“In a galaxy far, far away…” Nej, det är ju en heelt annan film och inledningen här lyder istället “In the world of my imagination…”. Japp, anno ‘92 är det Emily Brontë själv som är berättaren av sin historia om det olycksaliga kärleksparet Cathy och Heathcliff.

En välbekant sådan vid det här laget kanske? Den snälle Mr. Earnshaw plockar med sig en liten pojke från ev sina resor. Hans biologiske son Hindley avskyr rackarungen från första ögonkastet medan dottern Cathy är “drawn to the silent and powerful boy”. Men vad hjälper det när ödet, Hindley och Edgar Linton gör sitt bästa för att hålla dem isär?

Skillnaden mellan denna version och många av de andra som snurrar runt där ute är att den även plockar med del två, det vill säga den oycksaliga uppföljaren där Heathcliff gör sitt bästa för att förstöra livet för både Hindleys son Hareton, Cathys dotter Catherine och sin egen son Linton.

Det som funkar bra i den delen är att det blir tydligare än jag förr tänkt på att det är de mest oskyldiga spelarna, Catherine och Hareton, som kan bli de som bryter förbannelsen som tyckts vila över Wuthering Heights sedan Heathcliff kom dit den där stormiga natten för trettio år sedan.

Annars måste jag tyvärr erkänna att det inte är särskilt mycket som funkar i denna version av den brittiska klassikern. Både Ralph Fiennes och Juliette Binoche kan vara duktiga men kemin mellan dem är lika icke-existerande som en lerfri gårdsplan i Yorkshire. Juliette länder sin Cathy klara Ofelia-galnings-vibbar genom att skratta ansträngt i de mest konstiga situationer. Steven Spielberg ska ha sagt att det var Fiennes “dark sexuality” i denna roll som gjorde honom övertygad om att britten var rätt man att porträttera Amon Goeth och jag undrar bara vilken film som Spielberg i så fall såg. Fiennes är en duktig skådis, men saknar här så väl passion som “dark sexuality”.

Det är aldrig någon större tvekan om att det är ett högkvalitativt Kostymdrama som spelas upp framför oss men det är stentrist. Både Wuthering Heights och Thrushcross Grange är veritabla slott, något som skjuter historien ännu längre bort från någon slags realism. Alla stearinljus är av den kalibern att de utan problem lyser upp ett helt rum. Alla medverkande Agerar för fulla spjäll och ju mindre som sägs om valet att låta Juliette Binoche spela sin egen dotter desto bättre.

Som vanligt blir det också problematiskt när filmen försöker att både äta upp och ha kvar den våldsamma romantik-kakan. Heathcliff får förvisso dunka på både sin fru och Cathys dotter (alltså elak) men så fort han och Cathy är tillsammans läggs det på tjockt med stråkar (alltså passionerad och romantisk).

Musiken (av Ryuichi Sakamoto) är i sig både vacker och pampig men förmedlar samtidigt det otvetydiga budskapet att här har vi minsann Äkta Kärlek. Skitsamma att minst en av parterna är redigt våldsam och bägge två sannolikt spritt språngande galna. Och för att vi inte ska tvivla det minsta på den slutsatsen avslutar också “Emily Brontë” med orden “together, they were afraid of nothing”. Hej, Stephanie Meyer och Edward, den våldsamme romantikern…

En relativt bokstavstrogen adaption men det kan aldrig vara ett argument för kvalitet i sig.

Aldrig hade väl den unga Jane Eyre trott att hon skulle känna sig så välsignad senare i livet. Uppvuxen hos en snål faster blir hon avpolleterad snarast möjligt hos den hårdhjärtade Mr. Brocklehurst och välgörenhetsinrättningen Lowood. Här straffas flickorna genom att få håret avklippt och tvingade att stå mitt i klassrummet på en pall för att vara androm till varnagel.

Trots att Janes bästa vän Helen snart avlider tack vare sina svaga lungor blir Jane kvar tio år vid Lowood. Men så snart hon kan söker hon sig därifrån och hamnar då på Thornfield Hall som guvernant till lilla Adele. Och vid Thornfield finns också husets herre, den vresige Mr. Rochester. Jane har inga problem att se bortom den där vresigheten och upptäcka en man väl värd att älskas.

Tja, vi vet väl alla vid det här laget vad som händer sedan? Frieri, avbrutet bröllop, galen fru, flykt, ytterligare ett frieri och sedan ljuv samstämmighet mellan Jane och Mr. Rochester när han är tillbörligen kväst och den galna Bertha på tryggt avstånd i graven.

I denna TV-version blir jag återigen påmind om hur vansinnigt ofta folk far fram och tillbaka med häst och vagn i den här typen av kostymdramer. Är det bara så att man tänker mer på det för att den skiljer sig från “vanligt” bilåkande eller är det ett berättargrepp som används i högre utsträckning i periodfilmer? Oklart, kan man önska sig en avhandling om ämnet?

Alltnog, även i detta fall står det ett respektabelt team bakom produktionen. Regissören Delbert Mann hade redan 1955 vunnit en Oscar för filmen Marty och musiken är faktiskt skriven av ingen mindre än John Williams som först 1974 började sitt långvariga samarbete med Steven Spielberg i och med The Sugarland Express.

Dagens huvudpersoner porträtteras av veteranen George C. Scott och den något mer okända Susannah York. De skulle dock komma att (nästan) mötas igen 14 år senare i A Christmas Carol där Scott spelade Ebeneezer Scrooge och York Mrs. Cratchit.

Till en början blir det knepigt, utseendemässigt känns det som om Scott snarare borde vara Yorks far än hennes kärleksintresse. En åldersskillnad som i och för sig är mer i linje med någon slags 1800-tals-realism (för att inte tala om att Charlotte matchade Mr. Rochesters dryga 40 år med Janes 19) men som inte gör mycket för att skapa en gnista mellan Jane och Mr. Rochester. Såvida man nu inte känner gnistor från incest-vibbar. En snabb koll avslöjar att det faktiskt “bara” skiljer 12 år dem emellan (vilket med särskilt 1800-tals mått mätt får anses som föga remarkabelt) men skadan är redan skedd.

Kanske kan det också vara så att ingen av dem är särskilt investerad i att vara den andres allt uppslukande älskade? Allt eftersom filmen framskrider blir det nämligen allt tydligare att här har vi en ensamble som inte agerar mot varandra så mycket som de läser sina repliker rakt upp och ned. Mr. Rochesters lilla monolog inför sin galna hustru är egentligen ganska fin men ger noll återklang hos mig tack vare Scotts förhållandevis nollställda leverans. Och då hjälps det inte att han sedan i ett ögonblick av ruelse med all lungkraft han kan åstadkomma skriker förtvivlat efter “Janeaaaaa”, när hon redan lämnat Thornfield Hall.

Utöver att vara en fullt funktionsduglig adaption och kostymdrama vet jag tyvärr inte om jag tar med mig så mycket mer från just den här versionen av Charlotte Brontës roman än ett tydligt fokus på scenen där Jane avböjer det generösa erbjudandet att leva som Mr. Rochesters älskarinna så länge hans fru fortfarande är i livet. En påverkan från det sena 60-talets women’s lib-rörelse, kanske?

alt. titel: Svindlande höjder

Som vanligt är det fascinerande att se hur mycket en tidigare och välkänd adaption kan påverka efterföljarna. I denna version från 1970 blir det tydligt att den velat förhålla sig till både den litterära förlagan och filmen från 1939 genom att “låna” ett par minnesvärda scener.

Dagens Wuthering Heights har helt gjort sig av med någon slags ramhistoria. Istället inleds den med Heathcliff som på avstånd och mot en gråmulen himmel ser ned på Cathys begravning. Sedan kastas vi med hjälp av Nellie Deans berättarröst rakt in i den där ödesdigra dagen när Mr. Earnshaw kom hem med en föräldralös pojke som en syskon-present till sina två egna barn.

Men redan här märks det att detta är en film som inte har några större problem att hotta upp klassikerna en smula (den ÄR ju ändå producerad av den välkände B-filmsproducenten Samuel Z. Arkoff). Mr. Earnshaw är här utrustad med en hustru som inte skräder orden vid åsynen av vad hon förmodar är sin äkta makes oäkta barn. Hon uppmuntrar sonen Hindley att inte bara hata sin adoptivbror, utan förmanar honom också att se till så att han inte blir lurad på sitt fadersarv.

Efter faderns död ser Hindley till att hålla både Heathcliff och systern Cathy kort men säg den lycka som varar för evigt? Den vildvuxna Cathy får sig lite välbehövlig polityr hos grannarna Lintons men samtidigt dör Hindleys älskade hustru i barnsäng. Detta blir början på ett alkoholdränkt slut, en resa som påskyndas av det faktum att Heathcliff gör tappra försök att ruinera sin styvbror.

Om versionen anno 1939 var Cathys historia har manusförfattare Patrick Tilley och regissör Richard Fuest här som synes valt att särskilt lyfta fram Hindleys tragiska resa. Och precis som i den tidigare filmen blir det också denna rollfigur, här i Julian Glovers hyfsat välkända skepnad, som skapar något slags intresse och engagemang.

