Aftersun (2022)

Elvaåriga Sophie har världens bästa semestervecka i Turkiet med sin pappa Calum. Skolan ska snart börja, med det är inget som Sophie bekymrar sig över i solen och värmen. Klart varmare än hemma i Edinburgh. Då är hon desto mer fascinerad över de andra engelska tonåringarna som bor på samma hotell. Dels för att de bär avundsvärda all-inclusive-band, dels för att det förekommer en hel del hanky panky dem emellan.

På dagarna slappar far och dotter vid poolen, åker på dykutflykter och kultur-turer. På kvällarna äter de hotellmiddagar och lyssnar på skämskudde-underhållning. Business as usual, alltså. Men bara på ytan. Nog för att Sophie är medveten om att Calum inte har särskilt gott om pengar och han berättar för henne att han inte längre är tillsammans med flickvännen Clare. Men det är bara vi i publiken som får en antydan om om hur dåligt Calum egentligen mår.

Aftersun var en Oscars-film som kom rusande på senheten (i alla fall i mina sammanhang – den visades i Cannes redan förra året), men som alltså lät tala om sig tack vare Paul Mescals porträttering av Calum. Debuterande regissör och manusförfattare Charlotte Wells talar inte med stora ord eller målar med breda penslar – Aftersun är lågmäld och utan någon egentlig handling. Vi får helt enkelt haka på den där semesterveckan som eventuellt är den sista som far och dotter har tillsammans.

Bildmässigt blandar filmen scener som Sophie eller Calum filmat med den nyinköpta digitalkameran med “vanligt” filmade dito. Majoriteten av filmen består av en tredjepersons-kamera, men det är en kamera som inte söker de mest uppenbara av vinklar och utsnitt. Den kan lika gärna zooma in på en hand, reflektionen i hotellrummets minimala TV-apparat eller instruktionsmanual. Å ena sidan lite meditativt, å den andra lite…segt.

Aftersun är en film som tar tid på sig att utvecklas och som vill berätta en historia, utan att berätta en historia i bemärkelsen “händelseförlopp”. Wells fixar den delen utan några större problem. Det var också en viss befrielse att det hela inte tog vägen mot det annars förväntade tragiska slutmålet incest/misshandel/våldtäkt. Problemet är dock att hennes val gått i en så lågmäld och halvkväden riktning att jag aldrig blir särdeles engagerad. När det börjar stå klart att Calum kanske inte mår helt 100 (även om det inte på minsta sätt står klart hur långt ifrån 100 han är) är min enda reaktion ett “Jaha, sedär…”.

Paul Mescal har som sagt blivit uppmärksammad i Oscarssammanhang för sin Calum. Men jag vete tusan om jag inte tycker att att hans motspelare Frankie Corio gör en ännu bättre prestation som Sophie. De bägge utgör en charmig och avslappnad far-dotter-duo som känns väldigt naturlig. Samtidigt har jag sannolikt svårt att uppskatta dem till deras fulla värde eftersom Aftersun i vissa avseenden är som att behöva sitta igenom någon annans semesterfilmer. Inte särskilt upphetsande, med andra ord.

Aftersun sällar sig till alla dessa filmer där jag inte har några problem att se dess kvaliteter, men desto svårare att uppskatta dem till deras fulla värde.

Annons