alt. titel: The French Dispatch of the Liberty, Kansas Evening Sun
Någonstans på vägen som började med Rushmore och The Royal Tenenbaums, fram till The French Dispatch har Mr. Wes Anderson och jag mot alla odds närmat oss varandra som filmskapare och konsument av sagda filmer. Väldigt länge var nämligen Anderson en filmskapare som jag hade extremt svårt för. Jag till och med aktivt undvek karln efter att ha satt ner foten på allt för många minor. Men undan för undan så ser det inte bättre ut än att han lyckats locka mig allt närmare sin egen ringhörna, sannolikt beroende på kombon miniatyrer, färgsprakerier, tablåliknande utsnitt och Alexandre Desplats musik. Främst tack vare Isle of Dogs och The Grand Budapest Hotel kändes det därför helt plötsligt inte alls som en plikt att masa mig iväg och se The French Dispatch.
Magasinet med samma titel som filmen grundades av tidningsägarsonen Arthur Howitzer Jr. (vars stadigvarande råd till alla sin skribenter var ”Make it sound like you wrote it on purpose”) som en slags internationellt orienterad pendang till faderns väletablerade Liberty, Kansas Evening Sun. När redaktör Howitzer avlider framgår det av hans testamente att tidningsproduktionen ska upphöra helt och så väl all utrustning, som tidningens skribenter, ska avpolletteras. Mot bakgrund av tidningens avsomnande (tillsammans med sin redaktör) bjuds publiken på några smakprov från vad som skulle visa sig bli det absolut sista numret.
Först får vi en kort rundtur i staden som huserade hela redaktionen – Ennui-sur-Blasé. Under rubriken ”Arts/Artists” bjuder sedan journalisten J.K.L. Berensen på historien om den vansinnige konstnären Moses Rosenthaler, vilken skapade banbrytande modern konst på väggarna till den rättspsykiatriska anstalt där han var intagen. Lucinda Krementz täcker i sin tur in området ”Politics/Poetry” med en beskrivning av den studentinitierade schackbrädesrevolten ’68. Och slutligen berättar matjournalisten Roebuck Wright om hur han blev inblandad i en kidnappningshistoria med utgångspunkt i den världsberömde poliskocken Nescaffiers rådiga ingripande.
En episodfilm med andra ord, och även om de tre huvudsakliga historierna är olika ligger hela tiden tidningsberättandet och -estetiken som ett lätt meta-flor över hela anrättningen (filmen hoppar också mellan olika typer av ”texter” – skrivna artiklar, TV-intervjuer, pjäser, tecknade serier). Det känns som om detta är Andersons tidningsmotsvarighet till bröderna Coens Hollywood-nostalgi i Hail, Caesar! För av omslagen (och affischen) att döma är ganska uppenbart att The French Dispatch som produkt är modellerad efter The New Yorker. Visuellt jobbar Anderson också en del med tablåer, vilka presenteras som tredimensionella tidningsfotografier. Roebuck Wrights historia övergår i sin tur lite nu och då i en tecknad version.
Med The French Dispatch börjar Wes Andersons stil kännas nästan lika välbekant som Tim Burtons. bara att byta ut gotik mot quirky, fantasy-art deco mot färgglatt, Johnny Depp och Helena Bonham Carter mot Owen Wilson och Tilda Swinton samt tidigare nämnda Danny Elfman mot Alexandre Desplat. Och just nu tycker jag nog att stilen håller – jag lapar i mig den charmiga prilligheten med hyfsat glatt humör. Småfnissar åt påfund som uppräkningen av alla fängelsemutor som krävs för att ta sig fram till Moses Rosenthaler, meningslösa detaljer som att den genomsnittliga snömängden i staden är 190 000 flingor per år, franska ord”vitsar” som Ennui-sur-Blasé och fiket Sans Blague eller varför inte Timothée Chalamet som stereotypt svårmodig och politisk 68-student med en liten mustasch och vildvuxet hår.
Men The French Dispatch gör också halt vid charmig prillighet, det känns inte som om Anderson ansträngt sig för att skapa något mer djupsinnigt eller berörande. Vilket i sin tur innebär att även om vi bjuds på tre olika historier blir det lite av torrsim nu och då – vi kommer liksom ingenvart. Med den här titten blir det för min del ännu tydligare att det jag gillade med The Fantastic Mr. Fox, Moonrise Kingdom och Isle of Dogs var en rejäl historia plus miniatyrer och det jag gillade med The Grand Budapest Hotel (vars betyg jag skulle behöva justera vad det verkar…) var budskapet plus miniatyrer. I fallet The French Dispatch har Anderson nöjt sig med utseende och tidningsmetanivån och det räcker inte för mig. Men som sagt, en upplevelse som i mina ögon ändå är en klar förbättring jämfört med Andersons tidiga skapelser.
P.S. Vad som däremot inte förbättrats något avsevärt är genusperspektivet, som jag tror att jag skygglappsmässigt nog inte tänkte på eller lyfte förrän Isle of Dogs. Två historier berättas förvisso av kvinnliga journalister (den första och andra, av Berensen och Krementz) men deras huvudsakliga protagonister är ändock män. D.S.
I mitt övermod efter att ha tyckt riktigt bra om 
Det krävs inte särskilt mycket fantasi för att se samma depraverade och våldsamma värld som 
alt. titel: 
Visst är det väl ändå så att britter är lite finare och bättre än andra nationaliteter? Mer rakryggade, moraliska och värdiga i sitt uppträdande? Nog för att Italien har sina konstskatter men italienarna förmår ändå inte uppskatta dem på samma sätt som alla de britter, vilka i århundraden rest till Italien.
alt. titel: Phantoms of the Louvre
Edie Sedgewick. En sylfidisk It-girl (vilka It-girls var inte det under 60-talet?), en Andy Warhol superstar, fotomodell och frontfigur i youthquake-rörelsen.
alt. titel: 
Dags att lära känna ännu en 
alt. titel: 
Rörliga bilder och tryckta ord 