You are currently browsing the tag archive for the ‘Konst’ tag.
Dags att lära känna ännu en Kazuo Ishiguro-berättare. Den unga Kathy H har växt upp på ett slags barnhem och arbetar nu med att ta hand om organdonatorer. Så en rätt annorlunda person än den vördade och värdige butlern Stevens skulle man kunna tänka sig.
Annonser
alt. titel: Stendhals syndrom, Stendhal’s Syndrome, The Stendhal Syndrome
Så här i backspegeln känns det förstås ganska givet att en så pass visuella regissör som Dario Argento skulle känna sig dragen till hypotesen att en överdos av klassisk konst inte bara kunde leda till en känsla av utmattning utan också på något sätt kopplas till åskådarens minnen.
Christian är den perfekte konstnärlige ledaren för det privata konstmuseet X-Royal. Smärt och elegant, som dansk precis lagomt spännande och exotisk för Stockholms konstkretsar, en välmodulerad engelska när han ska konversera utländska journalister. Snygg, men inte för snygg, vare sig glasögonen sitter på näsan eller inte. En välansad skäggstubb. Kan utan problem slänga sig med postmodernt bajsnödiga obegripligheter som ”topos” och ”space” (så länge han inte blir ombedd att förklara dem). En kulturknutte, helt enkelt.
En film som låter mer som en konstvetenskaplig avhandling, kan det vara något? En klatschigare titel hade kanske varit ”Smashing Eggs in the Jungle” eller ”Intergalactic DNA”?
alt. Titel: Huvudjägarna, Headhunters
Eftersom pengar och social status (sorry, renommé) är det enda som räknas för Roger Brown förutsätter han helt naturligt att det är det enda som räknas även för hans medmänniskor. I synnerhet flickvännen Diana måste ständigt kompenseras, annars är Roger övertygad om att hon skulle lämna honom för någon som är både snyggare och längre (en manlig resning på enåsextiåtta räcker inte långt rent psykologiskt).
alt. titel: Här kommer en annan
Stackars Walter Mitty är hunsad både på jobbet och hemma. Han bor fortfarande med sin bossiga mamma som tvingar honom att springa tusen miljoner ärenden åt henne när han nu ändå pendlar in till New York från New Jersey. Som redaktör på pulpmagasinförlaget Pierce Publishing Company har han egentligen massor med bra idéer men klarar inte av att stå på sig när mr. Pierce himself raskt annekterar dem och låtsas att det var han som kom på dem.
Första nya Stephen King jag sätter tänderna i på flera år (den senaste var Lisey’s Story från 2006) och det är inte utan att jag är lite spänd: ska mästaren klara att lyfta fötterna över förväntanströskeln?
Till att börja med har King kastat loss från sitt välbekanta Maine och placerat sin huvudperson Edgar Freemantle i ett soligt Florida som för den skulle inte behöver vara mindre skräckinjagande.
Den före detta byggmagnaten Edgar Freemantle kommer alltså till Florida och den lilla ön Duma Key eftersom han med största sannolikhet kommer att ta livet av sig om han stannar kvar i Montana. Det är i alla fall vad hans hjärnskrynklare Xander Kamen rekommenderar och Edgar har kommit att respektera Kamens åsikter.
Det skulle nog göra vem som helst lite skakis att se sin kompis våldskrocka med ett träd som lämnar honom död på kuppen. Extra sorgligt är det förstås att skotske Derwatt stod på randen av ett internationellt genombrott för sin konst. Nu blir det inget av det. Vem har då sinnesnärvaro nog att föreslå att om man bara gömmer Derwatt ett par dagar så hinner vernissaget gå av stapeln och han får sitt genombrott. Det är ju inte lätt för Jeff, Cynthia och Bernard att veta att Tom Ripley har en viss vana när det gäller att göra sig av med döda kroppar.
Underkjolar! Bensprattel! Ryschiga underbyxor! Tjutande cancandansöser!
Allt detta fångas på Moulin Rouge, cabareten dit societeten går för att slumma lite, av huskonstnären Henri Toulouse-Lautrec. Närmast fastgjuten vid sitt stammisbord knycker han i sig konjak med samma fart som en Lapidus-stekare drar i sig kokainlinor, samtidigt som han skämtar med artisterna. Här är det ingen som kommenterar hans diminutiva längd och konjaksruset får honom själv att nästan glömma sitt handikapp.
Kanske har du någon gång hört uttrycket ”att göra en Pollock”? Det brukar vanligtvis betyda att någon medelst olika kroppsvätskor skapat ett färggrant kollage som ska efterlikna den kände konstnärens abstrakta verk. Ett eftermäle som Jackson Pollock antagligen kunnat känna sig rätt nöjd över eftersom det ändå uppmärksammar honom som målare. Däremot är jag inte helt säker på att han skulle känna sig lika tillfredsställd över att Wikipedia först och främst serverar torskfiskarna som går under samma namn när man gör en sökning.
That’s what HE said!