Buio Omega (1979)

alt. titel: Beyond the Darkness, Buried Alive, Blue Holocaust, In quella casa…buio omega

Om jag säger att den beryktade video nasty-regissören Joe D’Amato hann regissera nästan 30 filmer mellan 1979 och 1983 samt dessutom fota de flesta av dem ger det kanske en aning om den generella produktkvaliteten? D’Amato började som kameraman i branschen redan i början av 1950-talet och jag blir mäkta förvånad över att upptäcka att karln faktiskt fotade What Have You Done to Solange som ju var riktigt snygg.

Men då var det någon annan som höll i taktpinnen. Anno 1979 i Beyond the Darkness har D’Amato fått bestämma det mesta själv, med den enda ambitionen (enligt Wikipedia) att få publiken att spy, och då går det som det går förstås.

Vad är det då som är så kräkframkallande? Tja, till att börja med dröjer det bara en kvart in i filmen innan den äldre hushållerskan/nannyn Iris ger sin ”baby boy” Francesco Koch (eller Frank Wyler i engelskdubbade versioner) bröstet. Inget märkvärdigt med det om det inte vore för att Frank inte är hennes son, torde vara minst 25 bast samt att hela situationen är avgjort sexuellt laddad.

Men Frank är till Iris stora sorg egentligen inte alls intresserad av henne, han har bara ögon för sin älskade Anna. Vilken tack vare några slags utlejda vodoo-konster från iris sida snart avlider på det lokala sjukhuset i Franks armar. Men säg den förälskade man som låter döden stoppa honom?! Redan Emily Brontë bevisade ju med sin Heathcliff att det inte finns något mer romantiskt än en man som går i döden för sin käresta.

Frank gräver alltså upp Anna och hinner på väg från kyrkogården dessutom plocka upp liftaren Jan som är brittiska och därmed dubbad så hon låter som en andra klassens Eliza Dolittle. Hon påstår att det bästa sättet att se ett nytt land är att lifta sig igenom det men verkar spendera mesta delen av det upptäckandet pårökt och halvsovande i diverse bilar. Big mistake när det gäller en kille som Frank, Jan…

Samtidigt som Frank stoppar upp Anna för att kunna vara med henne för evigt passar han på att slita av Jan ett par fingernaglar med en hovtång innan han kväver henne. Kom inte och säg att inte också män har simultankapacitet! Iris blir förstås inte det minsta överraskad av vare sig Jan eller Anna, hon känner väl sig ”baby boy”? Alltså hjälper hon Frank att klä på Anna och lägga henne i den stora dubbelsängen samt lösa upp Jan i det stora badkaret fullt med syra.

Och så där fortsätter det… Beyond the Darkness är den typen av film som är betydligt roligare att beskriva än det är att se. Joe D’Amato har i mina ögon inte mycket att erbjuda med sin film förutom en ganska livaktig och sjuk fantasi. Det enda remarkabla med den torde vara att producenten Dario Rossetti på något sätt lyckades få Goblin att skriva musiken. Skådespelet är under all kritik, effekterna är usla och det är vare sig spännande eller äckligt på någon enda fläck. Största poängen med filmer som den här är väl för gäng med 15-åringar som ska försöka utmana varandra om vem som klarar av att se den äckligaste filmen.

Det finns (måste finnas!) helt klart filmer som är både bättre, läskigare och äckligare än Beyond the Darkness.