Ett kort hopp i sidled, dagen till ära. Imorgon är Mel Brooks tillbaka men det är klart bloggen ska fira Sveriges nationaldag med Sveriges nationalförfattare. Mycket nöje!

***

Med tanke på att Unga Astrid är en biopic om Sveriges mesta sagotant är det kanske på sin plats att börja så här:

Det var en gång…en flicka som bodde i det mörkaste av Småland, det vill säga Vimmerby. Hon tyckte om att leka låtsaslekar och kom inte alls överens med sin strikta mamma. Då gick det bättre med snälla pappa. Tack vare sitt kvicka intellekt samt förmåga att skriva och hitta på historier fick hon emellertid jobb som volontär på lokaltidningen. Det dröjde inte länge innan redaktör Reinhold Blomberg skickade iväg den 17-åriga flickan för att bevaka viktiga händelser som invigningen av Vimmerbys järnvägsstation. Och det är väl nu som historien börjar bli aningens barnförbjuden.

Ety redaktör Blomberg led av svårartad av min-fru-förstår-mig-inte-flunsan. Ingen som ser Unga Astrid torde bli det minsta överraskad av att han både självdiagnosticerade åkomman och kom fram till att botemedlet var tidningens unga volontär. Som i så många andra fall utgjorde det faktum att redaktören hade en dotter i samma ålder som den åtrådda inget som helst hinder.

Att en äldre man, som försöker göra sig fri från en tidigare relation, fastnar för en ung och gladlynt tös är inte särskilt förvånande. Däremot är det mer oklart om Astrid Ericsson ser något mer i sin arbetsgivare än en belevad och bildad herre som hon beundrar. En herre som dessutom säger snälla saker om både hennes person och hennes skrivande. Men relationen mynnar förstås ut i det förväntade resultatet och snart nog tvingas redaktör Blomberg sitta ned med herr Ericsson och ”beklaga djupt” det inträffade.

Då är det ju tur att Vimmerby fått en egen järnvägsstation så att Astrid och hennes skamliga ”hemlighet” kan sättas på ett tåg till huvudstaden för att utbildas till sekreterare och skaffa jobb. Självklart lovar redaktören att separationen från den gamla frun ska gå fortare än en såpad blixt och att de sedan ska leva lyckliga i alla sina dagar… Och till en början verkar Astrid faktiskt tro på den sagan.

Även om jag, liksom större delen av Sveriges befolkning gissar jag, läst min beskärda del av Astrid Lindgrens böcker har jag aldrig tagit reda på särskilt mycket om författarinnans liv. Därför hade jag dålig koll på denna (generellt välbekanta) tragiska historia som rullas upp och sådant är ju alltid intressant att känna till. Däremot vet jag inte om jag tycker att Unga Astrid tillräckligt tydligt lyckas sy ihop erfarenheterna från de här åren med Astrids kommande författarskap, vilket jag upplever vara en av dess poänger. Om inte annat är det ju filmens främsta raison d’etre eftersom den knappast kommit till om dess huvudperson inte varit en nationalikon.

Lite nu och då interfolieras historien med brev från svenska barn till deras favoritförfattare, vilket är en sammanhållande om än något övertydlig touch. Men de här breven lägger samtidigt också fokus på kontakten mellan författare och läsare, det vill säga böckerna. Vilket i sin tur antyder att det som händer den unga Astrid starkt kommer att påverkar hennes skrivande. Och visst skrev Astrid en hel del böcker om frånvarande föräldrar och tragiska familjeöden. Men hon skrev samtidigt också en hel del böcker med högst närvarande föräldrar – ”Bullerbyn” har inte blivit ett begrepp som signalerar lantligt ljuv barndomsidyll för inte.

Unga Astrid är en synnerligen respektabel och stabil, om än inte särdeles upphetsande eller ens nyanserad, biopic om en av vår tids mest älskade författare. Produktionsvärdet är naturligtvis högt med allt vad det innebär av 20-talskostymer och -miljöer. Filmen gör ett helt ok jobb med att beskriva en bestämd ung kvinnas mödor och berättar denna historia rakt upp och ned utan större krusiduller. Alba August gör en riktigt bra (och icke minst porträttlik) prestation även om det förstås skaver lite att Maria Bonnevie och Magnus Krepper i rollerna som herr och fru Ericsson pratar småländska medan deras dotter inte gör det. Men när vi väl hamnar i Stockholm spelar ju det mindre roll.

Själv hade jag nog velat ha något lite mer djuplodande eller genomgripande för att känna att Unga Astrid var värd en titt. Hennes författarbana intresserar mig mer, vilket innebär att enbart kunskapen att hon fött en oäkta son i unga år gav inte tillräckligt mervärde.

Annonser

alt. titel: Det våras för slummen

Den hårdhjärtade affärsmannen och finansgeniet Goddard Bolt tvekar inte inför att vare sig hugga ned regnskog eller riva ålderdomshem om de skulle råka stå i vägen för hans företag. Kanske det inte ser så bra ut i tidningarna men gör man det lite i smyg och om natten får ju ingen veta något.

Nu har han fäst blicken på ett slumområde i Los Angeles, perfekt för att jämnas med marken och omstruktureras till ett futuristiskt stadslandskap med oklart syfte. Huvudsaken är att där finns tillräckligt många höga skyskrapor, vars modeller kan tjäna som penisatrapper. Men nu råkar det vara så att Bolts konkurrent, Vance Crasswell, äger halva området och ingen av magnaterna är beredd att lämna ifrån sig sitt stycke.

Crasswell lyckas dock shamea/shama/shame:a (hur faen stavar man denna svengelska monstrositet?!) Bolt till att gå med på ett vad. Om Bolt kan klara sig 30 dagar i slummen, utan pengar, mat eller husrum, vinner han konkurrentens halva av området.

Efter sex parodi-filmer på raken ville Mel Brooks tydligen testa att gå tillbaka till andra former av humor, mer påminnande om The Producers och The Twelve Chairs. I Life Stinks är det alltså kontrasten rik-fattig som ska utforskas, i samma anda som exempelvis 80-talsklassikerna Trading Places och Brewster’s Millions. I den ramen upplever jag att Brooks dessutom velat infoga en smått bitterljuv Chaplin-stämning från, säg, City Lights eller Modern Times.

Men ”bitterljuv” och ”Mel Brooks” är inte två koncept som med lätthet låter sig sammanfogas. Trots att Brooks vid pass 1991 ännu inte förlorat all sin lyskraft från 70-talets glada dagar talar biljettkassorna sitt tydliga språk: Life Stinks kostade 13 miljoner dollars men spelade in knappt en tredjedel av den summan.

Problemet med Life Stinks är inte att filmen är usel, för det är den inte. Det finns en hyfsat tydlig historia, ok rollprestationer (framförallt från Lesley Anne Warren och Howard Morris som spelar den hemlösa Molly, respektive Sailor (”’cause I was almost in the navy”)) och ett välvilligt budskap (ingen borde behöva vara hemlös och leva i slummen).

Kruxet är istället att tittaren får en produkt som inte gör särskilt mycket motstånd. Plockar man bort ett hysteriskt komeditempo, oavsett om det är bra eller pajjigt, måste det ersättas med något annat och i det har Mel Brooks misslyckats.

Hans affärsman reagerar bara på yttre stimuli och vi får aldrig någon känsla för hur han egentligen genomgår sin psykologiska förändring från arrogant och rik skitstövel till en man som känner tacksamhet gentemot en hemlös kvinna eller med självklarhet skänker sin näsduk till en man som nyss pinkat på honom. Inledningsvis skulle Bolt mycket väl ha kunnat leda Silent Movies Engulf & Devour (ni minns, de med toaklotterparollen ”Yea for the rich! Poverty sucks!”) men företagets ondskefullhet etableras allt för lite och revanschen, där slummens invånare kraschar det fina partyt i en klassisk Brooks-masscen, blir allt för tam.

Allt för få av filmens händelser eller konflikter tillåts alltså lämna några bestående intryck. Vi får se hur Cresswell (en underutnyttjad Jeffrey Tambor) konspirerar mot Bolt men det värsta som händer är att han lyckas stänga ett härbärge en regnig natt. En händelse som i sig får tragiska konsekvenser, men de två delarna kopplas aldrig ihop och förlorar därmed sin potentiella verkan. Inte heller mjölkar filmen tillräckligt mycket ur det faktum att Bolt, om han vill vinna vadet, inte får lämna området. Den hade exempelvis också kunnat driva betydligt hårdare med hur hjälplös Bolt är i den ovana miljön och hur van han är att bara betala för att får problem att försvinna.

Life Stinks blir i slutänden en blek mellanmjölksprodukt, vilket förstås är dödsstöten för en komedi. Paradoxalt nog tycker jag faktiskt att Silent Movie på ett bättre sätt lyckas måla bilden av ett samvetslöst företag, helt enkelt för att den gör det på ett roligare och mer skruvat sätt. Möjligen vinner mellanmjölksprodukten en smula i backspegelperspektivet enär Goddard Bolt är en affärsman som döper alla sina projekt efter sig själv, ikläder sig en uppenbar tupé och hävdar att han minsann vet hur det är att arbeta i sitt anletes svett (”My father left me 5 million. It’s nothing!”).

I mitt huvud följer 1983 års To Be or Not To BeHistory of the World, pt. I. Men ska man vara petig är den remaken faktiskt inte regisserad av Brooks själv utan av koreografen Alan Johnson. Johnson hade å andra sidan hängt med Brooks sedan The Producers så man kan nog anta att de kände varandra(s stil) väl. Så dels faller filmen noga räknat inte inom ramen för temat, dels har jag redan skrivit om den samt Ernst Lubitsch original från 1942. Är du nyfiken på den jämförelsen kan du läsa texten här. För ordningens skull kan jag emellertid meddela att jag gav remaken full pott betygsmässigt.

Och därmed är det dags att ramla vidare till 1987.

***

alt. titel: Det våras för rymden

Mel Brooks hade ju redan snuddat vid rymdparodier, om än helt kort, med den lilla trailern för ”Jews in Space” i History… Då, 1981, hade det bland annat hunnit komma en Star Trek– och två Star Wars-filmer. Plus Alien och förstås hela den ursprungliga Planet of the Apes-serien. Så det var kanske inte så konstigt att Brooks till sin (nästan) nästa film vände blicken uppåt och utåt i rymden istället för bakåt i historien.

Den druidiska prinsessan Vespa är djupt olycklig. Inte vill hon gifta sig med den den somnambulistiske prins Valium, strunt samma att han är den siste prinsen kvar i hela universum (or is he…?!). Och eftersom Vespa är en handlingskraftig ung aristokrat flyr hon sitt eget bröllop tillsammans med brudtärneroboten Dot Matrix.

Men strax utanför atmosfären på planeten Druidia lurar de ondskefulla spaceballs, en lömsk art som åker galaxerna runt för att sno andra planeters luft eftersom de totalt förstört sin egen. Planeten Spaceball är full av hjälpsamma skyltar som ”Conserve air. Breathe less” men för de som har råd (som exempelvis presidenten Scroob) finns ju alltid burkarna med Perri-Air.

Alltnog, nu har man formulerat en djävulsk plan som går ut på att kidnappa Vespa i syfte att utpressa hennes far och roffa åt sig Druidias luft. Men Vespa hinner få iväg ett nödrop till pappa kungen, vilken i sin tur larmar rymdcowboyen Lone Starr som drar universum runt i sin slitna winnebago tillsammans med partnern Barf. Han går med på att hjälpa till för en miljon space bucks eftersom det råkar vara just den summa han är skyldig storskurken Pizza the Hut.

Ouch… I mitt minne har Spaceballs legat på nästan samma nivå som Blazing Saddles. När jag såg den första gången var det nästan ofattbart hur något kunde vara så roligt. Men Mel Brooks anno 1987 har verkligen inte åldrats med samma grace som den tidige 70-tals-Brooks. Här finns för all del en betydligt mer fokuserad historia jämfört med History… men det beror ju på att Brooks medvetet ville göra en parodi som primärt baserade på den första Star Wars-filmen.

Men det ska erkännas, Spaceballs är fortfarande bättre än High Anxiety som får utgöra lågvattenmärket än så länge. Här finns ändå faktiskt en del vettiga skämt och inte minst ett par hyfsade rollfigurer och -prestationer. Plus att John Morris komponerat ett frejdigt rymdintro (komplett med phaser-ljud) som är nästan lika underhållande som Blazing Saddles western-dito.

Vad filmen lyckas mindre bra med är exempelvis att det mesta av kulisser ser ganska billigt ut. Jag får en känsla av att större delen av utseendebudgeten lades på miniatyrer, ljussvärd och andra typer av specialeffekter som hör rymdfilmer till. För att det hela skulle gå rätt till fick Brooks faktiskt med sig ILM i post-produktionsarbetet och de var kanske inte så billiga vid det här laget.

Efter oneliner-kavalkaden i History… känns Spaceballs betoning på halvdana ordvitsar dessutom ganska tam och den plockar ofta allt för uppenbara poänger. Inte sällan introduceras de med närmast revyartade upplägg och pauser för att publiken absolut inte ska missa vad som är i görningen. Scenen där en radarskärm träffas av en enorm syltburk (”Radar about to be ’jammed.’”) är inte så dum i sig men upplägget är för uppenbart. Den övertydliga leveransen får mig i och för sig att förstå vad det är som funkar så bra i exempelvis Blazing Saddles – där agerar många av rollerna som om de faktiskt deltog i en riktig westernfilm och inte bara en parodi vilket i förlängningen gör det hela roligare.

En annan sak som Brooks, i förhållande till sina andra filmer, fullkomligt tappar här är kvinnorollerna. Inte för att karln tidigare har varit något slags komiskt jämställdhetsgeni (lockelsen från humorpotentialen i män i kvinnokläder samt yppiga och lättklädda kvinnor har alltid varit för stor att motstå) men i alla filmer fram tills nu har han åtminstone lyckats locka till sig kvinnliga komiker med en egen lyskraft som Cloris Leachman, Madeline Kahn och Anne Bancroft. I det sammanhanget har den blott 25-åriga Daphne Zuniga inte mycket att komma med i rollen som Vespa.

Samtidigt måste erkännas att hon går ganska bra ihop med Bill Pullmans Lone Starr även om deras ”kärlekshistoria” enbart funkar eftersom det redan från början är tydligt att deras respektive stereotyper måste dras till varandra. Men särskilt roliga blir de aldrig. I det avseendet funkar paret Rick Moranis och George Wyner som Dark Helmet och löjtnant Sandurz betydligt bättre. Samtidigt blir Rick Moranis tyvärr lite av en black om foten eftersom Brooks dessutom petat in både John Candy och Police Academy-Michael Winslow i rollistan. Alla tre signalerar så mycket 80-tal att filmen faktiskt känns en smula daterad uteslutande på grund av det.

Vet ni vad som aldrig blir daterat? Meta-humor! Nejdå, inte är det alltid så men just i fallet Spaceballs är faktiskt meta-innehållet det som hållit bäst för tidens tand. Det är fortfarande både roligt och lite smart när löjtnant Sandurz letar reda på Spaceballs: The Movie hos Mr. Rental för att genom nymodigheten ”instant cassette” kunna lista ut vart Lone Starr och Vespa tagit vägen. Eller hur den vilda skottlossningen och jakten avbryts för ett par sekunder när det visar sig att skurkarna bara lyckats fånga hjältarnas stuntmän.

Så Spaceballs visade sig vara roligare än High Anxiety men däremot var jag inte förmögen att inta samma överseende attityd gentemot den som i fallet History… Kanske för att jag någonstans alltid vetat att History… bara är en dumrolig bagatell medan Spaceballs ju var rolig på riktigt. Då. I nuet måste jag i rättvisans namn emellertid avsluta med att påminna om att det till dags dato aldrig konstruerats ett bättre (eller i alla fall mer överraskande) Alien-skämt. Inte minst eftersom det innehåller mr. John Hurt himself.

alt. titel: Det våras för världshistorien

När man tittat klart på Mel Brooks History of the World är det svårt att inte få två tankar i huvudet: (1) hur mycket komikern verkar har återhämtat sig efter High Anxiety och (2) hur inspirerad han egentligen blivit av Zucker, Abrahams och Zucker-filmen Airplane! som kom året innan.

Att ZAZ-trojkan först måste hämtat en del från Brooks själv är nog otvetydigt (särskilt Silent Movie är ju full med sins emellan osammanhängade skämt) men denna obevekliga kavalkad av lökiga ordvitsar, under bältet-humor och hejdlösa gags påminner inte så lite om den ett år äldre flygfilmen.

Av ramar märks egentligen inte så mycket i History…, manusteamet har helt enkelt listat en massa lätt igenkännliga historiska perioder, brainstormat livet ur sig och sedan plockat en handfull av de mest fruktbara. Säkerligen kunde Brooks också plocka ett par idéer från komedinumret han brukade göra med Carl Reiner (pappa till Rob, om ni minns) på 60-talet, 2000 Year Old Man, där Reiner intervjuade Brooks om historiska perioder eftersom Brooks persona var 2000 år gammal och därmed sett allt. Någon slags logik eller sammanhang lär man lika lite finna i de olika intervjuerna som i den här filmen.

Man vad gör det, när dåtidens Adam Sandler eller Ben Stiller öser på med det ena skämtet sämre än det andra och birollsgodis som inte går av för hackor? Självaste Orson Welles är berättarrösten, John Hurt är Messias, Hugh Hefner kläcker idén med mittupslag redan på romartiden och ser vi inte regissören Barry Levinson kursa kolonner på marknaden?

Kanske har jag på mig de rosatintade nostalgiglasögonen, för även om jag inte längre skrattar hejdlöst åt enkla poänger som den återkommande repliken “Walk this way” (vilken dök upp första gången redan i Young Frankenstein) kan jag heller inte låta bli att känna en slags kärleksfull ömhet inför dem. En replik som faktiskt myntades (vad jag vet) i History… och som sedan fått ett helt eget liv är förstås “It’s good to be the king!”. Uttalad av den sedeslöse kung Ludvig den XVI när han tar för sig av hovdamer till höger och vänster.

Ja, det är korkat och enkelt och lågt men det är lik förbannat oerhört underhållande och fnissigt. Filmen är ett ymnighetshorn av one-liners (se exemplen nedan) men rent innehållsmässigt kommer mina personliga favoriter mot slutet. Dels det överdådigt surrealistiska musikalnumret om den spanska inkvisitionen, komplett med en enarmad hädar-bandit och badnunnor som stiger upp ur en simbassäng med tomtebloss på hjässan på en gigantisk menorah. Dels den franska revolutionen där kung Ludvig byts ut mot den obetydlige pisspojken (Le Garçon de Pisse på ren franska) Jaques för att rädda det rojalistiska huvudet från den ilska mobben som hotar Versailles.

Brooks spelar själv som vanligt huvudrollen i nästan alla delarna men bland de mer prominenta birollerna måste förstås uppmärksammas (som vanligt skulle man nästan kunna säga även här) Madeline Kahn som den omättliga kejsarinnan Nympho, Dom DeLuise som den tarvlige kejsar Nero och Harvey Korman som den intrigerande Count de Monet. Dessutom har vi en snabbinsatt Gregory Hines som ersätter Richard Pryor (som med typ en veckas varsel till inspelningsstart lyckades fixa sig en synnerligen allvarlig drogrelaterad “olycka”) med den äran.

Som alla Mel Brooks-älskare vet finns det förstås ingen History of the World, Part II. Däremot avslutas hela härligheten med några teasers för den icke-existerande produktionen (See: Hitler…on ice!) och där finns möjligen upptakten till den senare Star Wars-spoofen Spaceballs med segmentet Jews…in…space! Vad hade Brooks haft kvar att skämta om utan sin judiska bakgrund?

Men vi avslutar som sagt med en topp tio one-liners:
10. Yeah she’s right. We all sound like Maurice Chevalier.
9. ”The poor ain’t so bad?” Huh, you’re lucky he’s still alive!
8. Did you try to bullshit last week?
7. I got a great corkscrew!
6. But we Romans are rich. We’ve got a lot of gods. We’ve got a god for everything. The only thing we don’t have a god for is premature ejaculation… but I hear that’s coming quickly.
5. Rats, rats for sale. Get your rats. Good for rat stew, rat soup, rat pies, or the ever-popular ratatouille.
4. Could you please step on the same foot at the same time! My tits are falling off!
3. The lord Jehovah has given unto you these fifteen… Oy. Ten! Ten commandments for all to obey!
2. Nice. Nice. Not thrilling…but nice.
1. Torquemada – do not beg him for mercy. Torquemada – do not ask him for forgiveness. Let’s face it – you can’t Torquemada anything!

alt. titel: Det våras för galningarna

Den kände psykiatrikern Richard Thorndyke kommer till det kaliforniska Psychoneurotic Institute for the Very, Very Nervous för att ta över efter den avlidne Dr. Ashley. Men det är något skumt på gång på institutet, trots att huvudsköterskan Nurse Diesel och den ställföreträdande chefen Dr. Montague försöker övertyga Thorndyke om motsatsen. Patienter som Thorndyke uppfattar som fullt normala och fungerande får plötsligt våldsamma återfall.

Snart efter sin ankomst övertalas Thorndyke av Diesel och Montague att delta i en psykiatrisk konferens i San Francisco. Där stöter han på den undersköna Victoria Brisbane som frågar efter sin far som ska vara patient på institutet. Problemet är bara att den Arthur Brisbane som Thorndyke undersökte och som av allt att döma trodde att han var en cockerspaniel inte är det minsta lik fotot på sin far som Vicky kan visa upp.

Thorndyke, med benäget bistånd från Vicky, blir nu än mer övertygad om att det är något fuffens med institutet men innan han hinner göra något åt sina misstankar blir han både anklagad för ett mord han inte begått och jagad av en mördare med antingen stanniol på tänderna eller en oproportionerligt stor tandställning. Ska Thorndyke falla offer för samma öde som sin företrädare?

Vid pass 1977 borde Mel Brooks ha varit superhet i humorbranschen. Sedan 1968 hade han levererat oerhört populära komedier som The Producers, Blazing Saddles, Young Frankenstein och Silent Movie. Uppenbarligen blev även denna High Anxiety väl mottagen men jag måste ärligt säga att jag inte riktigt förstår varför. Efter att ha drivit med genrer som western, skräck och stumfilm (ok, stumfilm är ingen genre utan blir väl mer av ett uttrycksmedel för filmens humor) vände sig Brooks till ett betydligt smalare område: Hitchcock-filmer.

Kanske hade han tömt sig lite på kreativitet, för jämför man med de tidigare filmerna saknas både en vettig plot, rollfigurer som antingen är roliga eller sympatiska (helst både-och) och, på det hela taget, humorn. Jag undrar om en del av problemet kan vara att enbart Hitchcocks filmografi helt enkelt inte ger tillräckligt med material att skämta om (jämför exempelvis med Dead Men Don’t Wear Plaid som kastade sitt nät över hela noir-genren. Å andra sidan torde det argumentet motsägas av Young Frankenstein).

Det är svårt att undkomma känslan av att Brooks och hans team kommit på ett par tokroligheter utgående från exempelvis Psychos duschscen men sedan inte lagt sig vinn om att få själva historien att gå ihop: exakt vad det är som Montague och Nurse Diesel håller på med på institutet blir aldrig särskilt tydligt, inte heller vad de egentligen ska med Arthur Brisbane till.

Harvey Korman, vilken briljerar som den smart-klantige skurken Headley Lamarr i Blazing Saddles, får inte särskilt mycket att arbeta med som Dr. Montague, bortsett från en rätt trött och inte särskilt lustig BDSM-vinkel tillsammans med Nurse Diesel. Nurse Diesel spelas av Cloris Leachman som med en märkligt stel kroppshållning, strutbyst, vitsminkat ansikte och en påtaglig kvinnomusche förstås ska påminna om Rebeccas Mrs. Danvers. Eller varför inte hennes egen tolkning av Young Frankensteins Frau Blücher? Men inte heller hon blir någonsin vare sig särskilt skrämmande eller rolig, mest bara konstig.

Många av skämten är ägnade åt att bryta den fjärde väggen (vilket Brooks i och för sig inte varit främmande för i sina tidigare filmer) på ett sätt som (tillsammans med den tidigare Silent Movie) bör ha varit en inspirationskälla för filmerna från trojkan Zucker, Abrahams och Zucker (Kentucky Fried Movie kom 1977 och Airplane! 1980). När Thorndyke exempelvis anländer till LAX stöter han på en massa märkliga människor, det spelas allt mer dramatisk musik och han ser allt mer jagad och stressad ut. När han till slut lyckas ta sig utanför flygplatsens dörrar utbrister han: “What a dramatic airport!”

Men tyvärr är det allt för tunnsått med skämt för att ge High Anxiety luft under vingarna. Det finns ett par roliga scener: Harvey Korman får skrämma en stackars patient från vettet med Dracula-löständer och den oförlikneliga Madeline Kahn (som spelar Vicky Brisbane) får visa upp sin komiska talang i ett snuskigt telefonsamtal. För egen del har Brooks (som reserverat huvudrollen åt sig själv) inte hittat på något mer underhållande än att på San Francisco-konferensen prata om “peepee” och “woowoo” istället för penisar och vaginor samt bli förutsägbart nedskiten av ett gäng duvor.

alt. titel: Det våras för stumfilmen, Med buller och bång, Silent Movie Plus

När Mel Brooks gjorde Young Frankenstein tillsammans med Gene Wilder var det inte många som filmade i svart-vitt. I sin nästa film vände han sig till en ännu äldre och i samtiden mer outnyttjad filmteknik – stumfilmen.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Det våras för Frankenstein, Frankenstein junior

Gene Wilder försökte faktiskt, utan framgång, pitcha sin idé om att göra en humoristisk remake på Universals klassiska adapation av Mary Shelleys Frankenstein för Mel Brooks innan de jobbade tillsammans på Blazing Saddles. Men när de efter en arbetsdag på westernparodin satt och kopplade av tog Wilder upp saken igen. Hans film skulle inte handla om Frankensteins son, fru, kusin eller svärson, utan om Frankensteins sonson. En seriös vetenskapsman som inte vill ha något att göra med sin ökände förfader. Brooks konstaterade ”That’s funny” och resten är, som man säger, historia.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Det våras för sheriffen

Det är lika bra att ställa sig upp och erkänna det med en gång – detta kan mycket väl komma att vara den mest partiska text jag någonsin skriver. Blazing Saddles en sådan djupt rotad del av min barndom att jag absolut inte kan förhålla mig objektiv till filmen. Så ni får ta följande kärleksförklaring för vad den är värd.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Det våras för svärmor

Helvete. Här hade jag tänkt komma med en massa underfundiga alternativa “Det våras för…”-titlar till Mel Brooks The Twelve Chairs. Det hade aldrig föresvävat mig att de svenska titelmakarna redan varit så påhittiga med tanke på att filmen tillhör Brooks mer undanskymda produktion. Men visst, Det våras för svärmor var inte en av titlarna som snurrade runt i min hjärna, det ska erkännas.

Det våras för girigheten, däremot. Det våras för kommunismen, alternativt Sovjet, kanske? Det våras för stolarna, om man inte orkar vara så påhittig. Men jodå, det finns förvisso en svärmor som får stor betydelse för historien om stolarna. Tio år efter den ryska revolutionen ligger nämligen Ippolit Matvijevich Voroijaninovs svärmor för döden. Han avslöjar sin ömhet för den gamla kvinnan genom att genast muttra “Vem ska nu ta hand om mig?” vid beskedet om hennes tillstånd. Läs hela inlägget här »

alt. titel: Det våras för Hitler, Producenterna, Musical-svindlerne, Per favore, non toccate le vecchiette

Den italienska titeln på Mel Brooks The Producers är något märklig. Uppmaningen (enligt Google Translate, vad annars?) ”Var snäll och rör inte de gamla damerna” är nämligen inget som hörsammas av föredetting-teaterproducenten Max Bialystock. Istället bygger hela hans rörelse på att han medelst lock, pock och ljuva ord kan lura av gamla damer deras besparingar i syfte att sätta upp den ena floppen efter den andra på Broadway samt stoppa lite mellanskillnad i egen ficka.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Scott Lynch, The Lies of Locke Lamora
Roslund & Hellström, Edward Finnegans upprättelse
Michael Connelly, Chasing the Dime
Malena Ernman et al, Scener ur hjärtat

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser