Ni vet ju alla att leksaker älskar att tillhöra sina ägare men också lever ett eget liv när dessa ägare inte är i närheten? Det var en gång en cowboydocka som hette Woody….

Men stopp och belägg! Nu har jag virrat till det ordentligt kära läsare – det här är ju en heeeeeelt annan film. Ni kanske inte alls vet att husdjur älskar att tillhöra sina ägare men också lever ett eget liv när dessa ägare inte är i närheten? Terriern Max älskar sin perfekta ägare Katie över allt annat tills den dag Katie kommer hem med en stor, brun och lurvig sak vid namn Duke.

Duke är flamsigt dumglad och fattar inte alls att Max har stora problem med en byracka som är inne och tassar på hans territorium. Det faller sig inte bättre än att när Katie lämnar dem ensamma i New York-lägenheten står både Max och Duke snart på gatan, tilltufsade av ett gäng katter och utan sina halsband.

Halsbandsbristen ska dock visa sig vara en lyckträff eftersom de då kan övertyga den psykopatiske kaninen Snowball att de inte alls är ”leash lovers”, utan tvärtom vildsinta och människomördande bestar. Snowball är ledare för ett gäng övergivna husdjur som lever nere i New Yorks kloaker och som alla förklarat krig mot den förrädiska och svekfulla mänskligheten.

Samtidigt letar Max vänner, med dvärgspetsen Gidget i… (heh…) spetsen, febrilt efter sin försvunne kompanjon. Men kan ett gäng bortklemade tamdjur klara sig på de tuffa New York-gatorna?

Likheterna mellan The Secret Life of Pets och framförallt den första och tredje Toy Story-filmen är som synes så uppenbara att jag inte riktigt vet om filmskaparna menat dem som kärleksfulla nickningar eller helt enkelt hoppats att publiken inte ska uppfatta dem. The Secret… refererar för all del också till andra filmer, från Alien och Jurassic Park II till Beethoven och Star Wars (det kan inte vara en slump att Duke ser ut som om Chewbacca skulle gå på alla fyra), men i just fallet Toy Story skulle jag säga att nickningarna i så fall är så pass kraftiga att den mest ivrige dödsmetal-headbangare skulle bli stum av beundran.

Bortsett från en viss brist på nyskapande, både vad gäller själva historien samt odd couple-relationen mellan Max och Duke, var denna animerade djurfilm annars ganska trivsam. Roligast var föga förvånande den galne Snowball eftersom det alltid är något speciellt med att se små och luddiga varelser gå fullständigt crazy bananas. I det perspektivet var även Gidget en tillgång (vita dvärgspetsar skiljer sig främst från vita kaniner på öronstorleken) men jag tycker att det är lite synd att hon bara får chansen att visa vad hon går för när hennes älskade Max är i fara (en kärlek som fram till det här äventyret varit helt obesvarad). Dessutom inspirerad av något så feminint kodat som spanska TV-såpor.

Inledningsvis skulle man kunna tro att The Secret… är gjord tidigare än 2016 eftersom alla djuren ser serietecknat naiva ut. Runda former, stora ögon, och så vidare (vilket alltså innebär att Max inte är det minsta lik en terrier). Men det räcker med att titta närmare på detaljrikedomen i Max päls eller Hudsonflodens vatten för att inse att detta istället är en högst medveten stil.

Sanningen att säga skäms jag en smula för att erkänna det, men jag kunde inte låta bli att störa mig på hur Katie introducerar Max till sin nye ”kompis”. Jo, jag vet att det är animerat och hittepå och Gud vet allt, men så där gör man bara inte. Det kan inte få vara tillåtet att vara SÅ korkad som hundägare att man plockar med sig en vilt främmande hanhund in i en annan hanhunds territorium och dessutom lämnar dem ensamma mindre än tolv timmar senare. Inte om man vill ha minst en död jycke när man kommer hem på kvällen.

Nå, detta med hur hundägande porträtteras på film är något av en (heh…) pet peeve för min del. Mer problematiskt blir i så fall slutet och det faller förstås tillbaka på Toy Story-paradoxen. The Secret… avslutas (föga förvånande) med en kavalkad av kärleksfulla återförenanden mellan husdjur och ägare när vi dittills bara fått se hur husdjuren klarar sig alldeles utmärkt på egen hand.