You are currently browsing the tag archive for the ‘Konst’ tag.

Factory Girl.jpgEdie Sedgewick. En sylfidisk It-girl (vilka It-girls var inte det under 60-talet?), en Andy Warhol superstar, fotomodell och frontfigur i youthquake-rörelsen.

Men också en Poor Little Rich Girl, i alla fall om man ska tro titeln, på en av de filmer som Andy Warhol gjorde med henne. Rik var hon då sannerligen, i alla fall ett tag. För även 80 000 dollar går förvånansvärt snabbt att sätta sprätt på om du är en ung kvinna i New Yorks hippaste kretsar. Särskilt om du också försöker hålla igång ett allt tyngre drogberoende.

Factory Girl är alltså biografi-filmen om Edie Sedgewick som under mindre än ett år (typ mars-november 1965) var uppe i Andy Warhol-smöret. Eftersom det är en film som behandlar personer, vilka i allra högsta grad fortfarande lever är det förstås också en film som burit med sig vissa kontroverser. Lou Reed skrädde inte orden: “It’s one of the most disgusting, foul things I’ve seen – by any illiterate retard – in a long time. There’s no limit to how low some people will go to write something to make money… They’re all a bunch of whores.” Bob Dylan försökte stoppa hela produktionen men uppnådde inte mer än att den kände sångaren, med vilken Edie har ett förhållande i filmen, kallas Billy Quinn.

Själv har jag lite svårt att förstå vad det upprörande i det hela ska vara. Ska jag vara helt ärlig, har jag överhuvudtaget lite svårt att förstå vad filmen i helhet ska gå ut på. Visst kan man hävda att Edies historia är värd att berätta. Men för mig, som inte har någon som helst koppling till vare sig henne, popkonst-rörelsen eller tidsandan, är det hela en välbekant upp-som-en-sol-och-ned-som-en-pannkaka-berättelse.

Det som möjligen gör just Edies tjurrusning mot knarkmisären en smula ovanlig är att det i alla fall i filmen inte läggs fram någon egentlig anledning till hennes missbruk. Hon har allt och det är bara hennes egna beslut (alla sprutknarkar i Warhols studio och det verkar ju kul, typ…) som leder till att det går om intet.

Hon behöver inte slita för brödfödan och det framstår inte heller som om Warhol kontrollerar eller utnyttjar henne mer än någon annan i sin närhet. Vi får exempelvis ingen scen där han uttryckligen förbjuder henne att skapa sin egen konst, att hon slutade med det tycks snarare handla om att hon aldrig tyckte sig komma upp till Warhols egen nivå. Att Factory Girl sedan försöker få oss att tycka synd om Edie när hon tokabstinensringer Gud och alla människor för att låna pengar till mer knark och de säger nej, blir i mina ögon mest förvirrande. Det är väl ganska naturligt att exempelvis en tidning som Vogue vill sälja lösnummer genom Andy Warhols senaste superstar men är mindre intresserade av att fota en tvättbjörnsgrinande sprutnarkoman och betala henne för privilegiet?

Men visst finns det förmildrande omständigheter. Lite här och var gör Factory Girl gällande att både Edie och andra drogande kvinnor i de här kretsarna mer eller mindre sedan barnsben var tillvanda vid anti-depressiva, sömntabletter och bantningspiller. Filmen vill också antyda att Edies far, Francis ”Fuzzy” Sedgewick, möjligen kan ha varit på sin dotter både en och två gånger. Även om det inte skulle vara sant tycks det vara ett faktum att stämningen hos familjen Sedgewick knappast kan kallas för tomtebolycklig. Ett annat faktum är att två av hennes bröder dog eller möjligen tog livet av sig under 1964 och 1965.

Sienna Miller fick mycket beröm för sin porträttering av Edie och hon gör absolut ett bra jobb. Alltså i likhet med exempelvis La vie en rose ett av de fall där rolltolkningen är bättre än vad filmen och manuset förtjänar. Men trots det är Edie aldrig någon som jag blir vare sig engagerad i eller berörd av. Hon uppvisar ”bara” en klassisk uppgång-och-fall-berättelse. Guy Pearce är en lagomt underlig Andy Warhol medan Jimmy Fallons ansikte är så pass välbekant att det blir distraherande som Edies vän Chuck Wein. Hayden Christiansen gör varken remarkabelt bra eller dåligt ifrån sig som ”Billy Quinn”. Lägger vi dessutom till skådisnamn som Mena Suvari, Beth Grant, Edward Herrmann, Mary-Kate Olsen, Illeana Douglas och Mary Elizabeth Winstead får Factory Girl nästan kallas för en ensamble-film.

Även om man inte är lika hård i sin kritik mot Factory Girl som Lou Reed har dock manuset tagit sig vissa friheter med Edies historia. Det gäller kanske särskilt förhållandet med Billy Quinn eftersom Edie i verkligheten inte tycks ha hookat upp med Bob Dylan innan hon brutit med Warhol. I filmen får männen däremot utgöra de två hötapparna till Edies åsna. Den enkla, trygge, jordnära och skinnpajsbeklädde all-american-folk-sångaren som inte bryr sig om materiella ting. Som kritiserar popkonsten för att vara en ihålig humbug. Eller den extravaganta Warhol som genom sin konst låter åskådaren se bortom det vardagliga och triviala.

