Jerry & Marge Go Large (2022)

Alla på cornflakesfabriken är avis på siffernissen Jerry Selbee. Han ska få gå i pension, den lycklige saten. Dags att njuta sitt otium tillsammans med frugan Marge och åka ut med den där fiskebåten han aldrig haft tid med förut (eftersom Jerry såklart är en plikttrogen arbetare av guds nåde). Så låt de sista, ljuva åren, bli de bästa i vårt liv…

Jerry själv är inte övertygad. Han har som sagt varit en plikttrogen arbetare och, vad vi kan förstå, en lika plikttrogen make och far (VSB: han rengör grillen noggrant direkt efter användning). Vad ska han göra när det inte längre finns några plikter att uppfylla? Lyckligtvis kan Jerrys hjärna inte stänga av sifferflödet, varför han fastnar för en speciell lottdragning som putslustigt kallas ”Winfall”. Efter några uträkningar på en servett kommer han fram till att det rent matematiskt inte är ett lotteri (”If you can loose your money, it’s gambling”), utan pengar på fickan. Så länge han bara köper tillräckligt många lotter, vill säga.

Det är lurigt med snällisfilmer. Ibland kan det vara skönt att se en historia där De Goda vinner och alla är generellt hyggliga mot varandra. Men ibland riskerar sådana berättelser också att bli lite blekfisiga. Särskilt om de som Jerry and Marge Go Large har svårt att släppa måbra-sargen för att ge sig ut på lite halare dramais.

Konflikterna på snällissidan är icke-existerande. Jerry och Marge är high school sweethearts (de gifte sig istället för att gå på avslutningsbalen) och hållit ihop både äktenskap och familj i mer än 40 år. Marge befinner sig både i relationen och filmen hänvisad till en stöttande hemmafru- samt projektledarroll och verkar nöjd med det. Alla i den sympatiska lilla småstaden litar på Jerrys matematiska sinne samt hans och Marges goda vilja. Jerry och Marge har med sig egna örngott när de ska bo på motell. Parets son gör en kommentar om sin uppväxt, men den utvecklas aldrig till något mer djuplodande och efter lämplig tid har förflutit återkommer Jerry och håller ett fint litet tal om hur han borde ha varit en bättre pappa.

I detta perspektiv är det lätt att tolka introduktionen av den osnutne Harvardstudenten Tyler Langford som ett försök att åtminstone skapa några krusningar på vattenytan (han fuskar dessutom genom att hacka sig in i diverse lotteridatabaser). Men i slutänden fyller han samma måbra-syfte eftersom han ger Jerry chansen att hålla ett förmanade tal om hur det är bättre att vara omtänksam än egoistisk (”It’s not about the math, it’s about being human”). Den unge hetsporren ser lotterimöjligheten som ett krig som ska vinnas över Jerry och Marge, medan det äldre paret enbart fortsätter att spela eftersom alla pengarna går till att bygga upp den lilla staden (”You made our town feel big”) och kunna arrangera en jazzfestival. På sin höjd kostar de på sig nya sneakers.

Hantverks- och skådismässigt finns det dock inte mycket att invända. Marge och Jerry spelas av Annette Bening och Bryan Cranston, vilket gör att frånvaro av matigare personligheter eller karaktärsutveckling svider lite extra. De är ju skådisar som bägge kan bättre. Men för all del, de är väl också värda en slappardag på jobbet lite nu och då. Bryan Cranstons närvaro skapar också en extremt svag Breaking Bad-vibb, när Jerry och Marge lassar in lådvis med kontantvinster i garaget.