Tootsie var knappast den första filmen att kapitalisera på den uppenbarligen outtömliga humorpotentialen i män som klär ut sig till kvinnor. Alla är vi välbekanta med exempel som Monty Python, La Cage aux Folles och Some Like it Hot. Redan i slutet av 1800-talet skrevs den brittiska farsen Charley’s Aunt som kom att bli en stor framgång – i Sverige sattes den upp inte mindre än tre gånger 1894.

Lite mindre välbekant, men å andra sidan desto mer svensk är Hasse Ekmans Fram för lilla Märta. Som mycket väl hade kunnat vara en svensk Charley’s Aunt om det inte varit för att producent Lorens Marmstedt inte hade någon större lust att pröjsa för filmrättigheterna. Då var det ju billigare att låta Hasse Ekman skriva ett nytt manus med samma utgångspunkt. Alltså en man i kvinnokläder.

Å ena sidan kan det vara värt att hålla i minnet att Billy Wilders Some Like it Hot kom först 1959. Å andra sidan måste samtidigt påpekas att Billy Wilder ska ha utgått från manuset till den franska filmen Fanfare d’amour som hade premiär redan 1935.

Alltnog, den arbetslöse cellisten Sture blir själaglad när han äntligen hittar en annons om ett jobb. Haken är emellertid att positionen erbjuds av systrarna Inga och Barbro och de har inte en tanke på att anställa en manlig musiker i sin trio. Stures rumskompis Kurre är i sin tur redigt less på att alltid behöva slanta upp för deras gemensamma utgifter och övertalar därför Sture att klä ut sig till Märta. Själv hänger Kurre med som Märtas fästman för att se till att allt går rätt till.

Uppenbarligen var det ont om kvinnliga cellister i 40-talets Sverige. I alla fall ser vi inga konkurrenter till Märta och de fyra befinner sig därför inom kort i småstaden Lillköping (mellan Eskilstuna och Enköping, så…Strängnäs?). Givetvis utvecklas en del kärlekstrassel eftersom Barbro omedelbart blivit intresserad av den ”förlovade” Kurre medan Sture tycker att Inga är ett tjusigt fruntimmer. Vilket möjligen kan hänga ihop med att hon allt som oftast paraderar runt i deras gemensamma Lillköpings-boende iförd små soldressar (det är ett enastående vackert väder just den här sommaren).

Men kärleken förpassas till baksätet när Lillköpings Kvinno- och djurskyddsförening bestämmer sig för att lansera en kvinnlig riksdagsledamot. De är trötta på den koleriske borgmästaren Granlund som inte tycks bidra med mycket mer än att se ut som Lenin och rya åt sin fru Lovise. Hans politik verkar det inte heller vara mycket bevänt med eftersom hans främsta budskap plötsligt är att vara emot det ”hotande kjortelväldet”, vilket knappast kan ha varit aktuellt innan han fick konkurrens från Kvinnoföreningen. Och vem utgör den konkurrensen? Jomen, lilla Märta, förstås.

Fram för lilla Märta är kanske inte så välkänd idag men det går snabbt att konstatera att den var en hejdundrande succé när det begav sig. Nu är det förstås inte säkert att precis allt som skedde 1939-1945 kan sättas i samband med andra världskriget men det är samtidigt lockande att tänka sig att svenskarna i september 1945 äntligen var redo att ta en fars till sitt hjärta, utan några samvetskval.