Bilden av kretsen runt Warhol och hans skapande i silverfabriken på Manhattans East 47th Street bekräftar alla mina fördomar om perioden och navelskådningsonanerande popkonst. Om det sedan innebär att den är sanningsenlig eller inte kan jag förstås inte svara på. Warhol glider fram genom högar av nakna och påtända människor som ett silverhårigt sömngångarspöke. I bakgrunden förekommer i princip alltid minst ett knullande par. Alla som inte är nakna har på sig polotröjor. Allt som händer, alla samtal, alla infall, kan avtecknas eller filmas och plötsligt har det skapats ”konst”.

Summa summarum: återigen en biopic som förtjänar epitetet ”mer intressant än bra”, alltså.

star_full 2star_full 2star_full 2

The Damnedalt. titel: …de kallblodiga, These Are the Damned

Den lilla kuststaden Weymouth har blivit ett farligt ställe. En amerikansk turist som chevalereskt erbjuder en ung flicka sin arm för att ”hjälpa” henne att korsa gatan blir strax nedslagen av gänget som flickan tillhör. Regeringstjänstemannen Bernard som träffar den nedslagne Simon strax efter tillbudet kan bara sucka och bekräfta att nya, våldsammare tider också hittat fram till det sköna Albion.

Läs hela inlägget här »

Dags att lära känna ännu en Kazuo Ishiguro-berättare. Den unga Kathy H har växt upp på ett slags barnhem och arbetar nu med att ta hand om organdonatorer. Så en rätt annorlunda person än den vördade och värdige butlern Stevens skulle man kunna tänka sig.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Stendhals syndrom, Stendhal’s Syndrome, The Stendhal Syndrome

Så här i backspegeln känns det förstås ganska givet att en så pass visuella regissör som Dario Argento skulle känna sig dragen till hypotesen att en överdos av klassisk konst inte bara kunde leda till en känsla av utmattning utan också på något sätt kopplas till åskådarens minnen.

Läs hela inlägget här »

Christian är den perfekte konstnärlige ledaren för det privata konstmuseet X-Royal. Smärt och elegant, som dansk precis lagomt spännande och exotisk för Stockholms konstkretsar, en välmodulerad engelska när han ska konversera utländska journalister. Snygg, men inte för snygg, vare sig glasögonen sitter på näsan eller inte. En välansad skäggstubb. Kan utan problem slänga sig med postmodernt bajsnödiga obegripligheter som ”topos” och ”space” (så länge han inte blir ombedd att förklara dem). En kulturknutte, helt enkelt.

Läs hela inlägget här »

filmspanarna_kvadrat_svEn film som låter mer som en konstvetenskaplig avhandling, kan det vara något? En klatschigare titel hade kanske varit ”Smashing Eggs in the Jungle” eller ”Intergalactic DNA”?

Läs hela inlägget här »

alt. Titel: Huvudjägarna, Headhunters

HodejegerneEftersom pengar och social status (sorry, renommé) är det enda som räknas för Roger Brown förutsätter han helt naturligt att det är det enda som räknas även för hans medmänniskor. I synnerhet flickvännen Diana måste ständigt kompenseras, annars är Roger övertygad om att hon skulle lämna honom för någon som är både snyggare och längre (en manlig resning på enåsextiåtta räcker inte långt rent psykologiskt).

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Här kommer en annan

The Secret Life of Walter MittyStackars Walter Mitty är hunsad både på jobbet och hemma. Han bor fortfarande med sin bossiga mamma som tvingar honom att springa tusen miljoner ärenden åt henne när han nu ändå pendlar in till New York från New Jersey. Som redaktör på pulpmagasinförlaget Pierce Publishing Company har han egentligen massor med bra idéer men klarar inte av att stå på sig när mr. Pierce himself raskt annekterar dem och låtsas att det var han som kom på dem.

Läs hela inlägget här »

Duma KeyFörsta nya Stephen King jag sätter tänderna i på flera år (den senaste var Lisey’s Story från 2006) och det är inte utan att jag är lite spänd: ska mästaren klara att lyfta fötterna över förväntanströskeln?

Till att börja med har King kastat loss från sitt välbekanta Maine och placerat sin huvudperson Edgar Freemantle i ett soligt Florida som för den skulle inte behöver vara mindre skräckinjagande.

Den före detta byggmagnaten Edgar Freemantle kommer alltså till Florida och den lilla ön Duma Key eftersom han med största sannolikhet kommer att ta livet av sig om han stannar kvar i Montana. Det är i alla fall vad hans hjärnskrynklare Xander Kamen rekommenderar och Edgar har kommit att respektera Kamens åsikter.

Läs hela inlägget här »

Ripley Under GroundDet skulle nog göra vem som helst lite skakis att se sin kompis våldskrocka med ett träd som lämnar honom död på kuppen. Extra sorgligt är det förstås att skotske Derwatt stod på randen av ett internationellt genombrott för sin konst. Nu blir det inget av det. Vem har då sinnesnärvaro nog att föreslå att om man bara gömmer Derwatt ett par dagar så hinner vernissaget gå av stapeln och han får sitt genombrott. Det är ju inte lätt för Jeff, Cynthia och Bernard att veta att Tom Ripley har en viss vana när det gäller att göra sig av med döda kroppar.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, Pojken på våning 54
David Baldacci, The Innocent
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg