L’insulte (2017)

alt. titel: Förolämpningen, Qadiyya raqm 23, The Insult

Minns ni det där hysteriskt ”roliga” skämtet ”Hon heter Berit, men vi kallar henne Beirut, för att hon är så jävla bombad!”? För oss som växte upp på 70- och 80-talen var landet Libanon främst ett ställe där det krigades en massa (bland annat detonerades över 3 600 bilbomber under krigets 15 år). Som i många andra delar av Mellanöstern, kan tilläggas.

Nå, nu faller inte längre bomberna över Beirut. Inbördeskriget avslutades formellt 1990 och i och med den så kallade Cederevolutionen 2005 avslutades även den syriska ockupationen av Libanon. Nu försöker man istället bygga upp och bygga nytt, bland annat på gatan där Toni och Shirin Hanna hyr en lägenhet. Här finns dessutom Tonis bilverkstad där även Shirin jobbar så mycket hon kan för sin gravid-mage.

Konflikten som är huvudfokus i Förolämpningen börjar nog så oskyldigt, som många konflikter gärna gör. Byggarbasen Yasser upptäcker att Toni och Shirins balkong har ett regelvidrigt avloppsrör. När han ringer på för att påpeka det är han kanske lite kort i tonen eftersom han just blivit nedstänkt men Toni reagerar å sin sida genom att be Yasser att fara åt helvete och smälla igen dörren i ansiktet på honom.

Yasser låter inte sådana petitesser hindra sig utan ser till att Toni får ett reglementsenligt avloppsrör vare sig han vill det eller inte. Toni gör helt klart att han inte vill genom att slå sönder Yassers nyinstallation varvid byggaren kallar Toni för ”jävla idiot”. Det visar sig bli händelsehorisonten för männens konflikt varifrån det inte finns någon återvändo.

Förolämpningen är regissören Ziad Doueiris fjärde långfilm och var dessutom Libanons bidrag till bästa utländska film på Oscarsgalan som gick av stapeln i mars 2018 (där filmen förlorade mot den chilenska Una mujer fantástica). Filmen inleds med ett förbehåll om att åsikterna som framförs inte på något sätt ska uppfattas som en officiellt hållning från libanensiska staten. Först blir jag lite konfunderad och börjar undra över hur pass hårt det libanesiska kulturklimatet egentligen är men ju djupare förolämpningskonflikten gräver sig ned i det politiska klimatet desto mer förståelse får jag för det där förbehållet.

Ganska snart blir det nämligen tydligt (även för en helt oinitierad tittare som jag själv) att Toni är kristen medan Yasser är muslim, tillika palestinsk flykting. Jag Wikipediar mig fram till att minst 170 000 palestinska flyktingar lever i Libanon, många i flyktingläger och utan möjlighet till medborgarskap. Allt eftersom historien fortlöper blir alltså Toni och Yasser inte enbart personliga kombattanter i ett egentligen löjligt bråk, utan snappas upp som propagandainstrument i de redan hätska friktionerna som förekommer i landet.

Snart har hela saken växt dem bägge över huvudet och alla möjligheter till en lösning som bägge parter kan känna sig nöjda med synes hopplöst förlorade. I rättssalen står två sidor och öser ur sig årtionden av motsättningar och oförrätter. Vem har rätt att kalla sig offer och vem ska ses som förövare i en sådan situation? Finns det någon som är helt utan skuld eller vars natur kan sägas vara ”god”? Och vad händer när en persons blotta existens kan sägas vara en förolämpning mot en annans identitet?

Förolämpningen balanserar sina olika perspektiv med varsam hand och levererar inga tvärsäkra svar på sina svåra frågor. Vi får rättssalens thrillerliknande atmosfär när till och med de olika sidornas advokater visar sig ha saker otalade med varandra samtidigt som det blir tydligt att det som händer där bara blir en spegling av vad som pågår i landet i stort. Och mitt i allt det tappas ändå aldrig den personliga vinkeln mellan Toni och Yasser helt bort.

Jag kan förstås inte avgöra om Förolämpningen berättar sin historia på ett sätt som för en libanes framstår som löjligt övertydlig men själv är jag mer än nöjd. Filmen bjöd på fina prestationer och en bra historia där jag som novis förstod tillräckligt mycket för att kunna hänga med och samtidigt blev tillräckligt nyfiken för att sedan klicka bort ett par timmar i allmänbildningens tjänst.

Annonser

Påskekrim X3: Kristina Ohlsson i korthet (2010-2012)

Tusenskönor (2010)

Den olyckliga riktning som Peder Rydh ledde in sin karriär på när han tvingades samarbeta med civilisten (och kvinnan) Fredrika Bergman i Askungar har avvikit ytterligare sedan dess. Han har numera flyttat ifrån frun Ylva och deras två små tvillingpojkar och gör sig omöjlig i personalrummet med unkna sexanspelningar till unga kollegor. Han situation förbättras inte av att han misstänker nykomlingen Joar för att både vara bög och skvallra på Peder till personalchefen.

De apatiska (2009)

Gellert Tamas kom till Skåne från ett ockuperat Ungern. Det är alltså inte särskilt svårt att föreställa sig varför flykting- och asylfrågor ligger journalisten varmt om hjärtat. Samlingen Sverige, Sverige, fosterland (1995) innehöll korta artiklar som utforskade svenskhet och de som då ansåg att denna förmodade svenskhet var i fara. Hans Guldspadevinnare Lasermannen – En berättelse om Sverige (2002) beskrev John Ausonius skjuthärjningar och framväxten av Sveriges första uttalat främlingskritiska parti att komma in i den svenska riksdagen – Ny demokrati.

Den senaste boken i raden, De apatiska, berättar om den osannolika uppståndelse som kringgärdade de så kallade apatiska flyktingbarnen under mitten av 2000-talet. Ett citat från Nationalencyklopedin påminner redan inledningsvis att ”apatisk” inte bara var det begrepp som behäftade dessa barn, utan också är högst relevant för att beskriva svenska myndigheters flathet inför cirkusen.