A Man Called Otto (2022)

alt. titel: El peor vecino del mundo

Att svenskarna gick man ur huse för att se Rolf Lassgård i rollen som surgubben Ove Lindahl är kanske inte så märkligt, med tanke på populariteten hos Fredrik Backmans förlaga. Och det är klart att det var rätt smickrande att förstå att vår lilla (relativt sett i alla fall) film rönt en del uppmärksamhet “over there”, i det stora filmlandet i väst. Som jag minns det gick det ganska snabbt innan det stod klart att självaste Tom Hanks ville producera en nyversion av En man som heter Ove.

Smickrande, men också lite märkligt. Jag tycker aldrig att jag fått någon tydligt bild av varför just den här historien gick hem så bra i USA. MåBra-filmer med melankoliska stråk lider vi ju knappast brist på vare sig här hemma i Svedala eller i Hollywood. Och detta med udda par som får till en inte-alls-oväntad-vänskap har vi ju också sett förut.

Alltnog, i A Man Called Otto är det alltså Tom Hanks i egen hög person som valt att  gestalta “Otto Anderson”. En man som nyligen förlorat sin hustru och dessutom uppmanad att, medelst ett hyfsat avgångsvederlag, avsluta sitt yrkesverksamma liv. Vad har han nu att falla tillbaka på? Blott intet, förstår vi snart. Det är en slutsats som Otto själv också har kommit fram till och eftersom han är en handlingens man (på ett sätt i alla fall) har han valt att även avsluta sitt fysiska liv. Men irritationsmoment som pestiga grannar och envisa katter kommer hela tiden emellan.

Jag hade svårt att bli lika förtjust i Hannes Holms adaption som resten av Sveriges befolkning vad det verkade. Historien gick hem något lite bättre i Fredrik Backmans bokform. När jag inför remaken passade på att se om originalet på SVTPlay slank det ned lite lättare än första gången, eftersom jag nu kände mig ganska van vid dess grynnor och skär.

Så med Ove-filmen i färskt minne skulle jag, åtminstone på ytan, verkligen kunna ifrågasätta meningen med denna remake. Många sekvenser är mer eller mindre exakt likadana (varpå den omgivande publiken både skrattade och grät på exakt samma ställen, vad jag kunde bedöma). Saab och Volvo är utbytta mot Chevrolet och Ford, namnen “Ove” och “Rune” mot “Otto” och “Reuben”. (Däremot var tydligen både “Sonja” och “Anita” mer internationellt gångbara.) Napoleonbakelse har blivit “Swedish éclair” (fast enligt Wikipedia heter “semla” detsamma även på engelska). “Bögpersonen” Mirsad har blivit transpersonen Malcolm.

Dessa likheter gör samtidigt att jag inte kan låta bli att bli att bli imponerad av arbetet från regissör Marc Forster, manusförfattare David Magee och Tom Hanks i huvudrollen. För på något sätt har de, med samma historia, lyckats skapa en berättarmässig lätthet och effektivitet som förvisso känns mer amerikansk än svensk. Att se En man som heter Ove var som att svälja knäckebröd torrt – det går ner, men hela tiden finns känslan av att något är på väg att fastna. Att se A Man Called Otto var i sin tur snarare som att svälja havregrynsgröt – inget storstilat rent innehållsmässigt men det glider i alla fall ned utan några som helst problem.

Vissa mer genomgripande förändringar än rena namnbyten har dock skett. Katten är gulligare och mer välskött. Ottos hjärtfel får flera övertydliga signaler. Mycket av bakgrunden med Oves pappa och hans livslånga krig mot “vitskjortorna” är helt struket och det är en förbättring. Ottos uppvaktning av Sonya har klart mindre av stalker-vibbar och rollprestationerna gör att det framstår som mindre märkligt varför hon ens skulle fastna för den tyste unge mannen.

Det känns också mindre orimligt att ett bostadsföretag försöker tvinga bort Anita och Reuben från deras hem än att ett ondsint vårdföretag prompt vill kidnappa Rune. Upplösningen att en grannsamfällighet med gemensamma krafter ska ta hand om en stroke-patient som av allt att döma har ett stort vårdbehov känns dock exakt lika verklighetsfrämmande den här gången. Samtidigt kickar den där gröt-känslan till viss del in, eftersom jag i remaken kan relatera en sådan osannolik upplösning till drömmen om “small town America” där alla hjälps åt och tar hand om varandra.

Jag sade tidigare att historien om Ove gick hem i USA, men det tycks vara en sanning med modifikation. Den gick uppenbarligen hem hos Tom Hanks och Rita Wilson, men i nuläget har den ännu inte ens spelat in sin egen budget trots USA-premiär i slutet av december. Är svenskt MåBra inte tillräckligt MåBra för att passa good ole Us och A?

Kärleksbevis (2022)

Marie gör sig beredd att hämta en del omistliga ägodelar från henne och maken Thomas gemensamma sommarhus i Skåne. Vi förstår att det äktenskapliga uppbrottet är ganska nytt (utifrån att hon fortfarande har en massa pryttlar kvar i huset) och att det skett på Maries initiativ (utifrån att filmen börjar med att Thomas försökt ta livet av sig i bottenlös förtvivlan).

Nu tänker sig Marie att hon ska kunna samordna hämtningen med ett par nödvändiga kråkor på försäljningskontraktet för huset. Hade hon kunnat ha med sig nya kärleken Liz som moraliskt stöd hade det kanske underlättat, men Marie vill absolut inte att Thomas ska ana att hon har en ny partner. Hon tycks övertygad om att maken i så fall kommer att sätta käppar i försäljningshjulet, kanske till och med bli våldsam?

Jag vet inte hur länge sedan det var jag såg en film av Richard Hobert senast. Kanske inte sedan hans filmserie som grundade sig på de sju dödssynderna (jo, förresten En enkel till Antibes för tusan!), men då vill jag minnas att regissören var hot shit. Så en viss förväntan om hantverk och kompetens fanns ändå inför Kärleksbevis, särskilt som det utannonserats att historien skulle vara någon slags thriller.

Som vanligt har jag lite för lite insikt i filmskapande för att veta exakt vid vems tröskel jag ska skopa ut skiten i det blå skåpet som är Kärleksbevis, men en hel del skit behöver dumpas vid en hel del trösklar. För det här var verkligen inte bra.

Det största problemet för min del är att dialogen är otroligt forcerad. Vill jag vara riktigt, orimligt snäll skulle jag kanske gissa att den ansträngda stämningen är medveten och något som ska signalera de allmänt stela relationerna mellan alla våra inblandade. Då främst Thomas, Marie och Liz – porträtterade av Rolf Lassgård, Livia Millhagen och Hedda Rehnberg. Men min upplevelse handlar snarare om att det är något som inte stämmer, må det sedan handla om dålig personregi, taskigt skriven dialog eller oengagerade skådisar som nöjt sig med att läsa innantill på replikskyltar som hålls upp utanför kameran.

Själva handlingen dras dock också med problem. Den forcerade stämningen leder till att jag ifrågasätter delar av händelseutvecklingen och de psykologiska bevekelsegrunderna. Samt det ständigt närvarande melankoliska cellognidandet och de återkommande naturbilderna. Vad har Thomas egentligen tänkt sig att hans manipulerande ska leda till? Hur kommer det sig att Marie enbart tycks förmögen att dra till sig psykopater? Varför drar Marie i sig ett glas vin när hon vet att hon ska köra bil sedan? Vem filmade Marie och Liz extremt närgånget på någon extremt glamorös London-fest? Hur mycket ved eldas egentligen upp i husets snygga eldstad med tanke på att brasan brinner där redan vid tidig eftermiddag?

För att lägga äpplen på grisen omgärdas huset också av ett gäng hämndlystna och mordiska nassar, vilka i sin tur drar till sig den minst lika hämndlystne och mordiske jägargrannen Magnusson (spelad av Fredrik Gunnarsson). Hans lilla historia blir ofrivilligt komisk, alternativt medvetet komisk när detta inte alls passar in i handlingen. Och vem som än inte lyckades avråda Hobert från att filma en ”vildsvinsattack” borde skämmas. Det kan inte vara så åtråvärt att göra mördargris-filmer som Hannibal och Razorback sällskap, att det är värt MTV-klippning och en uppstoppad gris.

