You are currently browsing the tag archive for the ‘Stanley Tucci’ tag.

Ordet ”burlesk” härstammar från italienskans ””burlesco”, ett ord som i sin tur härstammar från ”burla”. Burla betyder skämt eller upptåg, vilket stämmer ganska bra med tanke på att filmen Burlesque ber oss tro på att en Christina Aguilera med perfekt hår håller på att ruttna bort i någon liten håla i Iowa.

Men absolut, hela upptakten går ut på att vi ska följa med Christina från landsortshålan, där tanterna glor ogillande på hennes extravagant högklackade skor, till Los Angeles. Där hon med nybörjarens hela optimism springer på auditions utan att någonsin ha tagit en enda sång- eller danslektion. Vad vi i publiken fått se i alla fall.

Men innan hon fått något jobb på det sättet fångas hennes blick av Chers ”Burlesque Longue”, vilken bjuder Christina på det hon uppenbarligen längtat efter hela livet i landsortshålan utan att veta om det. Korsetter, paljetter, fransar, sexiga matrosuniformer och plommonstop är alltså vad Christina vill ha ut av tillvaron (kanske tog Moulin Rouge tio år på sig att nå landsortshålan i Iowa, vad vet jag?). Och trots att Cher för fulla muggar sjunger om att burlesque är ”everything you can dream of but never possess” ska det visa sig att en klubbkarriär inte bara vad Christina drömmer om, utan också vad hon får när hon väl visat vad hon kan på scen.

Jag gissar att skådisen och engångsregissören Steve Antin velat skapa en lätt sagostämning så fort filmen kliver in på Burlesque Lounge. Eller kanske snarare en lätt surrealistisk musikalstämning, som signalerar att inget av det vi kommer att få se är riktigt på riktigt. Hur ska man annars exempelvis tolka det faktum att lätt påklädd striptease framhålls som kvinnosjälvförverkligande? Att en shimmy i behå, trosor och höfthållare ger kvinnor självförtroende och gör att hon ”don’t need a sugga daddy”. Eller att någon som kan dansa och sjunga som en fullfjädrad Christina Aguilera förklarar hela partytricket med ”I just do it…” Eller varför inte att teamen både bakom och på klubbscenen är så übereffektiva att de kan träna in och bygga scenerier till ett helt nummer, för att inte tala om en hel show, på mindre än 24 timmar. I det perspektivet känns det fullkomligt obegripligt hur klubben kan vara på fallrepet.

För det är klart att det måste finnas några orosmoln i horisonten som blott Christinas scenkonster kan råda bot på. Cher vägrar ge upp sin älskade klubb om det så tar kål på henne medan Christina länge velar mellan känslige kompositörbartendern Jack och fastighetsmogulen Marcus. När händelseutvecklingen så kräver får hon, fullt rimligt, ifrågasätta Jacks skitstövelbeteende (lugn, bara lugn, det vara bara en temporär svacka för genomschysste Jack och han var ju ändå bara sotis på Marcus). Men när manuset kräver annat får hon överreagera å det grövsta och storma ut för att vara desto mer mottaglig för Marcus oljiga inviter.

Men absolut, jag ska vara rättvis. Just den här obligatoriska kärlekstriangeldelen river Burlesque faktiskt av överraskande snabbt, en omständighet som i andra sammanhang kan ta upp mer eller mindre hela speltiden. Men däremot finns det som sagt inte mycket annat som rör sig djupare än vad som uttryckligen står på manussidorna. Någon slags karaktärsutveckling kan vi glömma och det är väl en evig tur att både Cher och Stanley Tucci är så pass bra skådisar att jag ändå i någon mån köper deras beskyddande föräldraroller på klubben.

Hur är det hela rent musikaliskt då? Tja, till att börja med krävs det förstås att man åtminstone kan acceptera hela burlesque-upplägget med allt vad det innebär av musik och scen”kläder”. Men funkar det tycker jag nog att själva uppträdandena är både underhållande och snyggt genomförda, så väl dans- som regimässigt. All sång och dans förekommer uppe på scen och jag upplever att det främst är de nyskrivna låtarna (bland annat av Aguilera själv) som används för att på klassiskt musikalmanér berätta om en känsla hos rollfiguren. Själv är jag inte det minsta överraskad av att jag föredrar de gamla godingarna som också förekommer, exempelvis Etta James Something’s got a hold on me och Tough lover eller Elmer Bernsteins Wagon wheel watusi.

