The Monuments Men (2014)

alt. titel: Monumenternes mænd, Monuments Men: Ungewöhnliche Helden, Operación Monumento, Michelangelo Project

Hermann Görings massiva kropp riktigt dallrar av förtjusning inför all den ovärderliga konst som han kan lägga både sina och Führerns svettiga nazist-tassar på, insamlad av specialstyrkan Einsatzstab Reichsleiter Rosenberg. Men när andra världskriget börjar gå allt mer åt helsike för det tredje riket blir det tydligt att det finns en gräns för Hitlers samlarmani. Allt enligt principen ”om inte jag kan få ha kvar min konst ska heller ingen annan få den”. Det så kallade Nero-dekretet från 1945 stipulerade bland annat förstörelsen av miljontals konstföremål. Men en grupp modiga allierade försöker till varje pris att hindra förstörelsen med fara för liv och lem samt i bister konkurrens med de anstormande ryssarna som inte har en tanke på att dela med sig av godbitarna.

Eller…nej… Självklart hängde det inte på ett fåtal amerikaner, ett par fransmän och en britt att Europa alls har några konstskatter kvar. Konservatorn George L. Stout (i filmen kallad Frank Stokes och spelad av regissören himself, George Clooney) stod förvisso bakom det så kallade ”Monuments, Fine Arts, and Archives program” (MFAA) men initiativet sysselsatte hundratals personer från 13 olika länder. Det som är sant är dock att dessa personers ansträngningar såg till att man faktiskt lyckades återfinna miljontals konstföremål, utspridda på ett tusental olika platser i Europa (inte sällan i gruvor eller slott).

George Clooney tenderar att skapa en smula egensinniga filmer. Men i samlingen av produktioner som Confessions of a Dangerous Mind, Good Night, and Good Luck och Suburbicon sticker The Monuments Men ut. Det är en gravallvarlig BOATS som försöker omfamna två ganska olika teman. Å ena sidan har vi gruppen som, utspridd i olika delar av Europa, försöker bevara Konsten och Skönheten samtidigt som obegripliga grymheter begås i krigets namn. Varför skulle man då överhuvudtaget bry sig om ett par gamla dammiga statyer? Samtidigt har Clooney antagit att publiken å den andra sidan behöver ges uppfattningen att dessa herrar inte var mindre av krigshjältar än den genomsnittlige soldaten. Därför finns det inslängt lite här och var klassiska scener som ”melankolisk jul på slagfältet”, ”soldaten som avlidit på väg till läkaren”, ”insikten av magnituden på nazisternas krigsbrott mot judarna” men också den mer komiskt betonade ”hur lyfta foten från en trampmina utan att förlora den?”.

Jag har lite svårt att sätta fingret exakt på var The Monuments Men fallerar. Oförenligheten i dessa två olika teman, att upptakten med Clooney och Matt Damon samt det övriga gänget påminner alldeles för mycket om de betydligt lättsammare Ocean’s-filmerna, den splittrade känslan av att ha historien utspridd på så pass många personer och under så pass lång tid (1943-1945) eller om det helt enkelt är själva historieberättandet som inte funkar. På pappret är ju detta nämligen en otroligt både fascinerande och viktig del av andra världskrigets historia. Mitt intryck är att det i senare konflikter blivit än mer uppenbart att krigshandlingar gentemot såväl nationer som folk ofta inbegriper kulturförstörelse eller -appropriering på samma systematiska nivå som nazisterna genomförde.

Ju mer jag tänker på det, desto mer tror jag The Monuments Men hade tjänat på att istället sikta på att vara en genomarbetad och välgjord dokumentär. Då hade Clooney och medmanusförfattaren Grant Heslov kunnat strunta i alla försök att bygga någon slags relation både inom gruppen samt mellan gruppen och publiken. I nuläget är innehållet för all del intressant men slutresultatet föga upphetsande.

The French Dispatch (2021)

alt. titel: The French Dispatch of the Liberty, Kansas Evening Sun

Någonstans på vägen som började med Rushmore och The Royal Tenenbaums, fram till The French Dispatch har Mr. Wes Anderson och jag mot alla odds närmat oss varandra som filmskapare och konsument av sagda filmer. Väldigt länge var nämligen Anderson en filmskapare som jag hade extremt svårt för. Jag till och med aktivt undvek karln efter att ha satt ner foten på allt för många minor. Men undan för undan så ser det inte bättre ut än att han lyckats locka mig allt närmare sin egen ringhörna, sannolikt beroende på kombon miniatyrer, färgsprakerier, tablåliknande utsnitt och Alexandre Desplats musik. Främst tack vare Isle of Dogs och The Grand Budapest Hotel kändes det därför helt plötsligt inte alls som en plikt att masa mig iväg och se The French Dispatch.