Nu tror jag att det blå skåpet är tomt på skit. Jag tror dessutom att jag dumpat det mesta av den hos Hobert själv.

En man som heter Ove (2012)

Jag har redan i min text om filmen med samma namn och Rolf Lassgård i huvudrollen förklarat varför jag inte läste En man som heter Ove när det snackades som mest om den. Vare sig när den kom eller i samband med filmpremiären 2015. Anledningen stavas Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Jag förstod mig inte alls på den boken och när Fredrik Backmans debutroman jämfördes med just Hundraåringen… tackade jag för mig och gick vidare till grönare bokbetesmarker.

Fortsätt läsa ”En man som heter Ove (2012)”

Den man älskar (2007)

Nej, varken filmen eller dess budskap är tyvärr något aprilskämt.

***

Rolf Lassgård står på en kyrkogård och ser villrådig ut. Han frågar en vaktmästare var minneslunden är placerad och får svaret att han står i den. Så uppenbarligen har Lassgård besökt kyrkogården med Sveriges mest anonyma minneslund. Och varför är han där? ”Jag trodde jag visste en hel del om kärlek. Det tror jag inte längre. Hon jag älskar ska ha blivit placerad här någonstans”.

Fortsätt läsa ”Den man älskar (2007)”

Min pappa Marianne (2020)

I sin ”Mina kompisar”-bok deklarerade den unga Hanna tydligt vad som var hennes barndoms högsta önskan i barnsligt präntade blyertsbokstäver: ”INTE bo i Alingsås!”

Fortsätt läsa ”Min pappa Marianne (2020)”

Kejsarn av Portugallien (1914)

Det är synd om Jan Andersson i Skrolycka. Inte tillräckligt rik för att ha en egen gård, bara ett torp byggt av skräptimmer på husbonden Erik i Fallas mark. Inte tillräckligt ung eller vacker för att attrahera annat kvinnfolk än Lagårds-Kattrina. Och nu inte heller tillräckligt steril för att förhindra att Kattrina blir med barn på gamla dar.

Fortsätt läsa ”Kejsarn av Portugallien (1914)”

Downsizing (2017)

I Elysium rakade Matt Damon skallen och byggde sig ett exoskelett för att rädda livet. I Downsizing rakar han skallen (och lite till) för att rädda ekonomin och äktenskapet. Fast poängen med Damons förändring i Downsizing ligger egentligen inte i håret (sedan får Samson skälla hur mycket han vill på Delila). Hårlösheten är bara en förberedelse inför den process som krymper den mänskliga kroppen till en åttondel av sin ursprungliga storlek.

Fortsätt läsa ”Downsizing (2017)”

En man som heter Ove (2015)

En man som heter OveDen unga lärarstudenten Sonja stöter en dag på en märklig ung man som ligger och sover i samma tågkupé där hon har sin platsbiljett. Sonja bör rimligtvis vara en av de där personerna som andra bedömer som ”för snäll för sitt eget bästa” eftersom när den unge mannen vaknar och befinner sig vara utan pengar betalar hon glatt hans biljett ur egen ficka.

Fortsätt läsa ”En man som heter Ove (2015)”

Evig eld (2011)

Evig eldEn kirurg faller ihop på personalparkeringen vid Sundsvalls sjukhus. Har han kanske drabbats av blödande magsår på grund av för långa nätter och för mycket dåligt personalrumskaffe? En hjärtinfarkt på grund av för mycket övertid på ett sjukhus som lider av ideliga nedskärningar? De som till nöds kanske trodde det blir raskt motbevisade när en blodpöl börjar växa under den fallne. Det visar sig att den populäre Ola Bergman har blivit skjuten, men vem kan ha utfört ett sådant dåd? Och varför?

Fortsätt läsa ”Evig eld (2011)”