Heathcliff spelas av en dryga tjugoårig Timothy Dalton i sin näst första roll någonsin och jag måste tyvärr erkänna att jag inte alls finner honom övertygande. Snarare ser han hela tiden närmast parodiskt lång och smal ut. Han fixar inte alls det där vansinnesraseriet som är rollens själva signum. Däremot är han duktig på att huka sig inför Hindleys utskällningar.

Cathy spelas av den för mig helt okända Anna Calder-Marshall. Jag vet inte om det bara är filmens utseende men både hon och Judy Cornwall som spelar Nellie ger mig klara Hammer-vibbar så fort de är i bild. Nu är ju detta ingen skräckfilm, däremot skulle man kanske kunna hävda en viss koppling genom att Wuthering Heights anno 1970 innehåller ett par problematiska scener med avseende på det förment romantiska i sexualiserat våld. Bara det att Heathcliff inte ska vara vare sig vampyr eller en galen vetenskapsman utan en slags romantisk hjälte.

Denna Wuthering Heights känns trovärdig vad gäller både miljöer och kostymer, det är leriga gårdsplaner och de extravaganta klänningarna lyser med sin frånvaro. Men vad hjälper det när filmen och skådisarna inte lyckas gjuta särskilt mycket liv i sina personer?

Hell yes, äntligen en Riktig Film! Smockad med dimma, massiva takbjälkar och slottsruiner nog för att göra vilken greve Dracula som helst tårögd av lycka och förvandla sig till en liten läderlapp av ren förtjusning.

Jag har redan kommenterat hur många olika filmversioner av Charlotte Brontës klassiska roman som producerats under historien. Denna film från 1943 påminner mig också om alla de filmer som lånat mer eller mindre av sin historia från boken, inte minst de som utseende- och stämningsmässigt påminner om varandra.

Filmatiseringen av Daphne Du Mauriers Rebecca kom tre år tidigare och delar inte bara skådisen Joan Fontaine med denna Jane Eyre. Även där har vi ett mer eller mindre hemsökt hus som ruvar på en grym hemlighet och en plågad man vars otrevliga sätt ska tolkas som romantiskt. Och 1943 såg också premiären för Jacques Tourneurs I Walked With A Zombie som på ett sätt plockar tillbaka historien till sitt mer tropiska ö-ursprung.

Jag kan som synes inte låta bli att bli fångad av Jane Eyres stämning, trots att den är både överdriven och teatralisk. Men förutom en mysryslig gotik lyckas Joan tillsammans med den oförliknelige Orson Welles som Mr. Rochester (avgjort mer bufflig än hygglot Colin Clive från 1934) också skapa äkta HollywoodRomantik, komplett med brakande cymbaler när de ska plantera den Avslutande Kyssen.

Här tycks det mesta ha fallit på plats tack vare kompetent folk på nära nog varenda position. De huvudsakliga skådisarna är redan nämnda. Kompositör är Hitchcockfavoriten Bernard Herrmann och regissören Robert Stevenson står bakom såväl tårdryparen Old Yeller som världens bästa musikal: Mary Poppins. Fotografen George Barnes hade jobbat sedan slutet av 1910-talet med bland andra Hitchcock (kopplingarna kommer allt tätare, känns det som) och på manussidan hittar vi ingen mindre än Aldous Huxley.

Tack vare idogt arbete med ljus och skugga skapas som sagt något som kommer så nära en skräckstämning som jag kan begära i den här typen av film. Jag kan inte annat än applådera valet (som ska ha varit Huxleys) att inte visa den galna Mrs. Rochester i bild utan bara låta henne representeras av sitt morrande skratt och ett par händer som vällustigt sluter sig om sin makes hals.

Varje kameravinkel och ljussättning känns oerhört genomtänkt och finns det några som kan ta tillvara på det gusslånet är det Welles och Fontaine. Hennes ansikte är alltid helt upplyst, gärna med uppspärrade och tårfyllda ögon. Hans ligger däremot alltid i olycksbådande skugga, möjligen kan det finnas ett stråk av ljus över just ögonen men det är något som bara gör det hela ännu mer illavarslande.

Dessutom kan de bägge leverera sina i sanning både styltiga och teatraliska repliker på ett sätt som gör att man som tittare ändå helt sugs in i historien. Orson Welles är utan tvekan, förutom Tom Hardy, den bästa Brontë-mannen hittills. Otrevlig och högdragen men med en slags rå dragningskraft i både sitt skådespel och den karaktäristiska rösten som gör att man någonstans kan förstå varför kvinnor faller för honom. Att däremot som Jane, efter ett enda möte, dra slutsatsen om en “tortured soul, fine and kindly” som skulle ligga bakom den burdusa ytan är kanske att ta i. Men då har ju Jane redan som liten flicka, genom en mycket duktig Peggy Ann Garner, deklarerat att hon helst av allt här i världen bara vill bli älskad.

