Andra akten (2023)

“I slutet av första akten kommer den första vändpunkten. Det är en händelse som ändrar berättelsens riktning. Huvudpersonen får ett nytt mål och/eller står i en ny situation.”

När det gäller film är det väl lika bra att söka sig direkt till hästens mun. Som i det här fallet är Svenska filminstitutet och beskrivningen av treaktsmodellen. En klassiker i sammanhanget. Men begreppet “akt” går ju alldeles utmärkt att applicera på mer än bara filmdramaturgi. Rent livsmässigt skulle man exempelvis kunna säga att dagens film handlar andra akten för fysioterapeuten Eva och dramatenskådespelaren Harald.

Amour (2012)

Jag klänger mig kvar i Oscars-ilet, för det här är helt enkelt en sjujävla Oscars-film! Eller vad sägs om en nominering för bästa film och vinst för bästa utländska? Jag pratar också om den i senaste poddavsnittet (med det respektabla numret 131) från Snacka om film! Läs först och lyssna sedan. Lyssna först och läs sedan. There’s no end to the possibilities!

***

När ska någon sätta sig ned och göra ett avancerat fandom-flödesschema över Michael Haneke och hans rollfigurer Anne och Georges Laurent? Det mig tog ända fram till titten på Amour att inse att de namnen återkommer ofta hos den österrikiske regissörens filmer. Ända sedan Der siebente Kontinent faktiskt, även om de då tysktalande ”Anna” och ”Georg” förstås fått ett annat efternamn.

Min så kallade pappa (2014)

Poängen med föräldrar är väl att finnas där för sina barn. Att se till att småttingarna tränar sig i tilltro på den egna förmågan och självständighet tills de är klara att stå på egna ben och få egna barn. Så att cykeln kan gå ett nytt varv.

Så borde det vara men vi vet alla att det inte alltid är så. Ibland verkar det snarare som om föräldrar finns till enbart för att torpedera sina avkommors chans till ett schysst liv. Och så klurigt är tillvaron ordnad att de kan fixa en sådan sak utan att ens vara där. Kanske alldeles särskilt utan att ens vara där.

Fjärilen i glaskupan (2008)

Vilken positiv överraskning! Jag var inte särskilt imponerad av filmatiseringen av Fjärilen i glaskupan (såg filmen innan jag läste boken), men genom de skrivna orden slås man liksom mer direkt av den helt fantastiska bedriften att skriva en bok (må så vara en kort en) med hjälp av ett öga. Å andra sidan hade jag kanske inte varit så medveten om det om jag inte hade sett filmen…