Mel en masse: The Producers (1967)

alt. titel: Det våras för Hitler, Producenterna, Musical-svindlerne, Per favore, non toccate le vecchiette

Den italienska titeln på Mel Brooks The Producers är något märklig. Uppmaningen (enligt Google Translate, vad annars?) ”Var snäll och rör inte de gamla damerna” är nämligen inget som hörsammas av föredetting-teaterproducenten Max Bialystock. Istället bygger hela hans rörelse på att han medelst lock, pock och ljuva ord kan lura av gamla damer deras besparingar i syfte att sätta upp den ena floppen efter den andra på Broadway samt stoppa lite mellanskillnad i egen ficka.

Katalysatorn i hela den affär som utgör filmens fokus är dock revisorn Leo Bloom. Han ser framför sig (rent teoretiskt alltså) hur en samvetslös person skulle kunna samla ihop en jäkla massa finansiärer till en pjäs, vilka alla lovas en andel av biljettförsäljningsvinsten. När så pjäsen floppar finns ju ingen vinst att ge tillbaka och ingen kommer därmed heller att ifrågasätta att andelarna som sålts uppgår till 25 000 procent av den ickeexisterande vinsten.

Max, som är fullständigt utan samvete, försöker få Leo att haka på bedrägeriet eftersom någon måste fixa den falska bokföringen. Trots att Leo till en början förvandlas till ett skrikande nervvrak vid blotta tanken på sådana olagligheter är Max övertalningsförmåga så magnifik att den harige revisorn till slut nappar med utropet ”I want everything I’ve ever seen in the movies!” Nu gäller det bara för paret att hitta en säker scen-flopp.

Mel Brooks regidebut har länge haft en viss kultstatus men jag upplever att den populära musikalen (som 2005 blev film med Nathan Lane och Matthew Broderick) åter lyfte upp originalet i rampljuset. Här spelas huvudrollerna av veteranen Samuel ”Zero” Mostel och nykomlingen Gene Wilder. Bägge har en gåva för fysisk komedi, vilken Brooks ser till att utnyttja genom att antingen låta dem hamna i handgemäng eller klänga sig fast vid varandra. Deras respektive kroppar accentueras också tack vare att Wilder ibland närmar sig Gunnar Papphammar i sin beiga rock medan Mostels rondör skyls av en midnattsblå sammetskostym.

Men förutom det rent fysiska finns en mängd övrig humor i The Producers, allt från situationskomedi, absurda personligheter och ren fars till ordvitsar och hyfsat avancerad referenskomik (Max avfärdar ”manuset” Kafkas Förvandlingen som ”Too good”). Vid ett tillfälle förekommer redan här det där fjärde väggen-brottet, vilket kom att bli ett av Brooks kännetecknande grepp.

Ska vi snacka typiska Mel Brooks-element går det tyvärr heller inte att blunda för att komikern är extremt förtjust i sina stereotypa gay-män och kurviga blondiner. Jag har svårt att avgöra vem som råkar mest illa ut här: teaterregissören Roger De Bris (efternamnet ger komiska dubbelpoäng!) eller den svenska receptionisten Ulla (”Goddag på dig”). Roger får, iförd klänning, bitcha med sin ”assistent” Carmen Ghia och bli kallad “fruit” av Max. Medan Ulla uppenbarligen tycker att det är helt ok att erbjuda sin arbetsgivare sexuella tjänster i tid och otid. En arbetsgivare som dessutom pratar i termer av att köpa henne som en “leksak”.

Personligen tycker jag aldrig att filmen lyckas lyfta sig från det faktum att dess absolut roligaste idé är en extravagant musikal med namnet Springtime for Hitler. Surrealismpotentialen i repliker som ”Will the dancing Hitlers please wait in the wings? We are only seeing singing Hitlers” är obetalbar. Men efter att Brooks, tillsammans med kompositören John Morris och koreografen Alan Johnson, bränt av denna höjdpunkt – komplett med en balett i SS-uniform och Brooks egenhändiga dubbning av den klassiska repliken ”Don’t be stupid/be a smarty/come on/join the Nazi Party” – känns det som om resten av The Producers långsamt pyser ihop som en otät hoppborg.

Jag vill gärna tro att det helt enkelt beror på att Brooks ännu inte nått sitt fulla regissörspotential med ett fast grepp om hela filmproduktionen. För läser man exempelvis citat-delen på IMDb syns det ju svart på vitt att filmen är späckad med härliga oneliners. Möjligen kan det också bero på att jag aldrig varit överdrivet förtjust i vare sig den beräknande Zero Mostel eller den hysteriske Gene Wilder. Bägge två är de lika överdrivna och högljudda men Wilder skrämmer mig alltid en smula (särskilt som han här blir knallröd i ansiktet varje gång han börjar skrika) och Mostel är inte tillräckligt hal. Kanske är det så enkelt som att han fastnar i Meet the Feebles-fällan – hans girige och bittre producent blir på något plan för allvarlig. Eller också tolkar jag in för mycket i det faktum att Mostel var svartlistad och därmed i praktiken arbetslös under flera år på 50-talet.

The Producers blev ändå en så pass stor framgång redan när det begav sig att Brooks fick chans att regissera ytterligare en film – The Twelve Chairs. Hur det gick med det får vi se imorgon.