
alt. titel: Monumenternes mænd, Monuments Men: Ungewöhnliche Helden, Operación Monumento, Michelangelo Project
Hermann Görings massiva kropp riktigt dallrar av förtjusning inför all den ovärderliga konst som han kan lägga både sina och Führerns svettiga nazist-tassar på, insamlad av specialstyrkan Einsatzstab Reichsleiter Rosenberg. Men när andra världskriget börjar gå allt mer åt helsike för det tredje riket blir det tydligt att det finns en gräns för Hitlers samlarmani. Allt enligt principen ”om inte jag kan få ha kvar min konst ska heller ingen annan få den”. Det så kallade Nero-dekretet från 1945 stipulerade bland annat förstörelsen av miljontals konstföremål. Men en grupp modiga allierade försöker till varje pris att hindra förstörelsen med fara för liv och lem samt i bister konkurrens med de anstormande ryssarna som inte har en tanke på att dela med sig av godbitarna.
Eller…nej… Självklart hängde det inte på ett fåtal amerikaner, ett par fransmän och en britt att Europa alls har några konstskatter kvar. Konservatorn George L. Stout (i filmen kallad Frank Stokes och spelad av regissören himself, George Clooney) stod förvisso bakom det så kallade ”Monuments, Fine Arts, and Archives program” (MFAA) men initiativet sysselsatte hundratals personer från 13 olika länder. Det som är sant är dock att dessa personers ansträngningar såg till att man faktiskt lyckades återfinna miljontals konstföremål, utspridda på ett tusental olika platser i Europa (inte sällan i gruvor eller slott).
George Clooney tenderar att skapa en smula egensinniga filmer. Men i samlingen av produktioner som Confessions of a Dangerous Mind, Good Night, and Good Luck och Suburbicon sticker The Monuments Men ut. Det är en gravallvarlig BOATS som försöker omfamna två ganska olika teman. Å ena sidan har vi gruppen som, utspridd i olika delar av Europa, försöker bevara Konsten och Skönheten samtidigt som obegripliga grymheter begås i krigets namn. Varför skulle man då överhuvudtaget bry sig om ett par gamla dammiga statyer? Samtidigt har Clooney antagit att publiken å den andra sidan behöver ges uppfattningen att dessa herrar inte var mindre av krigshjältar än den genomsnittlige soldaten. Därför finns det inslängt lite här och var klassiska scener som ”melankolisk jul på slagfältet”, ”soldaten som avlidit på väg till läkaren”, ”insikten av magnituden på nazisternas krigsbrott mot judarna” men också den mer komiskt betonade ”hur lyfta foten från en trampmina utan att förlora den?”.
Jag har lite svårt att sätta fingret exakt på var The Monuments Men fallerar. Oförenligheten i dessa två olika teman, att upptakten med Clooney och Matt Damon samt det övriga gänget påminner alldeles för mycket om de betydligt lättsammare Ocean’s-filmerna, den splittrade känslan av att ha historien utspridd på så pass många personer och under så pass lång tid (1943-1945) eller om det helt enkelt är själva historieberättandet som inte funkar. På pappret är ju detta nämligen en otroligt både fascinerande och viktig del av andra världskrigets historia. Mitt intryck är att det i senare konflikter blivit än mer uppenbart att krigshandlingar gentemot såväl nationer som folk ofta inbegriper kulturförstörelse eller -appropriering på samma systematiska nivå som nazisterna genomförde.
Ju mer jag tänker på det, desto mer tror jag The Monuments Men hade tjänat på att istället sikta på att vara en genomarbetad och välgjord dokumentär. Då hade Clooney och medmanusförfattaren Grant Heslov kunnat strunta i alla försök att bygga någon slags relation både inom gruppen samt mellan gruppen och publiken. I nuläget är innehållet för all del intressant men slutresultatet föga upphetsande.