Besökarna stormade biograferna och inte heller den samlade kritikerkåren tycks ha haft särskilt mycket att invända. Förnöjt konstaterar jag att min nye favorit Stig Järrel får mycket beröm i huvudrollen, vilket kanske inte är så förvånande med tanke på att han redan prövat lyckan som Charleys tant på teaterscenen. Jag kan också tycka att det är högst välförtjänt, Järrels prestation sveper in hela produktionen i ett allmänt gemyt som jag har oerhört svårt att värja mig mot. Han spelar sin Märta med samma pillemariska munterhet som Danny Kaye uppvisar när han får vifta med solfjädrar i White Christmas. Järrels karaktäristiska leende blir här bara en smula lite för ansträngt och överdrivet för att markera att han i och för sig trivs i sin kvinnoroll men att det fortfarande är just en roll. Det sitter på plats oavsett om han mular en oförskämd snorunge med tårta eller om han måste avvisa en lite för ivrigt uppvaktande Thor Modéen.

Det är befriande att i princip inget av humorn bygger på skämt om att Märta är ful eller manhaftig eller att Sture skulle bli mindre manlig på grund av sin charad. Däremot utnyttjar Ekman Järrels kroppsliga uttryckssätt – sekvensen när han i full mundering ångar fram på Stockholms gator bolmandes på en cigarett är oerhört underhållande i all sin enkelhet. Inte minst tack vare alla huvuden som förvånat vänds i hans riktning.

Humorn är kanske inte alltid av toppkvalitet (där måste jag erkänna att jag föredrar Wilders film) men Fram för lilla Märta har också sin samtidskommentar som talar för sig. Även i detta fall skulle det nog ha varit allt för lätt att genom Stig Järrel i kvinnokläder driva med kvinnosaken. Men istället ges han en chans att passionerat tala inför en ovanligt uppeldad riksdag om hemmafruarnas otacksamma situation. Vilket inom kort leder till att det är borgmästarinnan Lovise som kan säga till sin, nu underdånige, make ”Det är inte jag som ska tro, utan du som ska veta!”

Fram för lilla Märta kommer jäkligt långt på ren charm. Att den sedan dessutom innehåller namn som Julia Caesar, Thor Modéen, Douglas Håge, Hasse Ekman och Stig Järrel svider inte, det heller.

Annonser

Är man inne i ett serie-il torde det vara närmast en självklarhet att ta sig an boken som en av Sveriges mesta skräckförfattare, Anders Fager, producerat tillsammans med tecknaren Daniel Thollin. Thollin är knappast någon duvunge i de här sammanhangen, bland annat står han bakom Uppsala-serien 1000 ögon. Tillsammans med Fager har han också skapat barnboken Den elaka vikarien.

Efter en kortare historisk introduktion börjar Smutsig svart sommar med en tecknad version av vad som eventuellt kan vara Fagers magnum opus till dags dato: ”Furierna från Borås”. Den här gången kan vi alltså inte bara läsa, utan också se, hur Anna, Sofie, Saga och de andra tjejerna försöker hålla sin vanliga ritual ute på Underryds mosse och hur det går alldeles spektakulärt åt helvete.

Tillbaka i Borås försöker de få livet att fortsätta som vanligt, utan Saga och med en Kari som eventuellt kan ha blivit lite…konstig tack vare den avbrutna ritualen. Men parallellt med bekymmer för pojkvänner och skola måste tjejerna nu också hantera en ledare som börjar vara väl sliten för att göra ett bra jobb. Allt för mycket ansvar börjar falla på Sofie när det gäller att städa upp efter Karis eskapader. Och som om det inte vore nog har vi också inbrytningen från en gäng Lunda-akademiker som tänker sig att bimbohäxorna borde bli en enkel match.

Jag, som är ett stort fan av Fagers språk, var förstås väldigt nyfiken på hur det skulle lända sig till Thollins bilder. Och på det hela taget finns ingen anledning att bli besviken. Den hårdkokta stilen känns igen, kanske främst i de olika textpanelerna där det finns möjlighet att bli mer uttrycksfull. När det gäller de olika personernas egna repliker och konversationer tycker jag däremot att jag får en bättre känsla för deras respektive ton i Fagers böcker. Samtidigt finns den där distanserade humorn på plats, som när pretto-Pontus ska försöka imponera men alltid uttalar ”Madame Blavatsky” fel.

Thollins bilder ger å andra sidan ytterligare dimensioner i andra avseenden. Det behöver inte sägas uttryckligen att de fyrkantiga pratbubblorna representerar sms. Jag gillar hur attityden mot tjejerna och det välkända gänget som ingen törs tala högt om blir tydligt genom några enkla paneler från underklädesavdelningen på Åhlens. Teckningsstilen är generellt ganska grov med tydliga linjer och det är en brutalitet som passar bra ihop med både berättelsen och språket. Jag gillar också hur både run-symboler, tänder och tentakler tillåts läcka in i berättelsen från alla möjliga håll och kanter.

Ett läckage som jag känner mig mindre säker på är berättelsen om den första prästinnan som inleder Smutsig svart sommar och sedan följer med som en underström till Underryds systerskap. Den märks oftast genom enstaka, uppstickande ord vilka i sig kan vara nog så fantasieggande (”urtidsparty” eller varför inte ”toktrasig”) men där jag har svårt att få ihop kopplingen till det som händer i nutiden.

Länge är panelerna strikta avgränsade från varandra men i ett grepp som jag tycker mig börja känna igen vid det här laget presenteras crescendot i Smutsig svart sommar som helsidesbilder med eventuellt överlappande mindre paneler. Och inte är det så konstigt att flera tecknare använder sig av den metoden eftersom det är ett rätt svårslaget sätt att förmedla kaos och en situation som gått de närvarande fullkomligt ur händerna.

Generellt tycker jag att Thollin är bäst i helhetsintrycket, även om både specifika situationer och rörelse eller action förmedlas utan några större problem. Vi bjuds på såväl närbilder som mer översiktliga vyer, där den tydligaste svagheten för min del är enskilda ansikten. Färgpaletten är genomgående mörkbetsad, grå eller brun. Det intressanta i det sammanhanget är möjligen att den enda gång vi bjuds på mättade och varma färger är i samband med Sofie och Sagas envig med tentakeltrasslet ute på mossen.

På det hela taget var det spännande att hänga lite mer med Boråsgänget. Tjejer som i ena sekunden är relativt oskyldiga småstadsflickor för att i nästa vara getens döttrar. Smutsig svart sommar länkar ihop ”Furierna i Borås” med Fagers övergripande kultiversum där det uråldriga blir det intuitiva och ogripbara, särskilt för de som söker makt utan att riktigt inse magnituden i det de håller på med.

Jag blir nyfiken på om systerskapet alltid är av godo eller om det finns tjejer som börjar tveka i sitt engagemang. Men det är klart, vem skulle inte vilja tillhöra en gemenskap som gör att en hel stad viker undan med blicken? Där man offrar sig för varandra? Även om tillhörigheten för med sig städgöromål som inte går att leja ut till Hemfrid och ritualer som inte är helt riskfria.

Trots att Kill Bill fick breda ut sig över hela två volymer (alltså filmer) känns det som Inglourious Basterds var Quentin Tarantinos första riktigt storslagna film, vilken sedan följts upp av Django Unchained och The Hateful Eight. Jag minns premiärtittningen som något av en uppenbarelse och har sedan dess gått och sugit på en omtitt. Nu var det dags – skulle den historiealternativa upplösningen av andra världskriget hålla?

För min del räckte det med filmens första kapitel för att få svar på den frågan. Mötet mellan den utomordentligt fryntlige Hans Landa och den tystlåtne Perrier LaPadite samt den närmast outhärdligt spända atmosfären i den lilla stugan är inget mindre än en lysande upptakt. Landas hela blixtrande uppenbarelse och precisionsmässiga sätt att till och med fylla på sin reservoarpenna kontrasterar starkt mot både den svettige, smutsige kobonden och hans grovhuggna stuga. Ögonblicket när den tyske officeren sliter fram sin elaborerade sjöskumspipa för att göra sällskap med fransmannens blygsamma majsdito är humor på hög nivå.

Vad jag inte minns från originalvisningen är dock vad jag tänkte om själva förtexterna. De borde ha varit rejält vilseledande, med sin vilda western-font till tonerna av Tarantino-typiska spagetti-western-vibes (”The green leaves of summer”). Samtidigt får rubriken på det första kapitlet understryka att det vi kommer att få se knappast ska tas för någon historisk sanning i och med orden ”Once upon a time…”

Och sedan rullar det på av bara farten. Jag finner mycket lite att invända mot och vågar mig därför på att hålla fast vid åsikten att Inglourious Basterds är Tarantinos hittills bästa film. De flesta skådespelarprestationerna går i linje med den sagolika inledningen, men eftersom de nästan alla befinner sig på en överdrivet teatralisk nivå funkar de bra ihop. Särskilt de militära rollerna skulle jag vilja påstå är stereotyper allihopa, sällan har vi skådat så extremt tyska, amerikanska och brittiska soldater som här. I det perspektivet känns det helt naturligt, snarare än skorrande, att se Mike Myers som en parodiskt ultrabrittisk högre officer. Detsamma gäller hur Christoph Waltz i sann superskurksanda kräver (en del av) en ö i krigsbyte.

Komplementet till stereotyperna är Mélanie Laurent och Diane Krugers Shosanna och Bridget. Två riktigt matiga kvinnoroller, där Tarantino samtidigt tar tillfället i akt att reprisera sin hämnande ängel från Kill Bill. Laurent får helt naturligt mer att jobba med än Kruger och hon försitter inte den chansen på minsta vis. Jag gillar alla hennes små miner och inte minst hennes handlingskraft och beslutsamhet.

Även visuellt har Tarantino förfinat sitt handlag så att Inglourious Basterds (i händerna på veteranfotografen Robert Richardson) är en ren fröjd att skåda. Panoreringar, närbilder, vinklar under- och uppifrån, färgsättning – det mesta funkar fullkomligt sömlöst och hjälper historien en hel del på traven. Särskilt Shosannas parisiska biograf firar triumfer, där älskaren Marcel får inta en klassisk kvinnoposition överst i en svängd trappa medan hjältinnan, klädd i svart, har fötterna bestämt planterade på golvet. Scenen där Shosannas röda klänning matchar swastika-flaggan utanför fönstret, medan hennes position speglas dubbelt upp och dessutom framhävs av det stora kvinnoansiktet på den motsatta fasaden, är inget mindre än underbar.

Inglourious Basterds är ett problematiskt koncept – en krigsfilm full av död och blod och inslagna skallar, menad främst att underhålla. Men trots den förnöjsamt hämnande avslutningen skulle jag vilja påstå att Tarantino ändå luddar upp underhållningen i kanterna. Den eldfängda upplösningen antyder att ingen är utan skuld eller blodiga händer i en situation som denna. Det finns inget triumfatoriskt i att meja ned instängda och vapenlösa människor, trots att de knappast kan kallas för oskyldiga. Den judiska hämndens ansikte är ingen vacker syn, enbart fruktansvärd i sitt våldsamma raseri.

Skulle något hålla Inglourious Basterds från ett toppbetyg skulle det möjligen vara att regissören (och, kanske viktigare, manusförfattaren) Tarantino har en smula svårt att komma till punkt när han äntligen får chansen att ställa The Jew Hunter och Aldo the Apache mot varandra. Men jag känner mig generös och tillskriver Landas utläggningar den typiska dialog-älsklingen som Tarantino varit oförmögen att stryka. Och ärligt talat, med en Christoph Waltz i högform, skulle du inte ha fallit i samma fälla?

alt. titel: The Wax Mask, Gaston Leroux’s The Wax Mask

Tack vare sin amatördetektiv Joseph Rouletabille rankas författaren Gaston Leroux i klass med Arthur Conan Doyle och Edgar Allan Poe när det kommer till detektivgenren. Och ändå är det inte de sju mysterieromanerna där Rouletabille spelar huvudrollen som gjort störst avtryck i populärkulturen utanför Frankrikes gränser.

Allra mest känd är förstås Le Fantôme de l’Opéra som filmatiserats ett otal gånger (bland annat 1925, 1943, 1962, 1989 och 1998). Men vem hade kunnat tro att en makaber liten novell om en djävulskt galen vaxkabinettägare (”Mystère du musée de cire”) skulle kunna uppstå i hela fyra olika versioner? Mystery of the Wax Museum från 1933 är pre-code och regisserad av Michael Curtiz medan House of Wax från 1953 bland annat är känd för att den tillhandahåller en av de tidigaste filmrollerna för Charles Buchinsky eller Charles Bronson som han ju senare blev mer känd som. Sedan kom det en slags remake med samma titel 2005 som är mest känd för…att den innehåller Paris Hilton?

Men mellan bägge dessa vaxhus passade alltså Italien på att klämma ur sig The Wax Mask. Från början ska det ha varit ett slags pity-project från Dario Argentos sida (som i och med detta kanske blev inspirerad att göra sin egen version av Le Fantôme…?), riktat till den diabetessjuke Lucio Fulci som dock hann avlida vid 68 års ålder innan filmen var klar.

Argento betalade för kollegans begravning och erbjöd sedan regissörsstolen till effektsnubben Sergio Stivaletti. De hade arbetat tillsammans på både Opera och La sindrome di Standahl. Inom 2018 års Halloween-tema fick vi dessutom stifta bekantskap med Stivalettis arbete i Michele Soavis La chiesa och La setta. Så det är ingen högoddsare att Fulcis stämningsdrivna berättande fick ge vika för ett betydligt större fokus på effekter, masker och make up.

Den unge sprätten Luca frekventerar en minst sagt filosofiskt sinnad bordell. Madame liknar sin inrättning vid ett kloster där ”nunnorna” inte tillber vite krist, men väl sina sängar under utövandet av sitt kall (”Snabbt och väl är vårt motto”). Klienterna argumenterar å sin sida över rädslans natur när de vilar upp sig mellan varven. Luca hävdar kaxigt att en sund själ i en sund kropp inte behöver hysa fruktan. Det blir förstås en öppen inbjudan för den försmädlige Giovanni att slå vad om hela 20 lire att Luca inte kan spendera hela natten på Roms nya spektakel – vaxmuséet (Danza macabra, säg hej till publiken!).

Hur många timmar med den sköna Georgina skulle Luca inte kunna köpa för 20 lire – tanken svindlar! Snart har han alltså brutit sig in i lokalen och bereder sig på en lugn natt. Men nere i muséets källare finner han ett märkligt laboratorium och om morgonen hittas den unge mannen, död i en skräckslagen hjärtinfarkt…

Författaren Leroux byggde sin museihistoria på samma sätt som operaditon. Det vill säga att skurken var en deformerad galning som smyger omkring i slokhatt och långrock. Men i den aktuella The Wax Mask får mördarens offer tjäna ett betydligt mer praktiskt syfte och manuset har dessutom tillsatt en nypa Frankenstein genom att förlita sig på elektricitet för att få hela arrangemanget att fungera.

Handlingen är förlagd till tidigt 1900-tal och jag tänker mig att Stivaletti varit ute efter en slags Hammer/Mario Bava-vibb med generösa mängder röd sammet. Dock har han utökat konceptet med ett par matskedar modern sleaze eftersom det dessutom visas generöst med kvinnobröst, särskilt när de är fastspända i en slags bondagemackapär som ska paralysera offren när de väl hamnat i skurkens laboratorium.

Tyvärr lider The Wax Mask av samma problem som förvisso även behäftar en del av Hammer-produktionerna – den är på det hela taget ganska trist. Den är dessutom helt utan den charm som bara kan erhållas med ålderns rätt. I likhet med en del andra filmer framstår inte journalisten Andrea som romantiskt kärlekskrank utan utstrålar snarare obehagliga stalker-vibbar när han mer eller mindre förföljer den sköna Sonia, ett faktum som givetvis påverkar ”gnistan” i deras förhållande.

Filmen känns dock relativt påkostad och historien är för all del rättframmare än man kanske skulle förvänta sig med tanke på vad jag tröskade igenom i Halloween-temat. Men den bjuder heller inte på vare sig överraskningar (det räcker uppenbarligen att byta namn från Volk Borisoff till Boris Volkoff för att helt försvinna från polisens radar) eller någon större estetik. Av oklar anledning kommer folk till Andrea med upplysningar som bättre borde riktas till polisväsendet och det krävs en hel del förhastade slutsatser för att få det hela att gå ihop. Stivaletti är en effektsnubbe, varken mer eller mindre. Det innebär förstås att en del fysiska effekter är riktigt bra (men långt ifrån alla). Samtidigt har han tagit det dåliga beslutet att besudla sin produkt med (1) undermålig animering och (2) en steampunk-terminator.

Nej, ska jag ha mig ett galet, mordiskt och deformerat Geni vänder jag mig nog även i fortsättningen med förtroende till Vincent Price och House of Wax från 1953. Alternativt försöker hitta ett exemplar av Mystery of the Wax Museum.

alt. titel: The VVitch

Det är kanske talande att familjen som leds av fadern William inledningsvis inte alls ifrågasätter sin egen tro när saker och ting börjar skita sig. Den som ledde till att de förvisades från sin puritanska koloni och tvingades bosätta sig långt från allt vad som kunde räknas som ära och redlighet på den tiden. För en mer skeptisk åskådare skulle det kanske ligga nära till hands att skylla på religionen som orsaken till att familjen måste lämna den relativa tryggheten. Både William, hustrun Katherine och deras barn verkar däremot bara bli ännu mer övertygade om att detta är en Guds prövning som måste uthärdas.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Royal Babble

Sköna Helena orsakade inte bara Trojas förödelse, utan också den anrika skådespelarfamiljen Ankers. Idésprutan Stefan Anker får snilleblixten att sätta upp operetten Sköna Helena på Kungsteatern efter en audition från den unga men skönsjungande Sonja. Vem ska spela Paris? Han själv, förstås! Det dröjer inte länge innan Stefan hellre spenderar tid med sin protége än familjen, förförd av både hennes oskuldsfulla entusiasm och tidningarnas översvallande recensioner.

Läs hela inlägget här »

Vad göra när suget efter Fredrika Bergman och Alex Recht blir allt för stort? Turligt nog är Kristina Ohlsson en ganska produktiv författare som under åren mellan deckarna Davidsstjärnor och Syndafloder bland annat publicerade Sjuka själar.

Läs hela inlägget här »

The face of an angel and a body built for war! Så introduceras den unga Alita när hon för första gången ska delta i den mordiska sporten motorball, en slags blandning mellan roller derby och robot wars. Eller ja, precis som gamla hederliga klassikern rollerball om man nu föredrar det.

Läs hela inlägget här »

Efter att ha ”avnjutit” Battlefield Earth kändes det lägligt att ta itu med en annan science fiction-film som blivit känd för att vara ”worst movie ever” – John Boormans Zardoz.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Swoon

Det är ju om inte annat bekvämt att ha sin värste konkurrent tvärs över gränden. Då behöver Nilssons och Lindgrens inte springa så långt när det anno 1940 ska saboteras och spioneras på familjernas respektive nöjesfält, Gröna Lund och ”Nöjet”.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Simon Sebag Montefiore, Stalin: The Court of the Red Tsar
Harlan Coben, Found

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser