Frågan är om det är kärlek eller dödsskräck från första ögonblicket. Sammy Fabelmans unga liv tar i alla fall en ny vändning den kvällen hans föräldrar tar med honom till biografen för första gången. Tyvärr resulterar inte biobesöket i det brinnande mekaniska intresse för elektriska tåg som hans far Burt verkar ha hoppats på. Till faderns förtvivlan tycks sonen mer fascinerad av att krascha sitt dyra modelltåg in i diverse leksaksbilar med profeten Moses i förarsätet.
Men turligt nog har Sammy en klok och förstående mor (trots att hon inte är en ko) som bättre greppar vad gossen är ute efter. Han är inte intresserad av mekaniska ting som tåg eller kameror, utan vad man kan göra med dessa mekaniska ting. Film. Konst. Ingenting man kan använda, vilket Burt gärna påpekar. Nog kan film vara en trevlig hobby, ett tidsfördriv, men när det kommer till kritan är det ju viktigare att jobba med något som är användbart för andra.
Nej, Steven Spielberg hymlar inte om den konflikt mellan Förnuft och Känsla som hans alter ego växer upp med. Innan det där första biografbesöket försöker Burt berätta för sin son exakt hur tillräckligt många stillbilder i tillräckligt snabb följd uppfattas av ögat som rörliga, medan mamma Mitzi med tindrande ögon säger ”Movies are dreams!” (vilket ju också kan sägas vara hela filmens poäng). När det hettar till framstår fadern som lätt distanserad från känslor rent generellt, medan Mitzi snarare verkar ha problem med att kontrollera sina. Konsertpianistdrömmarna har hon offrat på familjealtaret, men ibland sjunker hon ned i apatisk förtvivlan.
Men den passion för Känslan (eller Konsten om man så vill) som Sammy delar med Mitzi (samt Mitzis morbror Boris) riskerar också att skapa en annan konflikt. Mitzi må ha offrat sina konstnärsdrömmar för familjen, men i slutänden kan hon inte kompromissa med sitt hjärta. Boris varnar sin unge släkting för att ”art’ll tear your heart out and make you lonely” men konstaterar samtidigt att för personer som de är konsten den enda drog som gör dem riktigt lyckliga.
Tja, det är väl bara att konstatera att Spielberg slutit upp i ledet manlig-regissör-tittar-tillbaka-på-sin-uppväxt bakom Alfonso Cuarón och Kenneth Branagh. För egen del slår sig The Fabelmans bekvämt tillrätta mellan Roma och Belfast. Inte lika poänglös som Roma men heller inte lika intressant som Belfast, varken vad gäller berättelsen, berättandet eller de huvudsakliga rollfigurerna. Att The Fabelmans rent hantverksmässigt är av sedvanligt Spielberg-kompetent snitt behöver väl knappast nämnas, men han lyckas aldrig få mig särskilt engagerad i sin familjehistoria.
Möjligen ligger problemet i att varken Michelle Williams och Paul Dano övertygar som fyrabarnsföräldrar. Ibland framstår Williams känsloutbrott som teatraliskt stela och hela tiden känns det som om de bägge lajvar ”50-talsfamilj” istället för att framstå som en genuin sådan.
Jag tror att jag hade varit mer intresserad av The Fabelmans om den istället hetat något i stil med The Art of Sammy Fabelman och fokuserat ännu mer på Sammys filmambitioner. Filmen lyfter en smula från sitt generiska familjeperspektiv under sin sista halvtimme eller så, när Sammy får dels ett konkret kvitto på filmkonstens makt, dels ett lika konkret råd om filmkonstens genomförande.
I nuläget kan jag förstås inte påstå att The Fabelmans är en dålig film, men den var tyvärr inte heller särskilt spännande eller intressant. Snarare lättglömd och slätstruken. Om jag ska se en sjujävla lång film om filmskapande lägger jag i så fall hellre tid på Damien Chazelles orgiastiska överflöd.
Rörliga bilder och tryckta ord 