Dèmoni (1985)

alt. titel: Demons

Gratis är ju som bekant gott. På Berlin-biografen Metropol samlas bland andra kompisarna Cheryl och Kathy, kompisarna George och Ken, ett äldre bröllopsdagsjubilarpar, hallicken (?) Tony med hororna (?) Rosemary och Carmen, ett tonårsdejtingpar samt den blinde mannen Werner och hans ledsagarinna Liz för en smygfilmvisning.

Ken har inte prioriteringarna helt rätt när han från början främst är intresserad av den superhäftiga motocrosshojen som av oklar anledning står uppställd i biograflobbyn. Men George, som vet vad som är viktigt här i livet, ser till att de två strax istället limmar på Cheryl och Kathy.

Werner snuddar vid masken som hänger på hojens handtag och eftersom alla blinda är typ Daredevil känner han genast att det är något fel med den. Men Liz, som släpat med sig stackars Werner för att hon ska kunna hooka upp med sitt ragg, bryr sig inte överhövan. Det gör inte heller Rosemary (vars röda spandexbyxor och allmänna framtoning skär sig lite med hennes mormors-namn. Även om hon inte vore prostituerad borde hon heta Classy eller något liknande…) som får en liten reva i kinden när hon provar masken och skrattar tillsammans med Carmen och Tony.

Kathys förhoppning att det inte ska bli en skräckfilm kommer strax på skam när vi får följa ett gäng ungdomar som i starkt blåljus besöker en ensligt belägen ruin. Där hittar de en mask och en bok i en slags stenlåda. (Kommentarerna att de skulle ha hittat Nostradamus kista får mig att ifrågasätta deras mest rudimentära förmåga till storleksuppfattning eftersom lådan är typ en meter lång och Nostradamus såvitt jag vet aldrig har varit känd för att vara så kortväxt). Boken levererar halvkvädna visor om att demoner är ondskans verktyg och att masken kan få folk att bli demoner, vilka därigenom förpestar världen.

Rosemary är vid det här laget lite störd och stressad över att hennes sår på kinden inte vill sluta blöda och går till toaletten. Ungefär i höjd med att filmen som visas tycks gå över i en slasher med glimmande knivblad och skvättande blod börjar något helt annat skvätta ur Rosemary. Föga förvånande förvandlas hon snabbt till en demon med röda ögon, huggtänder huller om buller i käften, långa klor och dräglandes något grönt klägg. Hennes första offer blir Carmen men snart är paniken ett faktum bland det högst varierande antalet biobesökare (beroende lite på vilken typ av scen som filmas).

Redan i förtexterna förstår man att här ska det bli åka av. Jag menar, vad annat kan man förvänta sig av en film med soundtrack från både Saxon och Accept?! Nä, tänkte väl det… Här signaleras en nivå av coolhet som i och för sig rimmar helt och fullt med motocrosscyklar, röda spandexbrallor och ett bilburet ligistgäng vars ledare kallas för ”Ripper”.

För att nå ett vettigt underhållningsvärde skulle Dèmoni för min del ha behövt åtföljas av lite sällskap och rejäla mängder öl. En film där man kan skratta åt alla idiotierna och snacka lite skit när det inte händer så mycket. Ett par visuella grepp låter ana filmen som Dèmoni hade kunnat bli – de Twin Peaks-liknande röda sammetsdraperierna som tycks oändligt stora och demongänget som kommer smygande i motljus och dimma (vilket demongäng reser utan en rökmaskin?!) uppför biograftrappan. Men förutom draperierna är exempelvis biografsalongen så torftig att det enda jag kan tänka på är att stolarna ser grymt obekväma ut. Och visst är demoneffekterna slafsiga så det räcker (det syns å andra sidan också att man lagt ned både mer och mindre ansträngning på dem) men scenerna saknar nerv och blir närmast långtråkiga efter ett tag.

Korsklippningen mellan den eskalerande situationen i salongen och filmen-i-filmen lyckas inte riktigt få till det, bara nästan. Den svarte Tony drar givetvis stilett och den enda filmens kvinnor kan bidra med är att skrika ”Do something!”.

Dèmoni är nog gjord med en annan publik än mig själv i åtanke. En yngre sådan, som bättre kan roas av ren body count, bröst, uttryckta ögon och spetsningar på armeringsjärn. Men för all del, det är inte alla som törs lägga in en Dawn of the Dead-blinkande deus ex machina-helikopter. Kudos, Lamberto Bava!

Demonstatus:
Tanken bakom gratisvisningen är något oklar – om Rosemary aldrig hade provat masken och fått sitt sår, hade då inget hänt? Det är dock intressant att demonerna benämns som en ”pestilence” vilka ska sprida sin smitta över världen eftersom Dèmoni därmed använder samma zombieöverföringsgrepp som The Evil Dead. Här gäller alltså enbart besatthet.

Till skillnad från zombies är det dock mer oklart vad som krävs för att ta kål på monstren och vi har också en förvånansvärt snabb evolution till ett mer avancerat monster. Notera dock mängden — ett (1) sådant monster — för det är sannolikt exakt så många man hade råd med.