You are currently browsing the tag archive for the ‘Madeline Kahn’ tag.
I mitt huvud följer 1983 års To Be or Not To Be på History of the World, pt. I. Men ska man vara petig är den remaken faktiskt inte regisserad av Brooks själv utan av koreografen Alan Johnson. Johnson hade å andra sidan hängt med Brooks sedan The Producers så man kan nog anta att de kände varandra(s stil) väl. Så dels faller filmen noga räknat inte inom ramen för temat, dels har jag redan skrivit om den samt Ernst Lubitsch original från 1942. Är du nyfiken på den jämförelsen kan du läsa texten här. För ordningens skull kan jag emellertid meddela att jag gav remaken full pott betygsmässigt.
Och därmed är det dags att ramla vidare till 1987.
***
alt. titel: Det våras för rymden
Mel Brooks hade ju redan snuddat vid rymdparodier, om än helt kort, med den lilla trailern för ”Jews in Space” i History… Då, 1981, hade det bland annat hunnit komma en Star Trek– och två Star Wars-filmer. Plus Alien och förstås hela den ursprungliga Planet of the Apes-serien. Så det var kanske inte så konstigt att Brooks till sin (nästan) nästa film vände blicken uppåt och utåt i rymden istället för bakåt i historien.
Den druidiska prinsessan Vespa är djupt olycklig. Inte vill hon gifta sig med den den somnambulistiske prins Valium, strunt samma att han är den siste prinsen kvar i hela universum (or is he…?!). Och eftersom Vespa är en handlingskraftig ung aristokrat flyr hon sitt eget bröllop tillsammans med brudtärneroboten Dot Matrix.
Men strax utanför atmosfären på planeten Druidia lurar de ondskefulla spaceballs, en lömsk art som åker galaxerna runt för att sno andra planeters luft eftersom de totalt förstört sin egen. Planeten Spaceball är full av hjälpsamma skyltar som ”Conserve air. Breathe less” men för de som har råd (som exempelvis presidenten Scroob) finns ju alltid burkarna med Perri-Air.
Alltnog, nu har man formulerat en djävulsk plan som går ut på att kidnappa Vespa i syfte att utpressa hennes far och roffa åt sig Druidias luft. Men Vespa hinner få iväg ett nödrop till pappa kungen, vilken i sin tur larmar rymdcowboyen Lone Starr som drar universum runt i sin slitna winnebago tillsammans med partnern Barf. Han går med på att hjälpa till för en miljon space bucks eftersom det råkar vara just den summa han är skyldig storskurken Pizza the Hut.
Ouch… I mitt minne har Spaceballs legat på nästan samma nivå som Blazing Saddles. När jag såg den första gången var det nästan ofattbart hur något kunde vara så roligt. Men Mel Brooks anno 1987 har verkligen inte åldrats med samma grace som den tidige 70-tals-Brooks. Här finns för all del en betydligt mer fokuserad historia jämfört med History… men det beror ju på att Brooks medvetet ville göra en parodi som primärt baserade på den första Star Wars-filmen.
Men det ska erkännas, Spaceballs är fortfarande bättre än High Anxiety som får utgöra lågvattenmärket än så länge. Här finns ändå faktiskt en del vettiga skämt och inte minst ett par hyfsade rollfigurer och -prestationer. Plus att John Morris komponerat ett frejdigt rymdintro (komplett med phaser-ljud) som är nästan lika underhållande som Blazing Saddles western-dito.
Vad filmen lyckas mindre bra med är exempelvis att det mesta av kulisser ser ganska billigt ut. Jag får en känsla av att större delen av utseendebudgeten lades på miniatyrer, ljussvärd och andra typer av specialeffekter som hör rymdfilmer till. För att det hela skulle gå rätt till fick Brooks faktiskt med sig ILM i post-produktionsarbetet och de var kanske inte så billiga vid det här laget.
Efter oneliner-kavalkaden i History… känns Spaceballs betoning på halvdana ordvitsar dessutom ganska tam och den plockar ofta allt för uppenbara poänger. Inte sällan introduceras de med närmast revyartade upplägg och pauser för att publiken absolut inte ska missa vad som är i görningen. Scenen där en radarskärm träffas av en enorm syltburk (”Radar about to be ’jammed.’”) är inte så dum i sig men upplägget är för uppenbart. Den övertydliga leveransen får mig i och för sig att förstå vad det är som funkar så bra i exempelvis Blazing Saddles – där agerar många av rollerna som om de faktiskt deltog i en riktig westernfilm och inte bara en parodi vilket i förlängningen gör det hela roligare.
En annan sak som Brooks, i förhållande till sina andra filmer, fullkomligt tappar här är kvinnorollerna. Inte för att karln tidigare har varit något slags komiskt jämställdhetsgeni (lockelsen från humorpotentialen i män i kvinnokläder samt yppiga och lättklädda kvinnor har alltid varit för stor att motstå) men i alla filmer fram tills nu har han åtminstone lyckats locka till sig kvinnliga komiker med en egen lyskraft som Cloris Leachman, Madeline Kahn och Anne Bancroft. I det sammanhanget har den blott 25-åriga Daphne Zuniga inte mycket att komma med i rollen som Vespa.
Samtidigt måste erkännas att hon går ganska bra ihop med Bill Pullmans Lone Starr även om deras ”kärlekshistoria” enbart funkar eftersom det redan från början är tydligt att deras respektive stereotyper måste dras till varandra. Men särskilt roliga blir de aldrig. I det avseendet funkar paret Rick Moranis och George Wyner som Dark Helmet och löjtnant Sandurz betydligt bättre. Samtidigt blir Rick Moranis tyvärr lite av en black om foten eftersom Brooks dessutom petat in både John Candy och Police Academy-Michael Winslow i rollistan. Alla tre signalerar så mycket 80-tal att filmen faktiskt känns en smula daterad uteslutande på grund av det.
Vet ni vad som aldrig blir daterat? Meta-humor! Nejdå, inte är det alltid så men just i fallet Spaceballs är faktiskt meta-innehållet det som hållit bäst för tidens tand. Det är fortfarande både roligt och lite smart när löjtnant Sandurz letar reda på Spaceballs: The Movie hos Mr. Rental för att genom nymodigheten ”instant cassette” kunna lista ut vart Lone Starr och Vespa tagit vägen. Eller hur den vilda skottlossningen och jakten avbryts för ett par sekunder när det visar sig att skurkarna bara lyckats fånga hjältarnas stuntmän.
Så Spaceballs visade sig vara roligare än High Anxiety men däremot var jag inte förmögen att inta samma överseende attityd gentemot den som i fallet History… Kanske för att jag någonstans alltid vetat att History… bara är en dumrolig bagatell medan Spaceballs ju var rolig på riktigt. Då. I nuet måste jag i rättvisans namn emellertid avsluta med att påminna om att det till dags dato aldrig konstruerats ett bättre (eller i alla fall mer överraskande) Alien-skämt. Inte minst eftersom det innehåller mr. John Hurt himself.
Annonser
alt. titel: Det våras för galningarna
Den kände psykiatrikern Richard Thorndyke kommer till det kaliforniska Psychoneurotic Institute for the Very, Very Nervous för att ta över efter den avlidne Dr. Ashley. Men det är något skumt på gång på institutet, trots att huvudsköterskan Nurse Diesel och den ställföreträdande chefen Dr. Montague försöker övertyga Thorndyke om motsatsen. Patienter som Thorndyke uppfattar som fullt normala och fungerande får plötsligt våldsamma återfall.
Snart efter sin ankomst övertalas Thorndyke av Diesel och Montague att delta i en psykiatrisk konferens i San Francisco. Där stöter han på den undersköna Victoria Brisbane som frågar efter sin far som ska vara patient på institutet. Problemet är bara att den Arthur Brisbane som Thorndyke undersökte och som av allt att döma trodde att han var en cockerspaniel inte är det minsta lik fotot på sin far som Vicky kan visa upp.
Thorndyke, med benäget bistånd från Vicky, blir nu än mer övertygad om att det är något fuffens med institutet men innan han hinner göra något åt sina misstankar blir han både anklagad för ett mord han inte begått och jagad av en mördare med antingen stanniol på tänderna eller en oproportionerligt stor tandställning. Ska Thorndyke falla offer för samma öde som sin företrädare?
