Factory Girl.jpgEdie Sedgewick. En sylfidisk It-girl (vilka It-girls var inte det under 60-talet?), en Andy Warhol superstar, fotomodell och frontfigur i youthquake-rörelsen.

Men också en Poor Little Rich Girl, i alla fall om man ska tro titeln, på en av de filmer som Andy Warhol gjorde med henne. Rik var hon då sannerligen, i alla fall ett tag. För även 80 000 dollar går förvånansvärt snabbt att sätta sprätt på om du är en ung kvinna i New Yorks hippaste kretsar. Särskilt om du också försöker hålla igång ett allt tyngre drogberoende.

Factory Girl är alltså biografi-filmen om Edie Sedgewick som under mindre än ett år (typ mars-november 1965) var uppe i Andy Warhol-smöret. Eftersom det är en film som behandlar personer, vilka i allra högsta grad fortfarande lever är det förstås också en film som burit med sig vissa kontroverser. Lou Reed skrädde inte orden: “It’s one of the most disgusting, foul things I’ve seen – by any illiterate retard – in a long time. There’s no limit to how low some people will go to write something to make money… They’re all a bunch of whores.” Bob Dylan försökte stoppa hela produktionen men uppnådde inte mer än att den kände sångaren, med vilken Edie har ett förhållande i filmen, kallas Billy Quinn.

Själv har jag lite svårt att förstå vad det upprörande i det hela ska vara. Ska jag vara helt ärlig, har jag överhuvudtaget lite svårt att förstå vad filmen i helhet ska gå ut på. Visst kan man hävda att Edies historia är värd att berätta. Men för mig, som inte har någon som helst koppling till vare sig henne, popkonst-rörelsen eller tidsandan, är det hela en välbekant upp-som-en-sol-och-ned-som-en-pannkaka-berättelse.

Det som möjligen gör just Edies tjurrusning mot knarkmisären en smula ovanlig är att det i alla fall i filmen inte läggs fram någon egentlig anledning till hennes missbruk. Hon har allt och det är bara hennes egna beslut (alla sprutknarkar i Warhols studio och det verkar ju kul, typ…) som leder till att det går om intet.

Hon behöver inte slita för brödfödan och det framstår inte heller som om Warhol kontrollerar eller utnyttjar henne mer än någon annan i sin närhet. Vi får exempelvis ingen scen där han uttryckligen förbjuder henne att skapa sin egen konst, att hon slutade med det tycks snarare handla om att hon aldrig tyckte sig komma upp till Warhols egen nivå. Att Factory Girl sedan försöker få oss att tycka synd om Edie när hon tokabstinensringer Gud och alla människor för att låna pengar till mer knark och de säger nej, blir i mina ögon mest förvirrande. Det är väl ganska naturligt att exempelvis en tidning som Vogue vill sälja lösnummer genom Andy Warhols senaste superstar men är mindre intresserade av att fota en tvättbjörnsgrinande sprutnarkoman och betala henne för privilegiet?

Men visst finns det förmildrande omständigheter. Lite här och var gör Factory Girl gällande att både Edie och andra drogande kvinnor i de här kretsarna mer eller mindre sedan barnsben var tillvanda vid anti-depressiva, sömntabletter och bantningspiller. Filmen vill också antyda att Edies far, Francis ”Fuzzy” Sedgewick, möjligen kan ha varit på sin dotter både en och två gånger. Även om det inte skulle vara sant tycks det vara ett faktum att stämningen hos familjen Sedgewick knappast kan kallas för tomtebolycklig. Ett annat faktum är att två av hennes bröder dog eller möjligen tog livet av sig under 1964 och 1965.

Sienna Miller fick mycket beröm för sin porträttering av Edie och hon gör absolut ett bra jobb. Alltså i likhet med exempelvis La vie en rose ett av de fall där rolltolkningen är bättre än vad filmen och manuset förtjänar. Men trots det är Edie aldrig någon som jag blir vare sig engagerad i eller berörd av. Hon uppvisar ”bara” en klassisk uppgång-och-fall-berättelse. Guy Pearce är en lagomt underlig Andy Warhol medan Jimmy Fallons ansikte är så pass välbekant att det blir distraherande som Edies vän Chuck Wein. Hayden Christiansen gör varken remarkabelt bra eller dåligt ifrån sig som ”Billy Quinn”. Lägger vi dessutom till skådisnamn som Mena Suvari, Beth Grant, Edward Herrmann, Mary-Kate Olsen, Illeana Douglas och Mary Elizabeth Winstead får Factory Girl nästan kallas för en ensamble-film.

Även om man inte är lika hård i sin kritik mot Factory Girl som Lou Reed har dock manuset tagit sig vissa friheter med Edies historia. Det gäller kanske särskilt förhållandet med Billy Quinn eftersom Edie i verkligheten inte tycks ha hookat upp med Bob Dylan innan hon brutit med Warhol. I filmen får männen däremot utgöra de två hötapparna till Edies åsna. Den enkla, trygge, jordnära och skinnpajsbeklädde all-american-folk-sångaren som inte bryr sig om materiella ting. Som kritiserar popkonsten för att vara en ihålig humbug. Eller den extravaganta Warhol som genom sin konst låter åskådaren se bortom det vardagliga och triviala.

Bilden av kretsen runt Warhol och hans skapande i silverfabriken på Manhattans East 47th Street bekräftar alla mina fördomar om perioden och navelskådningsonanerande popkonst. Om det sedan innebär att den är sanningsenlig eller inte kan jag förstås inte svara på. Warhol glider fram genom högar av nakna och påtända människor som ett silverhårigt sömngångarspöke. I bakgrunden förekommer i princip alltid minst ett knullande par. Alla som inte är nakna har på sig polotröjor. Allt som händer, alla samtal, alla infall, kan avtecknas eller filmas och plötsligt har det skapats ”konst”.

Summa summarum: återigen en biopic som förtjänar epitetet ”mer intressant än bra”, alltså.

star_full 2star_full 2star_full 2

Japp, det är dags att avsluta årets brittiska Halloween-tema. It was jolly fun while it lasted, but all good things must come to an end och allt det där. Bloggen tar lite ledigt imorgon, så tusen tack till alla tappra läsare som än en gång hängt med på mina exkursioner in i skräckfilmsterritoriet. På återseende onsdagen den 6 november med sedvanlig inläggsfrekvens samt vilda genreblandning.

Trots att Italien var det samlande greppet för 2018 års tema blev där ändå en hel del giallo. I det avseendet har jag inte riktigt lyckats hitta någon motsvarande och rikhaltig subgenre när det gäller brittisk eller engelsk skräckfilm.

Däremot tycker jag mig kunna se vissa innehållsmässiga teman som är ganska livskraftiga och som eventuellt springer ur en litterär bakgrund. På det hela taget finns här flera filmer som antar ett ganska begränsat perspektiv – jag har inte särskilt många exempel på historier som har ambition att svälla till en global eller ens nationell skala.

28-days-laterUndantagen torde vara zombie-filmerna som jag hade sett sedan tidigare (tex 28 Days Later eller The Girl With All the Gifts) och därför inte fick någon framträdande plats den här gången. Nej, för tusan, vi har ju The Day of the Triffids och Children of the Damned också! Men med de exemplen i bakhuvudet skulle jag påstå att zombiefilmerna generellt lyckas bättre med att omsätta den globala skalan till en tryckande apokalypskänsla.

Nå, i väldigt många fall håller filmmakarna hellre fokus på en enskild stad, by eller till och med hus. Jag tänker att den effekten uppnås även i de olika episodfilmerna eftersom ramberättelsen inte sällan koncentreras till ett vardagsrum (Dead of Night) eller en tågkupé (Dr. Terror’s…). I denna klaustrofobiska miljö introduceras inte sällan en helt oskyldig protagonist, vilken ställs mot ett förhållandevis väldefinierat hot.

