Avatar: The Way of Water (2022)

Vad Far gör är alltid det Rätta. Och det Rätta i det här fallet är att skydda sin familj. I alla fall om man heter Jake Sully, före detta rullstolsburen marinkårssoldat. Numera en tvåmeters blå klanledare och fyrbarnsfar tillsammans med sin själsfrände Neytiri i Pandoras vidsträckta skogar. Trots ledar- och familjeansvar har de tu ändå tid för romantiska date nights.

Men säg den lycka som vara för evigt. Det tog inte ens tjugo år för det illistiga människosläktet att slicka sina sår och sedan återkomma till Pandora, nu ännu mer fokuserade på slutmålet “total kolonisering” då Jorden inte längre är ett lämpligt habitat. Den som främst står i vägen för denna ambition synes vara just Jake Sully, i egenskap av ledare för Na’vis gerillastyrkor.

Därför återupplivar människorna Sullys ärkefiende i så motto att alla löjtnant Miles Quaritchs minnen inplanterats i en ny avatar, i syfte att den här gången göra honom mer infiltreringsbar. Med sig har han en trupp ytterligare minnes-avatarer.

Så snart Sully fått klart för sig vem det är som landat på Pandora tar han sitt ansvar och lämnar skogen med sin familj, i hopp om att Quaritch och hans mannar ska ägna sig åt att spåra upp honom istället för att anfalla klanen. Familjen Sully söker istället en fristad hos Pandoras havslevande klaner, en adaptionsprocess som ska visa sig prövande för alla inblandade.

Jag såg aldrig den första Avatar när det gick på bio och det var sannolikt ett misstag. Alla jag pratat med som såg den då, och gillade den, pratade främst om den fantastiska filmupplevelsen rent tekniskt. Alla detta reducerades förstås till platt intet när filmen sågs hemma i TV-soffan och det enda som återstod var en uppstekt Pocahontas-sörja i new age-sjalar. Däremot har jag under åren lyssnat mycket på James Horners score som, förutom tekniken, är det bästa med denna original-Avatar.

Så är vi nu i 2022 och det kommer en ny Avatar. I mina ögon efterfrågad av få, förutom James Cameron himself. Och då är det så klart bra att Iron Jim har tillräckligt med Hollywood-muskler för att förverkliga sin dröm istället för att gå och vara bitter över förlorade tillfällen.

Avatar: The Way of Water har som synes släppt Pocahontas-vinkeln, men däremot inte de som handlar om kolonisering och att leva i samklang med naturen (en elak röst på min axel kan inte låta bli att ifrågasätta hur pass miljövänligt och resurssnålt ett sådant här spektakel är). Men förutom detta finns här också ett tydligt fokus på relationen mellan fäder och deras söner. Sully är filmens berättarröst och det är hans söner som står i förgrunden, särskilt den yngre och upproriske Lo’ak. I likhet med varenda tonåring i hela världsalltet beklagar han sig över att farsan inte fattar någonting av hur det är att vara ung och känna sig Utanför och Annorlunda.

Om nu Far alltid gör det Rätta signalerar denna Avatar-uppföljare att vad Mor gör antingen är oklart eller helt ointressant. Neytiri får vara med i handlingen så länge hon är med och slåss. Men när vi serveras ett evighetslångt mellanspel med alla havskritter är det antingen Sully eller kidsen vi får följa. Det är som sagt också i hög utsträckning bröderna Lo’ak och Neteyam som står i centrum, snarare än de yngre systrarna Kiri och Tuk.

Och när det gäller Kiri blir detta en smula märkligt. Hon är också utstött i den nya klanen men har en alldeles särskild koppling till allmodern Eywa. Det innebär att hon kan få en, vad som antyds, remarkabel kontakt även med denna nya havsvärld. Det verkar dock ingen ta någon särskild notis om, trots att det rimligtvis borde intressera även havsklanen. Det finns dessutom varningstecken kring Kiris kontakt med Eywa, men när det blir action-åka av tycks denna farhåga vara som bortblåst.

När det ska pangas och slåss är den nya Avatar-filmen riktigt bra, det måste jag ge Cameron. Tyvärr finns som sagt ett mittenparti där vi bland annat måste följa med för att utforska Pandoras havsdjup. Jag har en känsla av att Cameron är betydligt mer fascinerad av sin hittepå-värld än jag och med en speltid på tre timmar hade denna mittersta timme utan problem kunnat kapas i princip rakt av. Det hade räckt med ett acklimatiseringsmontage och en tonårskonflikt, avklarat på kanske max en kvart.

Hellre då lägga lite mer tid på att förklara själva konflikten. Jag bli nämligen inte klar över hur invasionsplanerna är tänkta att fungera eller reaktionerna från havsfolket på dem, utifrån det vi får se. Quaritch plockas in med det uttalade syftet att döda gerillaledaren Sully. Men när Sully flyr, är syftet att försvaga rebellerna därmed redan uppnått. Alltså finns ingen anledning för koloniseringsmakten att låta Quaritch fortsätta förföljelsen. Dessutom kan man fråga sig hur körda skogsklanerna kommer att vara i kriget mot mänskligheten, nu när de har förlorat sin främste befälhavare? Och: är det ens är någon idé för Sully att försöka ta livet av sin ärkefiende – det borde väl bara vara att skicka en ny avatar med inplanterade minnen?

Havsfolken säger inledningsvis att ”detta är inte vår konflikt” och absolut, jag kan väl tänka sig att de inte riktigt är på det klara med mänsklighetens ultimata mål för Pandora. Ett mål som innebär att det bara är en tidsfråga innan de också blir föremål för attacker. Samtidigt vet havsfolken uppenbarligen om att människor jagar deras älskade tulkun, ett slags valdjur med vilka de formar själsliga band. Hur kan detta inte vara en anledning för dem att ta till vapen för att försöka stoppa slakten? Det finns också en viss konflikt mellan det uttalade förbudet att döda, oavsett hur rättfärdigat det är, och det faktum att varken tulkunerna eller havsfolken verkar vara särskilt ivriga vegetarianer.

Inte minst när det gäller tulkun-jagandet porträtteras också alldeles för många kolonial-människor som utstuderat ondsinta. Kaptenen på jaktskeppet är orakad, lite småplufsig och gnuggar glatt samt skurklikt händerna inför varje siktat valdjur – “Let’s make some money!” I det perspektivet blir det inte så mycket berörande eller beklämmande som tröttsamt, att jaktens syfte givetvis bara är en liten, liten körtel. Resten av kroppen dumpas tillbaka i havet (men tack gode gud att till och med Cameron insåg det idiotiska i “unobtanium”). Nog för att människan suger på att lära sig av historien. Men jag vill ändå hoppas att en potentiell kolonisering av en ny värld inte enbart skulle gå ut på att genomdriva 1800-tals-attityder till miljö och naturresurser med modern teknologi till hjälp.

En filmupplevelse som till viss del påminner om original-Avatar med andra ord. Teknikmässigt fläckfri men med en historia som lämnar en hel del övrigt att önska. En planet vars fantastiska natur jag hellre bekantat mig med i form av en naturdokumentär än i ett action-ramverk, där den starkaste kraften ändå alltid kan ösas ur en mindfullness-brunn (“The way of water has no beginning and no end”).

Annons