The Mark of Zorro (1940)

På förekommen anledning av inlägget hos Fredrik on Film om superhjältar, vilket bland annat ta upp kedjan Röda nejlikan-Zorro-Batman.

***

Den unge Diego de la Vega återkommer till Los Angeles (eller El Pueblo de Nuestra Señora la Reina de los Ángeles som staden ursprungligen hette) efter en sejour i världsmetropolen Madrid. Men pappa Alejandro är besviken. Vad är det för mespropp som hans son har förvandlats till? Unge Diego verkar mest intresserad av meningslösa ting som vackra kläder och personlig hygien. Han vill inte alls slåss mot det orättvisa styret som den girige Don Luis Quintero har infört, med stora beskattningar av befolkningen för att kunna smörja det egna kråset.

Musikalvecka: Nine (2009)

Om Federico Fellinis 8½ tyckte jag inte. Möjligen kan man undra om jag är lagd åt det masochistiska hållet eftersom jag får för mig att det skulle kunna vara en idé att se en musikal som baseras på filmen. Inte nödvändigtvis en bra idé, men är det musikaler som gäller så är det.

Nine var en film som trots strödda Oscarsnomineringar, regi av Chicago-regissören Rob Marshall och en rollista to die for försvann förvånansvärt snabbt från biorepertoaren. Möjligen ger ett medelbetyg på IMDb på 5,9 och nesliga 30% ”fresh” på Rotten Tomatoes en aning om varför.

Blood From the Mummy’s Tomb (1971)

En egyptologisk expedition, ledd av Julian Fuchs, hittar en hittills okänd gravkammare. Fuchs blir omåttligt nöjd eftersom han under flera år jagat obskyra referenser till en ”Queen of Darkness” och nu verkar det som man har funnit henne. Och även om det inte skulle vara hans mörka drottning är fyndet icke desto mindre remarkabelt – en mumie som inte är någon mumie.

I gravkammarens sarkofag gömmer sig nämligen en perfekt bevarad kvinna, ned till minsta mjölkörtel. Tyvärr saknar hon en hand, men den återfinns strax på kammarens golv och kan återbördas till sin ägarinna. Hennes namn har nästan utplånats från kammarens vägg, men de hieroglyfkunniga kan se att hon en gång hetat Tera.

Musikalvecka: Chicago (2002)

När det nu ändå skulle ses musikaler tog jag tillfället i akt att återbesöka en av mina gamla favoriter. Chicago är det verk vartefter jag har antagit mitt ofta upprepade (samt möjligen något uppenbara) credo: att musikaler blir så mycket mer lättittade, om man redan innan man ser dem lyssnat in musiken och kommit att gilla den.

Första gången jag såg Chicago var jag nämligen måttligt imponerad, men beslöt att ge soundtracket en chans. När det sedan hade snurrat nonstop under en period var jag redo för ett omtag och föga förvånande var det en praktiskt taget ny film som spelades upp inför mina ögon.