Village of the DamendVågar jag mig på att måla med den extremt breda penseln skulle jag säga att den begränsade miljön i de tidigare filmerna oftare var välbekant för protagonisten och hotet därmed kom som en invaderande kraft (tex. Village of the Damned). Medan det i senare filmer blivit allt vanligare med en protagonist som placeras i en för hen okänd miljö, men som inte är mindre ångestframkallande för det (tex. tunnlarna i Creep). Eller tja, det kanske var en lite väl bred pensel… För om vi tänker på tidigare filmer som Gaslight, The Innocents eller The Haunting är ju hela poängen att våra stackars huvudpersonskvinnor är helt prisgivna åt de okända miljöerna de befinner sig i. Något som i sig får sägas vara ett ganska klassiskt upplägg i litteraturen. Glöm det jag sade tidigare…

Peeping TomNå, men om vi tittar på protagonisterna då? Tja, där kanske vi ändå kan utröna någon slags förändring allt eftersom åren går? För såvitt jag har förstått var det ett av de starkaste argumenten mot filmer som Peeping Tom när den kom. Att det är en film som tvingar publiken att ställa sig på samma sida som en genuint otrevlig och obehaglig person. Tänker jag på senare exempel som Straw Dogs eller The Devils är det ju knappt att det går att hitta en enda positiv rollfigur i hela uppställningen. Å andra sidan… Kanske det är en trend som var som starkast under 60- och 70-talen? För det är ju ingen större tveksamhet om att vi ska hålla och hejja på (eller åtminstone gilla) Michael Parkinson i Ghostwatch, Pt. Cooper i Dog Soldiers eller spökjägaren Florence Cathcart i The Awakening.

Blood on Satan's ClawFasiken vad svårt det här blev då… Några mindre trådar går kanske ändå att plocka upp (räddas det som räddas kan). Exempelvis Gaslight-temat som i och för sig ganska väl knyter an till det där klassiska litterära greppet med den utsatta kvinnan jag nämnde innan. Kanske ”bara” med en lite modernare och mer psykologisk twist. Sedan tycker jag att det är väldigt svårt att bortse från det lilla klustret som utgörs av Witchfinder General, The Blood on Satan’s Claw och The Devils. För en utomstående synes inte England vara så rasande religiöst men det finns förstås alltid traditioner som kan vara spännande att försöka slå sig fri från.

Utöver det skulle jag gärna vilja säga att en klassiskt engelsk berättelse även inom film är spökhistorien, men just den här omgången känns det inte som jag har så värst många exempel på just det. De främsta i det avseendet torde vara Ghostwatch och The Awakening. Däremot tycks det finnas en relativt stark dragningskraft från det övernaturliga. Förutom Gaslight-varianterna, Peeping Tom, Straw Dogs och den religiösa trion som jag nämnde ovan bygger många exempel i den brittiska uppställningen på olika sorters fantastik – allt från spöken och demoner till häxor och ockultism.

Day of the TriffidsUtöver det har vi också de sci-fi-inspirerade inslagen. Innan årets tema kan jag bara återfinna Attack the Block i min egen tittning, men den seglar trots allt klart över obegripligheter som Xtro eller Under the Skin. Så med de exemplen i bagaget kan inte jag hitta särskilt mycket att hurra över i perspektivet brittisk sci-fi-skräck. Om man inte räknar in Village of the Damned som tillhörande genren. Och The Day of the Triffids hade förvisso en del charm.

Då gick det ändå väldigt mycket bättre med en så totalt utflippad historia att den trotsar all beskrivning, i form av The Abominable Dr. Phibes. Och när jag ändå är inne på Dr. Phibes tycker jag att det kan vara värt att nämna tre, för temat, viktiga medspelare: Vincent Price, Christopher Lee och Peter Cushing. Trots att jag tycker att jag sett den hel del med alla tre fanns det alltså fortfarande filmer kvar som var klart sevärda med var och en av dem. Som rookie of the year skulle jag kunna tänka mig att utnämna Anton Walbrook för hans insatser i Gaslight och The Queen of Spades.

Let Us PreyI vanlig ordning tillåter temat mig inte att avsluta på topp (tack för den, Kill List och Under the Skin) men annars känns det som om jag inte stått med huvudet före ned i gyttjan riktigt lika många gånger i år jämfört med tidigare. För att vara ett Halloween-tema är ett medelbetyg på 2,7 inte illa pinkat. Plockar jag bort de fåtaliga ettorna stiger det till nästan 3. Ett jämnt och fint startfält skulle jag ändå vilja påstå. Utöver temats topplista som följer nedan kan jag med varm hand också rekommendera The Wicker Man, 28 Days Later, The Girl With All the Gifts, Shaun of the Dead, The Haunting, An American Werewolf in London, Dracula från 1958 och Let us Prey.

Gaslight (1940)
Dead of Night (1945)
The Queen of Spades (1949)
The Curse of Frankenstein (1957)
Village of the Damned (1960)
Dr. Terror’s House of Horror (1965)
Straw Dogs (1971)
Hellraiser (1987)
The Awakening (2011)

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full
Frankenstein Must Be Destroyed (1969)
The Stone Tape (1972)
Don’t Look Now (1973)

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2
The Descent (2005)

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

DVD-omslaget till Under the Skin är mer stjärnbestrött än Oscarsgalans röda matta och skriker ut citat som ”Johansson is nothing short of ICONIC” så det är klart att jag på något sätt ändå får vissa förväntningar på filmen ifråga. Regisserad av britten Jonathan Glazer som, förutom två tidigare filmer (Sexy Beast och Birth), också jobbat med musikvideo och reklam. Förväntningarna ställdes dock mot omdömena om Under the Skin från när filmen hade premiär, vilka gjorde att jag i alla fall inte förväntade mig en generisk Marvel-rulle om Black Widow.

Däremot hade jag inte förväntat mig denna…intighet. Under the Skin bygger på en bok av författaren Michel Faber, vilken beskrivs som ”darkly satirical”. I mina ögon finns absolut inget satiriskt med filmen och det är tveksamt hur mörk den är heller. Bildmässigt skulle jag tippa att filmen till övervägande del består av sekvenser från Edinburghs vinterfuktkalla gator, alternativt föga inbjudande stränder och höglandsödslighet.

Någon slags handling går kanske att läsa ut av det hela. Åtminstone händer det saker lite nu och då. Det mesta som händer går dock ut på att Scarlett Johansson, i rollen som filmens namnlösa huvudperson, cruisar runt i en skåpbil på de vinterfuktkalla gatorna, dag som natt, och försöker ragga upp män (pålitlig start: fråga om vägen). Trots att hon inte verkar spana in någon särskild typ eller ålder, slutar det ofta med att männen i passagerarsätet är hyfsat unga och utan vare sig familj eller partner som väntar på dem.

Det där sista borde kanske ha gjort att varningsklockorna börjat ringa hos Scarletts ragg, inte minst med tanke på att hon sällan är särskilt subtil med sina frågor. Samt det faktum att hon är ”fucking gorgeous” som ett av hennes mer vältalig offer uttrycker det. Men om inte annat blir Under the Skin som ett föga upplyftande monument över hur aningslösa män är när det vankas löften om lite kvinnlig fägring. Hur osannolika dessa löften än är eller hur märkligt de än må vara packeterade.

För det är klart att ingen av dem får komma till med Scarlett. Istället transporterar hon dem till olika lokaler, vilka alla dock gömmer samma innehåll – en svart avgrund som sväljer de hugande för att aldrig mera ses igen.

När det har gått ungefär 40 minuter börjar jag tycka att jag kan den här trallen och blir smått förtvivlad när jag inser att filmeländet är dryga 100 minuter långt. Det dröjer ytterligare 20 minuter innan det kommer någon slags payoff för mitt tålamod men eftersom den ramas in av samma till synes händelselösa intighet handlar det knappast om att jag plötsligt blir engagerad. Det enda Jonathan Glazer lyckas med är att hålla mig tillräckligt intresserad av vart han egentligen ska ta det här, för att jag ska hänga kvar till slutet.

Jag vet inte om jag ska påstå att jag ens i slutänden blir belönad för vare sig mitt intresse eller mitt tålamod. Under the Skin startar upp på ett sätt som gör att jag i alla fall relativt omedelbart tolkar in den i någon form av sci-fi-sammanhang. Kanske Scarlett är en robot, kanske en android? Hennes uppenbarelse och ansiktsuttryck är i alla fall livlösa nog för att motivera något av alternativen. Enda gången hon till synes lever upp är när hon försöker fånga in sina offer.

Men utöver att slänga upp den dasen på bordet har Under the Skin inte så mycket mer att komma med för min del. Filmen blir aldrig enastående snygg, inte heller vare sig otäck, obehaglig, spännande, tankeväckande, berörande, filosofisk, melankolisk eller kontemplativ. Glazers kamera verkar nöja sig med ett neutralt dokumenterande av händelser som aldrig gör något avtryck i et stora hela. Gillar man att titta på Scarlett Johansson, oavsett om det så handlar om evighetslånga sekvenser där hennes ögon i ändlös repetition ljussätts av gatlyktor i en backspegel, har den kanske något att ge. För oss andra…not so much.

Jag beklagade mig ju en smula över Ben Wheatleys Kill List men där hade han i alla fall slängt in något för publiken att tugga på, hur obegripligt det än blev i slutänden. Jonathan Glazer bjuder som sagt på…ingenting. Å andra sidan, i valet mellan obegripligt eller händelselöst föredrar jag nog döden.

Halloween-veckans sista dag och som vanligt slutar den i moll för min del. Jag kanske skulle sluta vara så fixerad vid att gå kronlogiskt, för då blir det ju lätt så. Nå, förhoppningsvis har kollegan Filmitch haft större tur när han tagit djävulen i båten. Tack för trevligt samarbete som vanligt och tips på nya filmer!

För egen del avslutar och sammanfattar jag min Halloween-månad imorgon. Bloggen är tillbaka i de invanda hjulspåren på onsdag.

Spökjägare är inte ett så nytt yrke som man skulle kunna tro. 1921 kämpar den unga Florence Cathcart för att avslöja charlataner som tycker att det är helt ok att profitera på människors önskan att komma i kontakt med sina avlidna anhöriga. Att bedragarnas offer sedan inte alltid är särskilt tacksamma över att få sina illusioner krossade av Florence är en annan sak.

Florence har till och med skrivit en populär bok om sina vetenskapliga undersökningar av (än så länge obevisade) övernaturliga fenomen. Med den i näven står så en dag läraren Robert Mallory på hennes tröskel. Han arbetar på internatskolan Rookford i nordvästra England där det går rykten om ett pojkspöke och nu är en av eleverna döda. Kan Florence lösa mysteriet på ett sådant sätt att skolan inte måste stänga på grund av elevbrist?

The Awakening blev en överraskande solid firre i det-nya-engelska-skräckfilms-stimmet (som inleddes i början av 00-talet med bland andra 28 Days Later och Dog Soldiers). Regissör Nick Murphy tycks främst ha jobbat med TV och bara gjort ytterligare en långfilm (som jag nu är väldigt nyfiken på, ska tilläggas). Manus till dagens film har Murphy skrivit tillsammans Stephen Volk, wealsaren som vi minns från TV-filmsmockumentären Ghostwatch.

Det jag gillar med The Awakenings historia är hur genomgående den är kopplad till det nyss utkämpade första världskriget, och det på ett förhållandevis återhållsamt vis. Manuset jobbar mer med antydningar än direkta påpekanden, vilket alltid är välkommet. Därför tar det exempelvis ett tag innan jag inser att den hostande läraren McNair inte kommer att falla ihop i spanska flunsan utan förstås dras med senapsgasskadade lungor. Nackdelen är möjligen att Murphy och Volk inte vetat när det är dags att sätta stopp och spåret med den krigsskygge vaktmästaren Edward Judd hänger inte riktigt ihop med resten av filmen.

The Awakening är även i sina spökerier relativt sparsmakad. As far as spökfilmer goes förstås, men när ribban läggs av Blumhouse och James Wan finns det rätt mycket spelrum där under. Den behärskat obehagliga stämningen får sannolikt en hel del hjälp på vägen tack vare spanske fotografen Eduard Grau vars spännande meritlista bland annat innehåller Tom Fords A Single Man.

På det hela taget är The Awakening ruggigt snygg på ett sätt som åtminstone inte jag förväntar mig av en film som låtit tala så lite om sig. Grau fixar både extrema närbilder för intimitet eller osäkerhet om vad som döljer sig i förlängningen, panoramor över bedövande vackra men ödsliga landskap (ping Hogwartsexpressen…), mörka skolsalar, glimtar av George Stubbs suggestiva ”Horse attacked by a lion” och undflyende skuggor i speglar eller fönsterglas. Att sedan hela produktionen är sådär gråtintad som allt tydligen ska vara ”nu för tiden” kan jag ta.

Inte heller rollistan behöver skämmas för sig. Dominic West är en sammanbiten Robert Mallory medan ingen mindre än veteranen Imelda Staunton spelar husfrun Maude Hill (en nickning till författaren Susan Hill, månne?). Bäst på plan är dock utan tvekan Rebecca Halls Florence, en handfast och samlad hjältinna som samtidigt (förstås) har sina privata krigstrauman.

Jag hade gärna velat säga att The Awakening nära nog är ett mästerverk och klämt i med ett betyg därefter. Riktigt sådan tur har dock inte Nick Murphy & Co. Även om föremålen används på ett vettigt sätt är det ändå lite synd att filmen inte kunna motstå frestelsen att slänga in en läskig leksak och, förstås, ett dockskåp i form av huset där det hela utspelas. Men det stora problemet är att historien i slutänden hamnar i en välbekant och dessutom rätt krystad upplösning. Logiskt sett funkar den men ibland är inte logik allt. Slutet är inte dåligt men allt som jag sett fram tills dess hade fått mig att hoppas på något mer nyskapande eller hemskare.

Trots det vill jag med varm hand rekommendera The Awakening för en titt, inte minst eftersom den så väl utnyttjar en tidsperiod och ett världskrig som är märkligt underutnyttjat i (skräck)filmssammanhang.

Halloween-kollegan Filmitch kan idag ha plockat upp en fripassagerare med många ben…

Jay, före detta yrkesmilitär, längtar efter att kunna få göra om sin karriär under andra världskriget istället. Då visste man tamejfan vem fienden var och nazister är ju dessutom genuint onda, det vet alla. Men i dagens instabila och ambivalenta värld, vad får Jay hålla till godo med? Ett skitkrig som det i Irak där man knappt vet vem som är vän och vem som är fiende och där ingen tackar en för att man gjort sitt jobb.

Nu är det dessutom lågkonjunktur hemmavid, både nationellt och i huset som Jay delar med hustrun Shel och sonen Sammy. Ekonomin är definitivt på upphällningen och makarna hamnar i ständiga gräl på grund av detta. Shel ligger på Jay om att ta ett nytt jobb tillsammans med kompisen Gal men av okänd anledning tycks han oerhört motvillig. Till slut har dock nöden ingen lag och de två möter upp med en mystisk uppdragsgivare på ett hotell där Jay tvingas signera något slags anställningskontrakt i blod. Det är dock inte det enda blod som kommer att spillas på grund av Jay och Gals jobb.

Vad Jay och Gal egentligen jobbar med kommer väl knappast som någon större överraskning med tanke på filmens titel – man förstår utan några större problem att historien kommer att involvera en lista och att den listan innebär Döden.

Men innan vi kommer dit tar det en evinnerlig tid och jag börjar nästan ge upp. Det hör till saken att om det inte vore för att Kill List förekom på flera listor av typen ”Best British Horror Movies of the 2010’s” skulle jag aldrig ha plockat upp filmen till att börja med. Jag hade nämligen redan fått mig en munsbit av regissör och manusförfattare Ben Wheatley i hans A Field in England och den uppmuntrade inte till vidare provsmakning, om jag uttrycker mig milt.

Men vem vet, jag hade kanske fått Wheatley helt om bakfoten och alla är väl värda en andra chans? Så även män som gör obegripliga ”skräck”-filmer som utspelas på 1600-talet. Kill List börjar dock alltså i något av en uppförsbacke och inte blir det bättre av att fullkomligt vardagliga scener ackompanjeras med en tryckande ljudmatta som för min del signalerar att det vi ser bör uppfattas som något riktigt obehagligt och hemskt.

Men för all del, till skillnad från A Field in England uppvisar Kill List i alla fall någon form av begriplig händelseutveckling. Å andra sidan känns, så här i backspegeln, det faktum att skådisarna i stor utsträckning fick improvisera fram sina rollers bakgrunder rimligt. Det finns gott om antydningar och halvkvädna visor som inte gör det hela särskilt obehagligt eller otäckt, bara oklart.

Till slut spinner emellertid historien igång en smula, när Jay och Gal ska börja ta itu med sitt senaste uppdrag. Det blir snart uppenbart att Jay är en smula…labil och gärna tar ut sin frustration i hämningslöst våld. Särskilt som deras offer alla kommer med anspelningar på att de vet något som han inte vet. Allt förstås (surprise, surprise…) i mycket luddiga och svävande ordalag.

