Prince of Darkness (1987)

alt. titel: Mörkrets furste

Brian Marsh läser teoretisk fysik på universitetet, uppbär en imponerande 80-talsporrmusche och är het på sin kursare Catherine. Till hans förtjusning bjuder den lätt kufiske professor Birack in ett antal av sina studenter, däribland både Brian och Catherine, att delta i en tvärvetenskaplig undersökning i en övergiven kyrka.

I källaren på denna kyrka har nämligen en präst upptäckt en behållare fylld med en virvlande grön vätska. Behållaren har tidigare skyddats av ”The Brotherhood of Sleep” men nu har detta broderskaps siste väktare dött och prästen vill därför att man ska försöka ta reda på vad som egentligen dväljs där i underjorden.

Trots en del snedsteg (ja, Christine, jag tittar bland annat på dig) går det inte att komma ifrån att John Carpenter också har gjort flera mycket bra filmer. Själv håller jag denna Prince of Darkness så pass högt att den fick vara med på min tio-i-topp-lista för året 1987.

Storymässigt har den förvisso inte styrkan av enkelheten i exempelvis The Thing eller Escape from New York. Ska jag vara helt ärlig kan jag nog tycka att konversationerna mellan särskilt Donald Pleasences präst och Victor Wongs professor mest tycks bestå av obegripligt mumbojumbo. De ”vetenskapliga” undersökningarna synes rätt slumpartade och vadan brådskan som föranleder att de måste jobba dag och natt?

Varför den virvlande gröna vätskan bestämt sig först nu för att sätta in stöten blir aldrig helt klarlagt, en del av effekterna har kanske inte hållit jättebra (skalbaggsmannen…) och ibland agerar de överlevande mer än lovligt korkat (vad är exempelvis poängen med att hysta ned Brian i gränden där han bara kan bli nedtrampad av uteliggarzombiesarna?)

Men det spelar faktiskt inte så himla stor roll för detta är filmen som för mig rent stämningsmässigt slår både tingesten och flykten på fingrarna. Det är något med filmens score (givetvis komponerat av The Big Man himself) i kombination med överflödet av insekter, den övergivna kyrkans utsatthet och de tomt stirrande uteliggarna (som av någon anledning leds av en vitmejkad Alice Cooper) som skapar oöverträffade rysningar.

Har du aldrig stiftat bekantskap med Prince of Darkness skulle jag råda dig till att spara den till en mörk och ruggig kväll, släcka ned i lägenheten eller huset och sedan sitta riktigt nära TV:n eller datorn, gärna med hörlurar. I dare you not to be scared!

Annons