You are currently browsing the tag archive for the ‘Konst’ tag.
Christian är den perfekte konstnärlige ledaren för det privata konstmuseet X-Royal. Smärt och elegant, som dansk precis lagomt spännande och exotisk för Stockholms konstkretsar, en välmodulerad engelska när han ska konversera utländska journalister. Snygg, men inte för snygg, vare sig glasögonen sitter på näsan eller inte. En välansad skäggstubb. Kan utan problem slänga sig med postmodernt bajsnödiga obegripligheter som ”topos” och ”space” (så länge han inte blir ombedd att förklara dem). En kulturknutte, helt enkelt.
Men till skillnad från Ruben Östlunds förra film, Turist, fokuserar The Square inte så mycket på Christians knuttighet, utan målar upp en lite bredare kanvas när filmen ställer många, många frågor om fördomar, gränsöverskridande, de(t) socialt obekväma, egoism, skuld, (med)mänsklighet, integritet, konst, sociala överenskommelser, personligt och privat kontra publikt samt mellanmänskliga relationer.
Fast på ett sätt kan man väl för all del säga att The Square börjar i den där manligheten som Turist var så nyfiken på. En av filmens historier tar nämligen sin början när Christian tillsammans med en vilt främmande man försöker försvara en hysterisk kvinna mot en hotfull angripare. Inget särskilt farligt händer men de två kombattanterna delar en andlös stund (och ett manligt handslag) medan den ovana adrenalinkicken lägger sig till ro.
Men sedan drar det som sagt iväg i många andra riktningar när Ruben Östlund bland annat vill berätta hur Christian reagerar på det faktum att den där hotfulla situationen bara var ett påhitt för att klå honom på såväl mobil som pluska. Hur skulle du göra om du upptäckte att tjuven inte lyckats eller brytt sig om att avaktivera Find my iPhone?
Både den händelseutvecklingen och den som rör museets försök att skapa lite uppmärksamhet kring en kommande utställning (där den famösa Rutan ingår) ställer som sagt en sjuhelsikes massa frågor men (också i likhet med Turist) utan att leverera särskilt många svar.
Kanske ska man se den smått Kafkaartade presskonferensen som ett slags svar? Där museet från det ena hållet får skit för att ha överträtt en absolut gräns för att i nästa andetag och från ett annat håll få lika mycket skit för harighet och självcensur. Det är sådana sjåpiga mesar som kommer att demontera hela den svenska yttrandefriheten! Men det får man väl inte säga i det här jävla landet…? En stämning som i sin tur eventuellt vänder på en femöring när det blir klart att det hela kan hänvisas till ett konstuttryck.
Rutan, ”en frizon av tillit och omsorg”, ligger någonstans och ruvar i botten men The Square begränsas inte på några villkors vis av fasta ramar. Kan alla möta alla inom en sådan frizon? Finns en grundläggande mänsklighet som kan uttryckas i ”tillit och omsorg”, ”rättigheter och skyldigheter”, vilka alla som kommer i närheten av den är överens om?
Östlund har gjort en spännande och snygg film. Han tycks vara oåterkalleligen fascinerad av vindlande trapphus. Och människoapor. Jag gillar The Square för alla dess frågor som tumlar runt i min skalle som lekfulla delfiner. Samtidigt resulterar överflödet stundtals i en känsla av oskärpa och vissa scener blir alldeles för utdragna. Östlund hade behövt en Tim Gunn som kunde tala om för honom när det var dags att sluta sätta fast nya rosetter på cocktailklänningen. Själv känner jag mig i nuläget fullt nöjd med blotta minnet av klänningen och alla dess rosetter – jag har inget behov av att se den igen.
Bloggkollegan Fiffi gillade också The Squares alla frågor som satte myror i skallen på oss.
Annonser
En film som låter mer som en konstvetenskaplig avhandling, kan det vara något? En klatschigare titel hade kanske varit ”Smashing Eggs in the Jungle” eller ”Intergalactic DNA”?
alt. Titel: Huvudjägarna, Headhunters
Eftersom pengar och social status (sorry, renommé) är det enda som räknas för Roger Brown förutsätter han helt naturligt att det är det enda som räknas även för hans medmänniskor. I synnerhet flickvännen Diana måste ständigt kompenseras, annars är Roger övertygad om att hon skulle lämna honom för någon som är både snyggare och längre (en manlig resning på enåsextiåtta räcker inte långt rent psykologiskt).
alt. titel: Här kommer en annan
Stackars Walter Mitty är hunsad både på jobbet och hemma. Han bor fortfarande med sin bossiga mamma som tvingar honom att springa tusen miljoner ärenden åt henne när han nu ändå pendlar in till New York från New Jersey. Som redaktör på pulpmagasinförlaget Pierce Publishing Company har han egentligen massor med bra idéer men klarar inte av att stå på sig när mr. Pierce himself raskt annekterar dem och låtsas att det var han som kom på dem.
Första nya Stephen King jag sätter tänderna i på flera år (den senaste var Lisey’s Story från 2006) och det är inte utan att jag är lite spänd: ska mästaren klara att lyfta fötterna över förväntanströskeln?
Till att börja med har King kastat loss från sitt välbekanta Maine och placerat sin huvudperson Edgar Freemantle i ett soligt Florida som för den skulle inte behöver vara mindre skräckinjagande.
Den före detta byggmagnaten Edgar Freemantle kommer alltså till Florida och den lilla ön Duma Key eftersom han med största sannolikhet kommer att ta livet av sig om han stannar kvar i Montana. Det är i alla fall vad hans hjärnskrynklare Xander Kamen rekommenderar och Edgar har kommit att respektera Kamens åsikter.
Det skulle nog göra vem som helst lite skakis att se sin kompis våldskrocka med ett träd som lämnar honom död på kuppen. Extra sorgligt är det förstås att skotske Derwatt stod på randen av ett internationellt genombrott för sin konst. Nu blir det inget av det. Vem har då sinnesnärvaro nog att föreslå att om man bara gömmer Derwatt ett par dagar så hinner vernissaget gå av stapeln och han får sitt genombrott. Det är ju inte lätt för Jeff, Cynthia och Bernard att veta att Tom Ripley har en viss vana när det gäller att göra sig av med döda kroppar.
Underkjolar! Bensprattel! Ryschiga underbyxor! Tjutande cancandansöser!
Allt detta fångas på Moulin Rouge, cabareten dit societeten går för att slumma lite, av huskonstnären Henri Toulouse-Lautrec. Närmast fastgjuten vid sitt stammisbord knycker han i sig konjak med samma fart som en Lapidus-stekare drar i sig kokainlinor, samtidigt som han skämtar med artisterna. Här är det ingen som kommenterar hans diminutiva längd och konjaksruset får honom själv att nästan glömma sitt handikapp.
Kanske har du någon gång hört uttrycket ”att göra en Pollock”? Det brukar vanligtvis betyda att någon medelst olika kroppsvätskor skapat ett färggrant kollage som ska efterlikna den kände konstnärens abstrakta verk. Ett eftermäle som Jackson Pollock antagligen kunnat känna sig rätt nöjd över eftersom det ändå uppmärksammar honom som målare. Däremot är jag inte helt säker på att han skulle känna sig lika tillfredsställd över att Wikipedia först och främst serverar torskfiskarna som går under samma namn när man gör en sökning.
Joakim Kunzelmann sitter riktigt i skiten. Att han gör det i ett potentiellt flashight hus på Gotland (restaurerade gårdshus! frilagda takbjälkar! såpade trägolv!) gör inte saken bättre, snarare är det huset som sänkt honom ordentligt. Skyldig allt och alla pengar (och därför med inte särskilt många vänner kvar här i världen) sitter han nu och försöker krysta ur sig artiklar att sälja till tidskrifter hemmahörande ”någonstans mellan Timbro och avgrunden”.
That’s what HE said!