Poltergeist IIIDet är sent åttiotal och förutom axelvaddar som får kvinnor att likna festklädda amerikanska fotbollsspelare samt pork pie-hattar, är det nu den nya “kärn”familjen som gäller.

Carol Anne (som inte längre är så liten, även om filmen vill få oss att tro det genom att utrusta henne med en luddig helkroppspyamas) har nämligen blivit avpolleterad hos sin moster Pat. Pat känner sig emellertid fullt upptagen med att vara nybliven fru åt rikebyggherren Bruce samt plastmamma åt hans dotter Donna och har ärligt talat lite svårt att uppamma några intensivare moderskänslor för sin systerdotter.

Tillsammans bor de väääääldigt högt upp i det enorma höghus som Bruce varit med och byggt och som förutom lägenheter innehåller både galleria, restaurang, garage och en pool. På sant åttiotalsmanér är huset givetvis formgett med tillräckligt mycket spegelglas för att tillfredsställa ett helt kompani av onda styvmödrar. Allt spegel- och fönsterglas ger Carol Anne dessutom goda möjligheter att inse att Henry Kane inte har glömt att hon ska leda honom ”toward the light”.

Taskiga moderskänslor och urbant flerfamiljshus istället för idylliskt kärnfamiljsboende i förorten, hur ska detta sluta? Rent filmmässigt kan man väl lugnt konstatera: sådär. Filmmakarna har försökt hålla sig ifrån den värsta monsterkläggeffekterna och jag gillar hur Kane skymtar förbi i alla reflekterande ytor. Tyvärr hade Julian Beck hunnit dö (han dog faktiskt redan innan Poltergeist II hade haft premiär) och ersättaren Nathan Davis ser inte alls lika ”naturligt” läskig ut, utan är betydligt mer sminkad.

Utöver detta finns dock inte mycket att bli glad över i Poltergeist III. Jo, förresten, jag gillar i princip alltid att se Tom Skerritt som här fungerar bra som mustaschtrygge Bruce. Det är också kul att se Lara Flynn Boyle som en annan Donna, två år innan Twin Peaks, och Carrie Fisher-lookaliken Nancy Allen gör vad hon ska i form av påklistrade slutgiltiga kärleksförklaringar som räddar dagen.

Den klaustrofobiska höghusmiljön känns igen från andra filmer, typ Devil, Demoni 2 eller varför inte Die Hard, men någon särskild stämning får man aldrig till. Jag saknar dessutom de känslomässiga implikationerna från ettan där Steven Freelings anställning inom firman som bygger Cuesta Verde gör honom till ofrivillig medbrottsling i orsaken till familjens utsatthet. Här fyller Bruce Gardners byggherrestatus egentligen enbart ett praktiskt syfte genom att han och hans anhöriga känner huset utan och innan.

Storyn drar som synes Poltergeist-fenomenet ännu längre bort från någon som helst koppling till indianska begravningsplatser och innehåller dessutom en hel del logiska luckor, varav den största helt sonika lämnar en karaktär kvar på ”the other side” utan vidare krusiduller eller omnämnanden. Man kan även ifrågasätta Carol Annes ålder: i ettan sägs hon vara fem år, tvåan utspelar sig bara ett år efter ettan och trean inte så värst mycket längre efter tvåan. Carol Anne bör alltså vara max sju-åtta år medan Heather O’Rourke 1988 hade hunnit bli 13 år. Vilket tyvärr också var så gammal hon skulle bli, för i likhet med Julian Beck dog hon innan denna tredje film hunnit ha premiär. Vissa slutscener var tvungna att spelas in med en ersättare.

Vad som också dyker upp, men som faktiskt har förföljt alla tre filmerna, är dessutom mer eller mindre psykologiska osannolikheter när det kommer till karaktärernas beteende. Osannolikheter som tyvärr känns inkastade enbart för att kunna driva historien framåt.

I ettan och tvåan blir Craig T. Nelson helt plötsligt och oförklarligt skeptisk till vissa fenomen, trots allt som har hänt innan och som borde vara nog för att övertyga honom om att allt är möjligt. I ettan ser man hur familjen snabbt som ögat packar ihop sitt hushåll för att flytta i rödaste rappet men när hon får några minuter över tar sig Diane för att färga håret och lägga sig i ett bad (samtidigt som kidsen går och lägger sig i samma rum som de bara 24 timmar tidigare skytt som pesten). Jag har min senaste flytt i färskt minne och tro mig, hårfärgning är det sista man tänker på innan det hela är avklarat.

I Poltergeist III är det tonåringen Donna som först får övertalas av lillgamla Carol Anne att det visst är ok att smita iväg på en fest. Efter fem minuter på sagda fest är Donna beredd att olovligen släppa in kompisarna i husets pool, mixtra med övervakningskamerorna och ”köpa” med sig både chips och öl från snabbköpet i bottenvåningen.

Men det största problemet utgörs av den tjurige och misstänksamme Dr. Seaton. Man undra lite över vem som anställde honom, för som skolpsykolog på en skola för ”gifted children with emotional problems” kan hans inställning inte ha någon särskilt välgörande effekt på eleverna. Han tycks faktiskt direkt ogilla barn och är övertygad om att Carol Anne bara fejkar hela historien om besatta hus och Henry Kane. Hans lösning, att hon snarare skulle vara duktig på att framkalla illusionen av övernaturliga händelser hos personer i hennes närhet, vidhåller han långt bortom idiotins gräns. Som om det inte vore nog tar han dessutom väldigt lätt på tystnadsplikten och beskriver glatt för skolbesökare sin unga patients hela problematik och hans tolkning av den.

Som trilogi betraktat får man nog säga att det är styrkan hos ettan som släpar de andra två med sig i kölvattnet.

Annonser