här är något skumt på gång. Å andra sidan skulle Halloween förstås inte mycket till skräckfilm om det inte fanns någon som hjälper till att bygga upp stämningen och spänningen för oss i publiken.

Historik/psykologi: Historiken spelar så klart roll i Halloween, men främst för att ge publiken extra chills. Evil kids are the worst!

Vapen: Man kommer långt med en rejäl kniv.

Killer-o-vision: Hell, yeah!

10 reaktioner till “Halloween (1978)”

  1. Vi tycker nog ganska så lika om denna rulle. Den lider lite av (vid en omtitt) att det inte händer så värst mycket första timmen samt att det blir nästan parodiskt med alla jump-scares. På plussidan är att Carpenter lyckas frammana den där mysiga småstadskänslan, Jamie Lee Curtus, Donald Pleasence samt den ryslig mördare och allt ackompanjerat till makalöst bra filmmusik.
    Roligt att du nämner Scream jag håller på att se om alla Screamfilmerna och tänkte sedan ta mig an de fyra bra Halloweenrullarna. Om det blir ngt inlägg om dessa åtta rullar? Om jag hinner.
    P.S Måste säga att iom ditt tema detta år är var dag som ett litet Kinderägg – vilken film ska Sofia överraska med idag?

  2. Ja, här funkar ju fortfarande Donald Pleasence — i uppföljarna blir det mer tveksamt skulle jag säga. Däremot är Jamie Lee alltid toppklass! Då håller jag tummarna för två fler-filmsinlägg — har länge tänkt att jag skulle se om Scream 4.

    Åh, vad härligt, tack! Jag tycker det är lika spännande att se vad folk tycker om dem

  3. Förlåt, men med nyversionen, menar du Rob Zombies remake?! Jag tycker Pleasence gör sitt livs roll som Loomis och är genomgående bra i rollen i alla fem filmer han medverkade i. Riktigt bra slasher för övrigt, även om den inte är den bästa i mitt tycke.

  4. @Pappan: Nope, jag menar den allra senaste — det kommer en text om den också. När det gäller Pleasence prestation som Loomis tycker jag nog att han successivt blir sämre och sämre. Kommer att återkomma till det i texterna om de kommande uppföljarna.

    I’m intrigued — vilken är din bästa slasher?

  5. Du får se det som att han blir mer och mer besatt om du tycker han överspelar 😉 Bästa slashern, alltså filmen, är svårt. Jason är ju min favoritkaraktär, hans franchise är min favorit i genren och sexan är min favoritdel, så det blir väl den rent logiskt sett. Annars håller jag första Elm Street jävligt högt, och snackar vi icke-franchise filmer är jag urförtjust i Madman och Sleepaway Camp. Men det är förbaskat många guldkorn i den här genren så jag skulle behöva jobba på en seriös lista.

  6. @Pappan: 🙂 Det går alltid att hitta förklaringar till det man älskar. Madman… Den var ny för min del, måste jag försöka kolla upp. Men då har du minst en text till att se fram emot, kan jag lova

  7. @Jojjenito: Inte då, här är alla åsikter välkomna så länge man accepterar eventuellt mothugg 🙂 Och som du säger, en slasher-trea är ju inget dåligt betyg i sammanhanget

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: