You are currently browsing the tag archive for the ‘Tod Browning’ tag.

alt. titel: Ondskans redskap

Strike a pose! Fierce face! Smoky eyes! Modellen Alison Parker har verkligen hårdpluggat sina ANTM-lektioner och verkar klara sig rätt bra i New York-konkurrensen. Hon har också ett kärleksfullt och aktivt (de cyklar i Central Park, ok?!) samliv med advokaten Michael. Michael hoppas att det kanske ligger ett bröllop inom en nära framtid men Alison är inte riktigt lika säker. Hon har ju sin mammas lärdom från äktenskapet med fadern att hålla i minnet: aldrig hamna i en situation där ”I had nowhere else to go”.

Så Alison vill prompt ha en egen lägga istället för att boa in sig hos Michael. Kan man tänka sig att det är ett statement att hon dessutom väljer något som är så långt ifrån hans moderna glas-vita väggar-krom-skapelse man kan komma? Kanske borde Alison dock ha anat oråd när uthyraren verkar vara lite väl sugen på att få just henne som hyresgäst? Eller inför det snabba omnämnandet att gestalten som stirrar ut genom tornfönstret bara är en harmlös och blind gammal präst?

Annars är grannarna både bra och dåliga. Den lätt pimpinette mr. Chazen är kanske lite påträngande men för all del rätt rar med sin katt Jezebel och sin fågel Mortimer. Däremot är de tyska kvinnorna Gerde och Sandra lite märkliga, till och med i Alisons ögon. Hon borde ändå vara rätt modellhärdad kan man tycka, men tydligen har hon aldrig tidigare stött på ett par som på frågan vad de pysslar med frankt svarar ”We fondle each other”.

Efter en fråga till skräckkunnige bloggkollegan Filmitch fick jag mig en diger lista med demonfilmer och The Sentinel var den tidigaste av dem (själv tyckte han så här om filmen). Spännande! Inledningsvis tycker jag att filmen är på väg mot att bli en lite halvtrött Rosemary’s Baby-ripoff (ensam kvinna, gammalt hus, knepiga grannar) men filmen lyckas ta både en och två tvära kurvor som jag absolut inte hade förväntat mig och som håller både underhållningen och intresset uppe.

Om det nu inte räcker att få en supersmal Chris Sarandon iförd en prudentlig mustasch som faktiskt är rätt lik den min pappa hade vid ungefär samma tidpunkt. Plus en ung Christopher Walken och en ännu yngre Jeff Goldblum som är så tidig i sin karriär att han inte ens får vara med i förtexterna. Men den godispåse som är The Sentinels cast är avsevärt större än så. Eller vad sägs om följande line up: Martin Balsam, John Carradine, José Ferrer (som ”Robed figure”), Ava Gardner, Burgess Meredith, Eli Wallach, Jerry Orbach, Beverly D’Angelo, Tom Berenger (som “Man at end”) samt William Hickey.

Regisserar gör Michael Winner som tre år tidigare gjorde den högst kompetenta Death Wish. Nu är historien som ska berättas i The Sentinel inte på långa vägar lika rättfram men det finns ändå en hel del scener som blir rätt obehagliga (både för surrealism och rena skräck-effekter) samt en krypande stämning (länge är exempelvis Michaels bevekelsegrunder riktigt skumma) som gjorde det hela till en trevlig överraskning. Så pass trevlig att jag är beredd att ha en hel del överseende med löst hängande trådar, märkliga sammanträffanden och osannolika arkiveringsmetoder hos den katolska kyrkan.

Som i så många andra fall blev The Sentinel en rolig bekantskap eftersom jag inte hade en aning om vad jag skulle förvänta mig. Det är till och med en film jag skulle kunna tänka mig att återkomma till.

Demonstatus:
Aningens oklar, det vi har att göra med här är något som benämns som ”djävlar”. Själv känner jag mig dock generös och tänker mig att djävlar väl är några slags tjänare i helvetet och vad annat är väl demoner? I ett läge nämns också ordet ”legion”.

Trots att filmen försöker alliera sig ganska tajt (om än luddigt, om nu en sådan kombo är möjlig) med det katolska är det lite svårt att hitta igen de klassiska demontecknen. Hemsöker demonerna Alison med mardrömmar eller är det snarare läskiga uppenbarelser som hon stöter på under sina nattliga vandringar i huset? Någon slags besatthet är hon kanske också utsatt för, men är det verkligen demonernas fel?

När det gäller demonernas utseende har Michael Winner tagit en lika enkel som kontroversiell väg: han har helt enkelt samlat ihop en hel hög med personer som har olika kroppsliga deformiteter. Att Tod Browning gjorde det på 30-talet är väl kanske en sak men det känns aningens mindre smakligt 45 år senare.

Annonser

vampiresHar man nu en gång köpt på sig en tegelstenstjock vampyrantologi känns det rätt slösigt att bara läsa de typ 20 sidorna som krävdes för den aktuella kursen av totalt nästan 600. Bara att hugga in alltså…

David J. Skal är en amerikansk kulturhistoriker som främst gjort sig ett namn genom att djupdyka i diverse marianergravar som erbjuds inom skräckfantastiken. Hans första bok (från 1990) handlade om olika Dracula-adaptioner och fick kanske främst uppmärksamhet eftersom den innehöll en ordentlig analys av en spanskspråkig Dracula-version som spelades in samtidigt som Tod Brownings mer kända Béla Lugosi-variant. Alltså bokstavligen samtidigt – när Brownings team packade ihop för dagen togs kulisserna över av den spanska produktionen som arbetade natten igenom tills dess att det första teamet kom tillbaka på morgonen. Läs hela inlägget här »

king-of-the-zombiesI sitt sökande efter den försvunne Amiral Wainwright kraschlandar Bill, piloten Mac och Bills tjänare Jefferson på en liten ö i Karibiska havet . Till en början anser de sig lyckligt lottade eftersom ön inte är obebodd men efter att ha träffat på den märklige österrikiske läkaren Miklos Sangre och hans ännu märkligare hustru känner de sig mer tveksamma. Varför vägrar doktor Sangre låta Jefferson sova tillsammans med sin arbetsgivare och varför ser doktorinnan Sangre mer eller mindre död ut? Så läkare han är kan Sangre inte förklarar sin hustrus tillstånd så mycket bättre än ”My wife isn’t…quite herself”.

Läs hela inlägget här »

Dracula 1979Lucy Seward är en ung och modern kvinna som har fullt upp. När hon inte hjälper till på faderns sinnesjukhus kurtiseras hon ivrigt av den unge advokaten Jonathan Harker. Däremellan ska hon också sköta om sin sjukliga väninna Mina van Helsing som är på besök.

Läs hela inlägget här »

Som de allra flesta sannolikt vet är detta knappast de enda två filmerna där vår transsylvanske vän förekommer eller ens med namnet Dracula i titeln.

Men Tod Brownings 30-talsversion är ändå en klassiker, inte minst tack vare Bela Lugosis porträtt som var betydligt med smickrande för den gamle greven än Nosferatus råttandade Orlok. Och Francis Ford Coppolas 60 år yngre version är en av de mer bokstavstrogna jag har sett. Dessutom var detta de två jag hade hemma och kunde förkovra mig i strax efter att ha läst klart Bram Stokers bok.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Ludlum, The Bourne Identity
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Sörja för de sina

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg