Som av en ren händelse bjussade hemmabiografen på premiär av två helt oberoende filmer om två helt oberoende kvinnliga konstnärer inom loppet av mindre än en vecka. Kvinnorna för dagen är alltså målaren Hilma af Klint samt författaren Emily Brontë och deras filmer heter, helt följdriktigt, Hilma och Emily.
Våra huvudpersoner delar dock fler likheter än att bara ha fått ge sina förnamn till en filmtitel. Både Hilma och Emily är hyfsat klassiska biografi-filmer, vilka tar sin början livets slutskede för att sedan hoppa tillbaka ett antal år. En upptakt som förstås ska tjäna till att vi som publik ska fatta poängen med den berättelse vi får ta del av. Det vill säga: två i nutiden otvetydigt välkända och hyllade konstnärer men som i sin samtid och/eller av sina närmaste inte direkt får några stående ovationer.
Men sedan hoppar alltså både Hilma och Emily tillbaka i tiden och det är dags för den delen av en biografi-film som lägger grunden för deras respektive intressen och drivkrafter. Hilma af Klint är en ivrig beundrare av sin farfar, viceamiralen och sjökartografen Gustaf af Klint. Hon vill gå i hans noggranna forskar-fotspår och förstå hur allt hänger ihop, men ser denna väg genom sitt konstnärsskap. Emily Brontë växer i sin tur upp i en liten, tajt familj där tillgången till den stormiga, romantiska litteraturen tycks ha varit god. Alla fyra syskonen Brontë hyser mer eller mindre högtflygande författar- och poetdrömmar.
Hilmas kamp blir inledningsvis främst en könsmässig sådan. Hon blir förvisso antagen till vad som nu är Konstfack och Konstakademien, men då enbart till den senares ”fruntimmersavdelning”. En tid när det finaste beröm eleverna kunde få var ”Målningen ser ju inte ens ut att vara gjord av en kvinna!”
Medan Emily snarare kämpar för att inte behöva passa in i den rådande mallen rent personligt. Såsom varande prästdöttrar var det självklart att hon och hennes systrar skulle utbilda sig till lärare och sedan spendera sitt liv med att lära och uppfostra andras ungar. Mellansystern Emily är dock närmast sjukligt blyg och känd i den lilla Yorkshire-byn Haworth som ”the odd one”. Hon eftersträvar tankefrihet och en möjlighet att leva ut sin intensiva och passionerade natur.
Så långt finns det alltså likheter mellan Hilma och Emily. Även när det kommer till kärleken påminner filmerna om varandra, men jag uppfattar att Emily tar sig betydligt större friheter i detta avseendet. I fallet Hilma har det ändå funnits en Anna Cassel (landskapsmålare) i Hilmas omedelbara närhet, men jag kan inte se att det tycks vara ett etablerat faktum att de två kvinnorna var ett kärlekspar. Hilma af Klint verkar samtidigt ha omgett sig främst med kvinnor under hela sitt liv. När det gäller Emily tvingas jag konstatera att det aldrig verkar ha funnits någon ung, snygg och vältalig pastorsadjunkt i det Brontëska hemmet att förälska sig i. Varken för Emily eller någon av de andra systrarna.
Och det är i och med detta som Emily viker av en smula från Hilma. Den svenska filmen (regisserad av Lasse Hallström) strävar efter att beskriva Hilma af Klints konstnärsskap och hur hon ständigt försökte hitta den sammankopplande kraften mellan sitt måleri samt strömningar som spiritism, teosofi och antroposofi. Medan debuterande Frances O’Connor, som också skrivit manus till Emily, snarare verkar ha velat skapa en historia som ska spegla hela det gotiska melodram som författarinnan öst in i sin roman, Wuthering Heights. Det finns många mer eller mindre tydliga anspelningar på att Emily liknar sin roman-Cathy. En kvinna med ett stormigt inre, en lidelse som aldrig leder till något gott och mörka, blixtrande ögon.
Jag har svårt med historier som tar sig så pass stora friheter med sanningen som Emily. Men om man kan släppa att det som visas på duken absolut inte ska tas för någon sanning om författarens verkliga liv eller psyke är filmen en ganska underhållande spin-off(-ish) på Wuthering Heights. Huvudrollen spelas av Emma Mackey och hon är riktigt duktig, särskilt när det gäller minspel. I den mån jag kan tro på filmens turbulenta kärlek, är det hennes utspel jag tror på.
Där ligger tyvärr Tora Hallström en smula i lä i rollen som Hilma, men då tvingas hon å andra sidan prata engelska hela tiden. Jag kan förstå att man velat försöka nå en större och mer internationell publik med Hilma, men som svensk funkar det ärligt talat så där när Lily Cole ska försöka uttala tungvrickare som ”Luntmakargatan”. Jag förstår heller inte regissören Hallströms val att låta många av stadsexteriörscenerna se ut som sådana där gammaldags, kolorerade filmer med ryckigt rörelsemönster. Utseendemässigt påminner det om Peter Jacksons They Shall Not Grow Old, men kombinationen med helt “vanligt” foto inte funkar för min del. Jag blir bara utkastad från filmens stämning.
Tyvärr är ingen av filmerna något mästerverk, vare sig som biografi-film eller underhållning. Samtidigt är bägge stabila och hyggligt snygga produkter som absolut skulle kunna vara värda en titt. Inte minst för att de lyfter kvinnliga konstnärer som ges egen agens och strävan efter självständighet.
Hilma (2022)
Emily (2022)
Rörliga bilder och tryckta ord 