Misery (1990)

alt. titel: Lida, Misery: Kidnappet, Misery non deve morire

Ska du hålla någon fången i ditt hem säger det sig kanske självt att tillgänglighet inte borde vara högprioriterat. Hade Annie Wilkes sett till att ha lite smalare dörrar och lite högre trösklar hade Paul Sheldon varit tvungen att vackert stanna i sitt sjukrum.

Men nu är Annies hus så pass rullstolsanpassat att Paul kan snoka runt när hon är borta. Men det är förstås inte utan sina faror – Paul har vid det här laget förstått att hans räddande ängel också har vissa drag av djävul i sig. Om hon skulle komma på honom vet ingen vad som kan komma att hända.

Det känns som om upplägget för Misery (eller, som den kanske minst lika välfunna svenska titeln lyder, Lida) borde vara välbekant för alla, men det är kanske att överskatta en både gammal bok och film? För oss 70-talister, som dessutom gillar King, är det däremot fullkomligt självklart att se författaren Paul Sheldon räddas ur ett snöstormskraschat bilvrak av Annie Wilkes, hans ”no. 1 fan”. För att därefter följa vad som allt väsentligt är ett kapitalt icke-övernaturligt, men ack så nagelbitande, ställningskrig mellan sköterska och fånge.

Men kanske har Misery ändå ett mer tidlöst värde i sina olika teman? Jag är böjd att tro det. Om inte annat låter jag mig jag själv än en gång imponeras över hur berättelsen lyckas inkorporera sådant som författande, kreativa processer, normaliserade misshandelsförhållanden och missbruk. Det var ett tag sedan min senaste omläsning av boken men utifrån vad jag minns tycker jag att Rob Reiner och William Goldmans (regi och manus) adaption plockar upp just de här delarna riktigt fint.

Paul Sheldon är författaren som dragit in en massa kosing på böckerna om Misery/Lida, vilka landar bekvämt i en genre som skulle kunna benämnas ”Women with great hair fleeing gothic houses”. Inte vad Paul kallar ”riktiga” böcker och man får en föraning om att hans förhållande till fans som Annie är detsamma som för George R.R. Martin. Om inte annat uttrycker historien i Misery tydligt ambivalensen i förhållandet mellan författare och läsare – vem har egentligen ”rätt” till romanhjältinnan Misery? Paul som i bokstavlig mening skapat henne eller Annie som är beroende av henne för att ens tycka att livet är värt att leva?

Här är rollbesättningen av Kathy Bates som Annie inget mindre än briljant eftersom vi nästan in till det bittra slutet någonstans ändå tycker synd om henne. Hennes satta och bastanta uppenbarelse har något tragiskt över sig, något översiggivet. Samtidigt skäms vi lite å hennes vägnar över den ohämmade fjortislyckan när hon får smaka på lite äkta romantik genom sin romanfavorit – en vuxen människa borde väl ändå inte bli så upphetsad över lite kiosklitteratur?

Ytterligare andra scener låter oss dock bli lika imponerade över Bates förmåga att få publiken att hålla andan inför vad hennes labila sinnelag hittat på den här gången. Jag gillar valet att ibland visa upp hennes mån-ansikte som ur Pauls PoV – nära och inkräktande. Valet att ackompanjera många av hennes tirader med Marc Shiamans olycksbådande musik blir däremot något övertydligt och känns onödigt.

Annies relation till Misery och Paul Sheldon utspelas som ett ganska typiskt missbrukar-medberoendeförhållande, något som King vid det här laget sannolikt var ganska välbekant med. Hon förlorar fattningen gentemot Paul (ofta på grund av Misery) för att därefter be tusen gånger om ursäkt samtidigt som hon ger honom skulden för att hon inte kunde behärska sig.

I det perspektivet har James Caan en betydligt otacksammare skådisuppgift eftersom Paul Sheldon är en uteslutande reaktiv figur. Kanske var det också därför en lång rad mer prominenta skådisar, däribland Robert Redford och Al Pacino, tackade nej till rollen? I Misery har Paul inga större möjligheter att sätta sig upp mot sin antagonist på ett sant manligt vis (ge henne på käften) och vissa försök går dessutom om intet av rena olyckshändelser. Samtidigt skulle man kunna se scenen där Annie släpar ut honom ur den kraschade bilen som en slags pånyttfödelse. Bilolyckan har i någon mening förvandlat Paul Sheldon till en tabula rasa.

Det gör förvisso att rollfiguren Paul blir mindre intressant än sin roman-motsvarighet (där han målas upp som ett otvetydigt och egoistiskt rövhål) men samtidigt skulle jag vilja påstå att det gör Misery till en mer intressant film just eftersom det är ovant att se en så pass passiv manlig roll jämsides en sådan kvinnlig furie som Bates Annie. Han få dock plocka upp mer allmänmänskliga fragment, som stålsättandet inför att något kommer att göra jävulskt ont eller hur pass mycket man är beredd att böja sig inför en övermäktig censurkraft i syfte att spara sitt eget liv.

Trots alla dessa lovord hyser jag dock stort agg mot såväl Reiner och Goldman som rollbesättarna Janet Hirshenson och Jane Jenkins. Vad är det för fasoner att först ge oss flera underbara små scener med supermysiga sheriffparet Richard Farnsworth och Frances Sternhagen och sedan inte ändra vad som händer sheriff Buster?! Den händelseutvecklingen krossar banne mig mitt hjärta varenda gång jag ser filmen.

På det hela taget är Misery alltså en både bra och smart adaption. Reiner och Goldman har plockat godbitarna som gör sig bra dramaturgiskt men vist nog valt att trimma bort Kings over-the-top-element som funkar i boken men sannolikt varit svåra att omsätta cineastiskt.

Förlaga: Misery (1987)
Cameo: –

The Irishman (2019)

Martins Scorseses evighetslånga Netflix-skapelse är nominerad i en hel hög kategorier:

• Best Achievement in Directing
• Best Performance by an Actor in a Supporting Role
• Best Adapted Screenplay
• Best Achievement in Cinematography
• Best Achievement in Costume Design
• Best Achievement in Production Design
• Best Achievement in Film Editing
• Best Achievement in Visual Effects
• Best Motion Picture of the Year

***

Lastbilschaffisen Frank Sheeran ger sig, utan särskilt mycket betänkligheter, i lag med Philadelphia-maffian genom att sälja köttet han har betalt för att frakta. Hans arbetsgivare misslyckas trots detta kapitalt med att sparka honom från jobbet på grund av stöld. Istället får de sig en rejäl utskällning från domaren för sina försök att sätta dit en hederlig arbetare. Men Frank har vid det laget inget behov av chaffis-kneget eftersom han kommit ännu längre in i kretsarna av ”made men”. Genom vänskapen med bossen Russell Bufalino kommer Frank dessutom i kontakt med den välkänt hetlevrade fackföreningsordföranden Jimmy Hoffa och blir en slags livvakt åt honom.

Scarface (1983)

Som ett brev på posten kom så det där remake-suget. Klart att jag ville få en chans att med Scarface anno 1932 och Tony Camonte i färskt minne se om Scarface anno 1983 och återigen beskåda hur Tony Montana sakta men säkert pissar bort allt han jobbat så hårt för att uppnå.

Scarface (1932)

alt. titel: Scarface – Chicagos siste gangster, Scarface, the Shame of the Nation, The Shame of a Nation

Festen är över för Big Louis Costillo. Bland ballonger och serpentiner tar han ett sista glas med sina kumpaner och lovar dem en betydligt bättre baluns nästa gång. Men det blir ingen nästa gång, en skugga smyger in i den tomma festlokalen och pepprar gangstern full med bly. Den garvade chefredaktören sätter rubriken ”Gang War!” och menar att Costillo var den siste av det gamla gardet. Nu kommer varenda smågangster med cash nog att köpa en pickadoll att försöka ta hans plats.

The Godfather: Part III (1990)

Två fabulöst framgångsrika filmer med varsin guldgubbe var tydligen inte nog för Paramount. Sexton år efter The Godfather: Part II bestämde man sig för att försöka piska liv i den avsomnade hästen som av allt att döma i alla fall hade fått behålla huvudet eftersom både regissör Francis Ford Coppola samt huvudrollsinnehavaren Al Pacino återvände för att reprisera sina 70-tals-prestationer.

The Godfather: Part II

Det sägs att den bibliska ”lagen” om öga för öga resulterar i galopperande blindhet. På samma sätt resulterar traditionen om blodshämnd i en jäkla massa döda karlar. När den sicilianska familjen Andolinis överhuvud kommer på kant med den lokale bossen Ciccio hinner både pater familas och den äldste sonen dö innan modern, till priset av sitt eget liv, lyckas få iväg den unge Vito till de Förenta staterna. Här kommer han att bli känd som Vito Corleone och resten är historia.

1983 års tio bästa filmer

Ett kort avbrott i zombiekavalkaden. Men frukta icke, de är tillbaka imorgon!

***

Den digitala industrin börjar flexa sina muskler: Arpanet har helt övergått till TCP/IP, datorn Apple Lisa introduceras och världens första 3D-printer ser dagens ljus.

Och så rullar förstås den matkulturella imperialismen på: i Sverige kan vi smaka Coca-Cola Light för första gången och McDonald introducerar sina Chicken McNuggets.

Dog Day Afternoon (1975)

Jag fick förmånen att kunna haka på Fiffis 70-talstisdagar med denna minst sagt klassiska film. Vad Fiffi tyckte om den kan du läsa här.

***

alt. titel: En satans eftermiddag

Hade John Wojtowicz och Salvatore Naturale utfört sitt bankrån under andra halvan av 90-talet istället för första halvan av 70-talet hade de antagligen först och främst hamnat i den saligen avsomnade TV-serien ADC (America’s Dumbest Criminals) innan Sidney Lumet ens kommit på tanken att göra en film om dem.

1991 års tio bästa filmer

Året börjar bra i konungariket Sverige. I februari presenterar Ny demokrati sin styrelse och programmet ”Drag under galoscherna” och i augusti genomför John Ausonius, senare kallad Lasermannen, sitt första attentat. Härliga tider!

1992 års tio bästa filmer

Året startar i stor stil med att Sovjetunionen upplöses vilket också leder till att Bush och Jeltsin formellt annonserar det kalla krigets avslut. Bush hinner dessutom med att kräkas på sin japanske kollega innan det är dags för honom att överlämna taktpinnen till Bill Clinton (mannen som skulle få oss att aldrig, aldrig glömma cigarrens fallossymbolik) i november.