Jag kan faktiskt tänka mig att satsa en tia eller två på att Wheatley utgör en stor inspirationskälla för Ari Aster. Jag skulle vilja påstå att särskilt Midsommar och Kill List har en hel del gemensamt, där den kanske största är just detta att bägge två tillhör den tveeggade ”genren” skräckfilm-som-inte-är-”riktig”-skräck. Alltså filmer som i stor utsträckning lutar sig mot en obehaglig och gärna surrealistisk stämning, snarare än renodlade skräckmoment.

Wheatley själv ska ha sagt att han velat skapa en film som bygger på gangsterrullen Get Carter å ena sidan och Lovecraft å den andra, vilket jag till viss del faktiskt kan tycka att han lyckats med. Därmed inte sagt att det är en blandning som funkar, eller att det ens blir mycket till blandning. Vi har förvisso de extremt hemlighetsfulla uppdragsgivarna men eftersom det aldrig sägs något om vad de är ute efter blir deras roll som brygga ganska svag. Ska vi jämföra detta med filmsekter tycker jag exempelvis att The House of the Devil eller The Void lyckas betydligt bättre.

Neil Maskell och Michel Smiley gör ganska bra prestationer som Jay och Gal. Det stora problemet var emellertid att jag tyvärr aldrig lyckades se bortom Smileys roll i Spaced som det irländska cykelbudet Tyres. Vi får också chans att återuppta bekantskapen från The Descent med svenskättade MyAnna Buring, vars hårt prövade hustru till och med får en chans att gråta ut på ren svenska i telefonen med sin mamma.

Kill List var alltså inte ett haveri av samma episka proportioner som A Field in England men jag skulle inte vilja påstå att det var filmen som fick mig att se Ben Wheatleys storhet som vare sig manusförfattare eller regissör.

Frågan är om Filmitch haft större lycka när han besökte det skräckfilmsklassiska 80-talet?

En trevlig dag ute på havet. Greg har bjudit in de gamla vännerna Downey och Sally samt en ny vän, Jess, till sin båt Triangle. Sally har i sin tur bjudit med sig singelvännen Heather som hon anser vara en perfekt partner för Greg. Tyvärr visar sig Greg vara mer intresserad av Jess och Heather har inte något emot det eftersom hon tvärt emot Sallys förmaning är mer sugen på den unge och muskulöse matrosen Victor.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Instängd, The Descent: Nedstigningen, The Descent – Nedstigning til helvede

Ett år har förlupit sedan den tragiska olycka som berövade Sarah både make och dotter. Livet har börjat återgå till någon slags normalitet och hon har blivit övertalad av kompisgänget att hänga med på en enkel grottforskningstripp i Appalacherna.

Läs hela inlägget här »

Dags för ännu en debuterande regissör och manusförfattare, den här gången i form av Christopher Smith. Även han har lyckats attrahera kompetens både framför och bakom kameran samt dessutom siktat betydligt betydligt högre än Neil Marshall med sitt historieberättande.

Läs hela inlägget här »

Jag hyser en vag misstanke om att debuterande manusförfattaren och regissören Neil Marshall tyckte att Dog Soldiers var en mer cool än rättvisande titel på sin första film. Begreppet kommer ursprungligen från den nordliga amerikanska Cheyenne-stammen, vars mest prominenta krigare samlades i en särskild grupp som kallade sig för Dog Soldiers eller Hotamétaneo’o på det egna språket.

Läs hela inlägget här »

Det är Halloween, en kväll som gjord för spökhistorier och andra läskigheter. Kanske det till och med regnar ute, viner lite runt knuten? Du sätter dig tillrätta för kvällens TV-underhållning där den välbekante värden försäkrar att det publiken ska få ta del av är en ”live investigation of the supernatural”. Han gör det emellertid med ett småleende och i studion sprakar en härlig brasa. All is well… Men hur känns det om du undan för undan börjar misstänka att det du ser faktiskt händer på riktigt, hur osannolikt det än kan tyckas? Riktiga hemsökelser, som till och med verkar göra studions paranormala expert konsternerad.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, Pojken på våning 54
David Baldacci, The Innocent
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg