Mel en masse: Dracula: Dead and Loving It (1995)

alt. titel: Dracula – Död men lycklig, Det våras för Dracula, Dracula – En levende dødbider

Publicerad i Västerbottens Kuriren i augusti 1996

Bram Stokers lilla verk om den transylvanske greven fick större genomslagskraft än han någonsin kunnat ana. Stoker uppfann inte vampyrer eller den litterära genren, men han gav dem definitivt ett ansikte. Själva historien om den blodsugande aristokraten som kommer till England för att tömma unga möer torde vid det här laget vara så pass välkänd att det inte finns någon anledning att ta upp den igen.

Mel en masse: Spaceballs (1987)

I mitt huvud följer 1983 års To Be or Not To Be på History of the World, pt. I. Men ska man vara petig är den remaken faktiskt inte regisserad av Brooks själv utan av koreografen Alan Johnson. Johnson hade å andra sidan hängt med Brooks sedan The Producers så man kan nog anta att de kände varandra(s stil) väl. Så dels faller filmen noga räknat inte inom ramen för temat, dels har jag redan skrivit om den samt Ernst Lubitsch original från 1942. Är du nyfiken på den jämförelsen kan du läsa texten här. För ordningens skull kan jag emellertid meddela att jag gav remaken full pott betygsmässigt.

Och därmed är det dags att ramla vidare till 1987.

***

alt. titel: Det våras för rymden

Mel Brooks hade ju redan snuddat vid rymdparodier, om än helt kort, med den lilla trailern för ”Jews in Space” i History… Då, 1981, hade det bland annat hunnit komma en Star Trek– och två Star Wars-filmer. Plus Alien och förstås hela den ursprungliga Planet of the Apes-serien. Så det var kanske inte så konstigt att Brooks till sin (nästan) nästa film vände blicken uppåt och utåt i rymden istället för bakåt i historien.

1983 års tio bästa filmer

Ett kort avbrott i zombiekavalkaden. Men frukta icke, de är tillbaka imorgon!

***

Den digitala industrin börjar flexa sina muskler: Arpanet har helt övergått till TCP/IP, datorn Apple Lisa introduceras och världens första 3D-printer ser dagens ljus.

Och så rullar förstås den matkulturella imperialismen på: i Sverige kan vi smaka Coca-Cola Light för första gången och McDonald introducerar sina Chicken McNuggets.

Moulin Rouge (1952)

Underkjolar! Bensprattel! Ryschiga underbyxor! Tjutande cancandansöser!

Allt detta fångas på Moulin Rouge, cabareten dit societeten går för att slumma lite, av huskonstnären Henri Toulouse-Lautrec. Närmast fastgjuten vid sitt stammisbord knycker han i sig konjak med samma fart som en Lapidus-stekare drar i sig kokainlinor, samtidigt som han skämtar med artisterna. Här är det ingen som kommenterar hans diminutiva längd och konjaksruset får honom själv att nästan glömma sitt handikapp.

ALIMo: 1982-1984

1982
Jag vet att jag sett E.T. på bio, men frågan är om detta är året jag gjorde det. Oavsett vilket slår herr Spielberg till igen med en nästan lika tidlös, men något smörigare, klassiker.

Cameron Crowe debuterar i filmvärlden som manusförfattare till Fast Times at Ridgemont High men det är Phoebe Cates som skapar odödligt fantasimaterial när hon häver sig upp ur simbassängen i sin röda bikini. På den svenska sidan presenterar Hasse och Stellan traditionellt svensk, men bra, rural misär i Den enfaldige mördaren.