Ok, så Toy Story är en film som jag idag tycker mycket om och som för min del också har hållit för ett antal omtittar. Tyckte jag likadant första gången jag såg den? Intressant att notera är i alla fall att jag valde exakt samma angreppssätt för att påbörja recensionerna.

***

Publicerad i Västerbottens Kuriren i mars 1996

Toy Story är något så ovanligt som en dataanimerad Disney-produktion och den är världens första dataanimerade långfilm i 3-D. I Jurassic Park var totalt 6 minuter dataanimerade, i Casper 40. Toy Story är närmare en och en halv timme och tog från planeringsstadiet sex år att göra.

För alla er som hela ert liv har undrat vad leksaker gör när ingen leker med dem, här är svaret! Cowboydockan Woody är Andys favoritleksak och han bär med sig den överallt. Woody är också ledare för alla Andys leksaker: Mr Potatohead, den nervösa dinosaurien Rex, en besserwisseraktig spargris, herdinnan Bo-Pip och många fler. Men i födelsedag det här året har Andy fått rymdhjälten Buzz Lightyear och det är nu Woodys problem börjar. Buzz är nämligen mycket häftigare än han själv och han får snart se sig ersatt, både som Andys bästa kompis och när det gäller de andra leksakernas beundran. Helt emot sin vanliga karaktär börjar Woody planera att göra sig av med Buzz, men när han verkligen lyckas och Buzz faller ut genom fönstret in i den verkliga världen, drabbas han av dåligt samvete och bestämmer sig för att rädda honom. Det finns dock två saker som försvårar aktionen — den elaka pojken Sid som gillar att plåga leksaker och Buzz’ oförmåga att se sig själv som leksak.

Det är lika bra att erkänna det med en gång, jag är helsåld. Toy Story är en fantastisk film, och det är inte enbart beroende på dataanimationen. Denna är dock också  ett lite stycke mästerverk, framförallt i de stora panoreringarna är det faktiskt så att man ibland glömmer bort att filmen är animerad. Dock med den reservationen att ju mindre man ser av de dataanimerade människorna, desto bättre. Precis som i Disneys vanliga tecknade långfilmer är det de påhittade karaktärerna som tjänar på mediet. Men man har också lyckats att få till en udd i både historia och dialog som kanske aldrig har funnits i de klassiska animationerna. Förvisso är budskapet lika såpigt som vanligt men det glider ned ganska lätt ändå.

För de allra yngsta kan nog Toy Story vara en smula otäck, framförallt när det kommer till besöket hos den elake Sid, och många av skämten är faktiskt i lika hög grad till för de vuxna. Det enda man kanske skulle kunna invända emot är att man får intrycket av att pojkar som lyssna på hårdrocksband av typen ”Megadork” och ser på skräckfilm växer upp till att bli veritabla sadister. Dubbningen är för en gångs skull så pass bra att man knappt tänker på den, Björn Skifs borde få göra detta oftare.

Toy Story finns lyckligtvis i stan i både dubbad och originalversion och om ni har möjlighet, se den i original. Detta är en film som tilltalar vuxna i minst lika hög grad som barn.

Omdöme 2012

Annonser