Vid pass 1977 borde Mel Brooks ha varit superhet i humorbranschen. Sedan 1968 hade han levererat oerhört populära komedier som The Producers, Blazing Saddles, Young Frankenstein och Silent Movie. Uppenbarligen blev även denna High Anxiety väl mottagen men jag måste ärligt säga att jag inte riktigt förstår varför. Efter att ha drivit med genrer som western, skräck och stumfilm (ok, stumfilm är ingen genre utan blir väl mer av ett uttrycksmedel för filmens humor) vände sig Brooks till ett betydligt smalare område: Hitchcock-filmer.
Kanske hade han tömt sig lite på kreativitet, för jämför man med de tidigare filmerna saknas både en vettig plot, rollfigurer som antingen är roliga eller sympatiska (helst både-och) och, på det hela taget, humorn. Jag undrar om en del av problemet kan vara att enbart Hitchcocks filmografi helt enkelt inte ger tillräckligt med material att skämta om (jämför exempelvis med Dead Men Don’t Wear Plaid som kastade sitt nät över hela noir-genren. Å andra sidan torde det argumentet motsägas av Young Frankenstein).
Det är svårt att undkomma känslan av att Brooks och hans team kommit på ett par tokroligheter utgående från exempelvis Psychos duschscen men sedan inte lagt sig vinn om att få själva historien att gå ihop: exakt vad det är som Montague och Nurse Diesel håller på med på institutet blir aldrig särskilt tydligt, inte heller vad de egentligen ska med Arthur Brisbane till.
Harvey Korman, vilken briljerar som den smart-klantige skurken Headley Lamarr i Blazing Saddles, får inte särskilt mycket att arbeta med som Dr. Montague, bortsett från en rätt trött och inte särskilt lustig BDSM-vinkel tillsammans med Nurse Diesel. Nurse Diesel spelas av Cloris Leachman som med en märkligt stel kroppshållning, strutbyst, vitsminkat ansikte och en påtaglig kvinnomusche förstås ska påminna om Rebeccas Mrs. Danvers. Eller varför inte hennes egen tolkning av Young Frankensteins Frau Blücher? Men inte heller hon blir någonsin vare sig särskilt skrämmande eller rolig, mest bara konstig.
Många av skämten är ägnade åt att bryta den fjärde väggen (vilket Brooks i och för sig inte varit främmande för i sina tidigare filmer) på ett sätt som (tillsammans med den tidigare Silent Movie) bör ha varit en inspirationskälla för filmerna från trojkan Zucker, Abrahams och Zucker (Kentucky Fried Movie kom 1977 och Airplane! 1980). När Thorndyke exempelvis anländer till LAX stöter han på en massa märkliga människor, det spelas allt mer dramatisk musik och han ser allt mer jagad och stressad ut. När han till slut lyckas ta sig utanför flygplatsens dörrar utbrister han: “What a dramatic airport!”
Men tyvärr är det allt för tunnsått med skämt för att ge High Anxiety luft under vingarna. Det finns ett par roliga scener: Harvey Korman får skrämma en stackars patient från vettet med Dracula-löständer och den oförlikneliga Madeline Kahn (som spelar Vicky Brisbane) får visa upp sin komiska talang i ett snuskigt telefonsamtal. För egen del har Brooks (som reserverat huvudrollen åt sig själv) inte hittat på något mer underhållande än att på San Francisco-konferensen prata om “peepee” och “woowoo” istället för penisar och vaginor samt bli förutsägbart nedskiten av ett gäng duvor.
alt. titel: Det våras för Frankenstein, Frankenstein junior
Gene Wilder försökte faktiskt, utan framgång, pitcha sin idé om att göra en humoristisk remake på Universals klassiska adapation av Mary Shelleys Frankenstein för Mel Brooks innan de jobbade tillsammans på Blazing Saddles. Men när de efter en arbetsdag på westernparodin satt och kopplade av tog Wilder upp saken igen. Hans film skulle inte handla om Frankensteins son, fru, kusin eller svärson, utan om Frankensteins sonson. En seriös vetenskapsman som inte vill ha något att göra med sin ökände förfader. Brooks konstaterade ”That’s funny” och resten är, som man säger, historia.
Lite efter de övriga listorna, men hey, det är ju semester! Då är det tillåtet att ta det lugnt.
Året då hugande konspirationsteoretiker får ännu mer vatten på sin bog när svenska regeringen beslutar att man varken ska bärga eller täcka över de omkomna eller själva vraket av M/S Estonia.
That’s what HE said!