Ska det vara någon idé att bänka sig framför Burlesque tror jag att minst en av följande fyra saker krävs. Man bör gilla (1) standardmusikaler, i vilken form de än månde komma, (2) romantik, (3) Cher eller (4) Christina Aguilera. Själv vill jag gärna ha lite mer budskap, djup eller driv i min popcornunderhållning. Och medan jag utan problem kan höra att både Cher och Aguilera är bra på att sjunga är musiken de framför inte riktigt min grej. Som sagt, hellre Etta James och därmed blir Burlesque knappast något jag kommer att återbesöka.

Ok, så idag har Filmitch dykt rakt ned i soptunnan. Kommer han ut därifrån med sinnet i behåll?

alt. titel: Djävulen bär Prada

2015 spelade Anne Hathaway en chef som fick den åldrige Robert De Niro som assistent and hilarity ensued. Knappa tio år tidigare var det hon som fick vara assistent till Meryl Streeps queen bitch-redaktör Miranda Priestly.

Läs hela inlägget här »

Stephen King skapade sin Richard Bachman-pseudonym för att få en chans att klämma ur sig böcker i en lite annan stil än hans trogna läsarkrets var van vid. Mer sci-fi, bistrare, mer gritty, mindre av saga över sig.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaNatt. Ännu ett av dessa fruktbara filmspanarteman där möjligheterna till och med är fler än Meryl Streeps Oscarsnomineringar. Jag och finkulturelle kollegan Filmitch bestämde dock gemensamt att passa på att annektera temat för att kunna klämma in ytterligare en Shakespeare-adaption. Två uppenbara möjligheter förelåg: Twelfth Night och A Midsummer Night’s Dream. Vi valde det senare alternativet, i en skådespelarmässigt stjärnspäckad version från 1999, inte bara på grund av att titeln innehöll dagens nyckelord utan också för att huvuddelen av historien utspelar sig under en enda drömsk natt. Mer Shakespeare till folket!

***

A Midsummer Nights Dream Läs hela inlägget här »

Catching FireOm Katniss Everdeen trodde att allt var över och skulle ordna sig till det bästa vid slutet av de 74:e hungespelen bet hon sig rejält i tummen. Med storpolitiska intressen i bakgrunden kan vi lugnt konstatera att Katniss i det här avseendet närmast bitit av tidigare nämnda fingrar och det är dags att försöka sy fast dem igen.

Läs hela inlägget här »

Transformers 4alt. titel: Transformers 4, Trans4mers

Detta är tydligen filmserien som får mig att äta upp mina egna uttalanden, gång efter gång. Efter Revenge of the Fallen trodde jag att mina förväntningar på Transformers hade nått vägs ände. Ändå hamnade jag till slut där framför TV:n med Dark of the Moon. Efter den svor jag dock på att det var slut mellan mig och CGI:ade robotbilar, hur underhållande jag nu ändå hade tyckt att den första filmen från 2007 var.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Lucky # Slevin, Lucky Number S7evin

Man ska inte spela på hästar. Framförallt ska man inte spela på hästar med pengar man inte har. Men är man som Max, längtar efter en gräsmatta istället för en sjaskig lägenhet, och får ett säkert tips, tar man ändå chansen att satsa 20.000 dollar av osäkert ursprung. Föga förvånande går det inte så bra för Max och han startar därmed en händelsekedja som får återverkningar långt in i framtiden. En mer omedelbar återverkan är att när Max kommer ut från kapplöpningsbanan kan han inte hitta sin bil eller sonen som satt där och väntade.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Imperium
Diana Wynne Jones
, Howl’s Moving Castle
Mats Strandberg, Hemmet
Peter Englund, Söndagsvägen

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg