Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Men med enklare tillgång via främst streaming har det ändå slutat i ett par serieomgångar. Och jag är förstås inte så gemen att jag undanhåller mina oerhört intressanta åsikter från mina läsare om det jag ändå har sett. Så här kommer, i korthet, några slags sammanfattningar. Däremot inga betyg, det blir för svårt. De enda serier jag hittills satt betyg på är de två första säsongerna av Twin Peaks och den första säsongen av True Detective. Kalla det för olycksfall i arbetet.

Jag har enbart tagit med serier som jag känner att jag så att säga har ”sett klart” och som är hyfsat nya. Ungdomens avsnitt av MacGyver, Alf, V eller Fame har alltså inte fått plats här. Inte heller lättsammare evighetskreationer som The Simpsons, Rick & Morty, Friends, The Big Bang Theory, Family Guy eller South Park. Sådant man sätter på för att låta rulla lite på halvfart i bakgrunden.

Orsakerna till varför jag sett just de här serierna varierar, men eftersom jag ser så pass få är de oftast medvetet valda utifrån generellt fin kritik. Plus tillgång, förstås.

Breaking Bad (2008-2013, 5 säsonger och 62 avsnitt)
Utan tvekan det absolut bästa jag sett hittills och den måttstock varmed jag numera mäter allt mot. Första säsongen börjar i 180 knyck och sedan saktar serien liksom aldrig ned. Samtidigt som den trots det aldrig känns andtruten eller jäktad. Historien lyckas alltid överraska och rollfigurerna likaså. Hela serien är visuellt innovativ och i sammanhanget finns anledning att särskilt nämna de tre avsnitt som regisserades av Rian Johnson.

Trots att han uppenbarligen inte var förstahandsvalet kan jag inte föreställa mig någon annan i rollen som Walter White än Bryan Cranston. Han kan skifta sömlöst mellan beigetrist, desperat, förtvivlad och iskallt farlig på ett sätt som inte känns det minsta konstigt. Samspelet mellan honom och Aaron Pauls Jesse Pinkman är prickfritt och uppvisar lika mycket variation och dynamik. Tyvärr kan jag tycka att Anna Gunns Skyler White lite väl ofta förvisas till rollen av tjatig och oresonlig fruga men även hon får utvecklas under seriens gång och är om inte annat en bra matchning mot Cranston. Min egen favorit är dock utan tvekan Dean Norris ATF-agent och svåger Hank.

Better Call Saul (2015-2020, 5 säsonger och 50 avsnitt)
Enbart tack vare kopplingen till Breaking Bad hoppade jag också raskt på denna spinoff. Eller ja, inte enbart då, eftersom Bob Odenkirks skupelfrie advokat var tillräckligt fascinerande för att jag inte skulle ha något emot att hänga med honom ett tag till. Här presenteras en prequel-historia som berättar om Saul Goodman medan han fortfarande hette Jimmy McGill. Plus att vi också får veta mer om Jonathan Banks fördetta polis Mike Ehrmantraut.

Better Call Saul siktar inte på att vara en ny Breaking Bad, vilket är förstås är smart. En del händelseutvecklingar är mer förväntade än de var i förlagan. Rollfigurerna är utan tvekan nyanserade, men ändå inte lika mångfacetterade. Här finns också mer av humor men samtidigt en hel del tragik, särskilt i relationen mellan Jimmy och stjärnadvokatsbrorsan Charles. Samt ett kärleksintresse i form av kollegan Kim Wexler (spelad av Rhea Seehorn) och jag, som i vanliga fall sällan orkar intressera mig för sådant, blev till 100% investerad i Jimmy och Kims förhållande.

Absolut värd att lägga tid på om man sett och gillat förlagan.

Kalifat (2020, 1 säsong och 8 avsnitt)
En serie att dra igång hos alla de som klagar på att svenska produktioner bara är antingen dramer eller tokroliga farser. Att den sedan i vissa delar ligger ganska nära en krim-plot får man kanske ta. Själv påminns jag bland annat om franska Le Bureau des Légendes, dels för att serien låter tittaren komma åt historien från flera olika rollfigurer, dels fokuset på IS.

Serien spelar med tre huvudsakliga delar: Pervin har följt med sin man Husam till Raqqa och nu är fast där tillsammans med parets dotter Latifah. Systrarna Sulle och Lisha bor i Järva, där särskilt Sulle och hennes kompis Kerima börjar bli allt mer intresserade av radikal islamism. Och så Säpo-agenten Fatima som genom samtal med Pervin kommer ett terrordåd på spåren.

Självklart kommer Kalifat inte upp i den franska serie-klassen men lyckas vara både spännande och känslosam. De bästa historierna är de som följer Pervin och Sulle medan Fatimas del avslutas i lite för välbekant polisthrillerterritorium. Absolut sevärt, inte minst för generellt gedigna skådisprestationer från de flesta inblandade.