Fortsätt läsa ”The French Dispatch (2021)”

To the Lighthouse (1927)

I mitt övermod efter att ha tyckt riktigt bra om Virginia Woolfs Mrs. Dalloway avancerade jag ganska raskt till To the Lighthouse, ännu ett av författarens mest kända verk.

Fortsätt läsa ”To the Lighthouse (1927)”

The Driller Killer (1979)

Det krävs inte särskilt mycket fantasi för att se samma depraverade och våldsamma värld som Laura Mars ville visa genom sina fotografier i Abel Ferraras The Driller Killer. Borr-mördarens New York är emellertid ganska långt från snajdiga lägenheter, extravaganta fotosessioner vid Columbus Circle och hippa hamnmagasin. Ferraras gator är nedgångna och fullsmockade med alkade uteliggare. Om dagen blir man nedstucken utan att någon runtomkring rör ett finger och om natten är risken stor att man blir nedslagen av baseballutrustade gäng. Eller attackerad av något ännu värre…

Fortsätt läsa ”The Driller Killer (1979)”

Eyes of Laura Mars (1978)

alt. titel: Ögon, Øjne, The Eyes of Laura Mars

Det är ingen större hemlighet att John Carpenters Prince of Darkness är starkt inspirerad av Nigel Kneales manus till TV-filmen The Stone Tape. Det är heller ingen hemlighet att Kneale hatade Prince of Darkness: ”With an homage like this, one might say, who needs insults?” Trots att det förstås måste svida att höra något sådant, kanske Carpenter ändå i någon mån kunde identifiera sig med Kneales känsla? Han skrev nämligen ett första utkast till Eyes of Laura Mars, vilket sedan togs över av bolaget Columbia och skrevs om innan det hamnade framför kameran. Carpenters omdöme? ”The original script was very good, I thought. But it got shat upon”.

Fortsätt läsa ”Eyes of Laura Mars (1978)”

Tea with Mussolini (1999)

alt. titel: Te med Mussolini

Visst är det väl ändå så att britter är lite finare och bättre än andra nationaliteter? Mer rakryggade, moraliska och värdiga i sitt uppträdande? Nog för att Italien har sina konstskatter men italienarna förmår ändå inte uppskatta dem på samma sätt som alla de britter, vilka i århundraden rest till Italien.

Fortsätt läsa ”Tea with Mussolini (1999)”

Les Fantômes du Louvre (2012)

Les fantomes du Louvrealt. titel: Phantoms of the Louvre

”Enes Bilalović föds i Belgrad den 7 oktober 1951. Det är en söndag. Födseln går som den ska och alla hans vitala tecken är normala.”

Fortsätt läsa ”Les Fantômes du Louvre (2012)”

Factory Girl (2006)

Factory Girl.jpgEdie Sedgewick. En sylfidisk It-girl (vilka It-girls var inte det under 60-talet?), en Andy Warhol superstar, fotomodell och frontfigur i youthquake-rörelsen.

Fortsätt läsa ”Factory Girl (2006)”

The Damned (1962)

The Damnedalt. titel: …de kallblodiga, These Are the Damned

Den lilla kuststaden Weymouth har blivit ett farligt ställe. En amerikansk turist som chevalereskt erbjuder en ung flicka sin arm för att ”hjälpa” henne att korsa gatan blir strax nedslagen av gänget som flickan tillhör. Regeringstjänstemannen Bernard som träffar den nedslagne Simon strax efter tillbudet kan bara sucka och bekräfta att nya, våldsammare tider också hittat fram till det sköna Albion.

Fortsätt läsa ”The Damned (1962)”

Never Let Me Go (2005)

Dags att lära känna ännu en Kazuo Ishiguro-berättare. Den unga Kathy H har växt upp på ett slags barnhem och arbetar nu med att ta hand om organdonatorer. Så en rätt annorlunda person än den vördade och värdige butlern Stevens skulle man kunna tänka sig.

Fortsätt läsa ”Never Let Me Go (2005)”