You are currently browsing the tag archive for the ‘Al Pacino’ tag.
Två fabulöst framgångsrika filmer med varsin guldgubbe var tydligen inte nog för Paramount. Sexton år efter The Godfather: Part II bestämde man sig för att försöka piska liv i den avsomnade hästen som av allt att döma i alla fall hade fått behålla huvudet eftersom både regissör Francis Ford Coppola samt huvudrollsinnehavaren Al Pacino återvände för att reprisera sina 70-tals-prestationer.
Det sägs att den bibliska ”lagen” om öga för öga resulterar i galopperande blindhet. På samma sätt resulterar traditionen om blodshämnd i en jäkla massa döda karlar. När den sicilianska familjen Andolinis överhuvud kommer på kant med den lokale bossen Ciccio hinner både pater familas och den äldste sonen dö innan modern, till priset av sitt eget liv, lyckas få iväg den unge Vito till de Förenta staterna. Här kommer han att bli känd som Vito Corleone och resten är historia.
Ett kort avbrott i zombiekavalkaden. Men frukta icke, de är tillbaka imorgon!
***
Den digitala industrin börjar flexa sina muskler: Arpanet har helt övergått till TCP/IP, datorn Apple Lisa introduceras och världens första 3D-printer ser dagens ljus.
Och så rullar förstås den matkulturella imperialismen på: i Sverige kan vi smaka Coca-Cola Light för första gången och McDonald introducerar sina Chicken McNuggets.
Jag fick förmånen att kunna haka på Fiffis 70-talstisdagar med denna minst sagt klassiska film. Vad Fiffi tyckte om den kan du läsa här.
***
alt. titel: En satans eftermiddag
Hade John Wojtowicz och Salvatore Naturale utfört sitt bankrån under andra halvan av 90-talet istället för första halvan av 70-talet hade de antagligen först och främst hamnat i den saligen avsomnade TV-serien ADC (America’s Dumbest Criminals) innan Sidney Lumet ens kommit på tanken att göra en film om dem.
Året börjar bra i konungariket Sverige. I februari presenterar Ny demokrati sin styrelse och programmet ”Drag under galoscherna” och i augusti genomför John Ausonius, senare kallad Lasermannen, sitt första attentat. Härliga tider!
I tisdags handlade det om brasiliansk poliskorruption, men poliskårer världen över är kanske inte så olika som man skulle kunna tro.
Frank Serpico ville aldrig vara något annat än polis i New York. Dagen när han examinerades från polisakademin (efter en tur till Korea) var den stoltaste i hans liv. Men den smutstiga polisvardagen tränger sig snabbt på den nyutbildade gröngölingen.
Här satt jag i min enfald och trodde att det vara var boxningsvärlden som var genomrutten och full av korrumperade män som inte vill annat än utnyttja oskyldiga atleter.
Men Oliver Stone visar med all önskvärd tydlighet i Any Given Sunday att detsamma gäller för amerikansk fotboll. Om nu någon (förutom jag då) hade lyckats inbilla sig att just den arenan, med sin mediafokusering, sina big bucks och sitt Super Bowl, av någon anledning skulle vara undantaget som bekräftar sportregeln.
Efter ytterligare en kommentarsdiskussion om Heat, den här gången hos Fiffi, var det helt enkelt dags att ta den här filmtjuren vid hornen.
***
Publicerad i Västerbottens Kuriren i februari 1996
Två av Hollywoods mest kända manliga skådespelare som har ett rykte om sig att dessutom vara seriösa är Al Pacino och Robert DeNiro. Egentligen är det konstigt att de aldrig tidigare spelat med i samma film (förutom Gudfadern II där de inte möttes i en enda scen) eftersom de med få undantag rört sig i samma genre — gangsterfilmer. Men Heat är alltså filmen som ändrat på detta faktum.
Till en början var uttrycket ”Djävulens advokat” förhållandevis oskyldigt: någon som i ett i övrigt enigt sällskap argumenterar för en diametralt motsatt ståndpunkt. Bland annat utsågs en sådan vid diskussioner om helgonförklaringar, vilket sannolikt lett till att uttrycket i vardagligt tal numera hänvisar till en person som egentligen inte argumenterar av egen övertygelse, utan enbart för att motbevisa sin motståndare. En fysisk uppenbarelse har det tagit sig i franske advokaten Jaques Vergès gestalt, åtminstone om man får tro den svenska titeln på Barbet Shroeders dokumentär om mannen som försvarat Schakalen och Klaus Barbie. Vergès hävdar att ondskebegreppet är relativt och ständigt under omskrivning.
That’s what HE said!