Högkvalitativ filmfilm när den är som bäst, helt enkelt!

Ytterligare ett kortare avbrott i Brontë-bonanzan för att släppa fram en premiärsugen film. Nästan intajmad med internationella kvinnodagen dessutom.

***

alt. titel: Alla tiders kvinnor

Det sägs att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Dorothea Field hoppas att det ska räcka med tre kvinnor för att klara biffen som är hennes femtonårige son Jamie. Hon är orolig för att Jamie rör sig bort från henne, en rörelse som borde kunna te sig fullt naturlig. Men ända sedan Jamies far lämnade dem har mor och son varit ett tajt litet team. Fram tills nu, vill säga.

Man skulle kanske kunnat tänka sig att en närmare medhjälpare skulle ha varit snickaren William som hyr ett rum i det storslagna men lätt medfarna huset i Santa Barbara som ägs av Dorothea. Men trots idoga försök att fösa ihop sin son med den äldre mannen tvingas modern inse att hon själv har betydligt mer gemensamt med William än hennes tonårstrulige son.

Men vad är tonåriga killar mer intresserade av än något annat här i världen? Tjejer, förstås! Dorothea pratar därför ihop sig med fotografen Abbie som hyr ett annat rum i huset samt Jamies kompis Julie och ber dem ta sig an hennes son. Som till en början inte är överförtjust i arrangemanget ska tilläggas.

Abbie, med det flammande röda håret och en lika flammande kärlek till punkmusiken, gör ett blandband till Jamie med alla de låtar som hon själv önskat att hon kunnat lyssna på när hon var tonårsdeprimerad. Plus slänger åt honom valda delar av litteraturlistan till “Hardcore Feminism 101”. Julie delar i sin tur med sig av sina sexuella upplevelser med halva grannskapets killar, ett urval som dock inte inkluderar Jamie själv till hans stora förtret.

Jag såg 20th Century Women eftersom den låtit tala om sig i Oscarssammanhang. Snacket har väl främst gällt Annette Benings insats som den nyfiket oroliga men lösningsinriktade modern Dorothea. Och visst, Annette Bening gör vad jag kan bedöma en strålade rollprestation som kvinnan som ständig röker (”When I started smoking, it was stylish”), ständigt går med Birkenstock-sandaler på fötterna och alltid har en öppen dörr för brandmän som släcker hennes brinnande bil. Men även om jag sannolikt borde vara mer eller mindre ålagd att göra det med tanke på min könstillhörighet fastnar jag inte på något helhjärtat vis för filmen. Inte heller närvaron av Greta Gerwig som Abbie eller Elle Fanning som Julie gör någon större skillnad trots att även de gör respektabla rolltolkningar.

20th Century Women känns som en vuxet återhållsam indiefilm. En välavvägd humoristisk quirkieness (Jamie förklarar det mesta som gäller modern med att ”She grew up during the depression”), uppbrutet berättande, rivning av den fjärde väggen, flera berättarröster och en slice-of-life-”handling”. Ackompanjerat med en ström av för handlingen orelaterade stillbilder, klipp från Koyaanisqatsi, klassiska och samtida TV-sändningar, signifikanta citat och ett säkerligen plågsamt noggrant utvalt soundtrack som jag gissar ska förmedla en slags tidsdokumentkänsla. Det är en pratfilm men as far as pratfilmer goes inser jag att jag i så fall föredrar Richard Linklaters mer polerade stil.

Det jag kan sympatisera med är att 20th Century Women, till skillnad från The Virgin Suicides, verkligen har kvinnorna i centrum trots att det många gånger är Jamies berättarröst som får ljuda. Där Sophia Coppolas granngrabbar blev det kalejdoskop genom vilket vi fick betrakta systrarna Lisbon vare sig vi ville eller inte utgör regissör och manusförfattare Mike Mills Jamie snarare en duk för Dorothea, Abbie och Julie att måla upp sina olika kvinnligheter på.

Det man väl även får ge filmen är att den riktar strålkastarljuset mot Annette Bening som får en chans att visar att hon är en otroligt duktig skådespelerska. Synd bara att hon inte fick visa det i en lite mer intressant och rolig film.

Jag tror minsann att jag bara fick sällskap av en enda filmspanare den här gången. Men nej, även Jojjenito verkar ha passat på.
Fripps filmrevyer

Mr Lockwood, ovan vid Yorkshires bittra snöstormar, skulle kanske ha förgåtts om han inte vågat banka på porten till det dystra herresätet Wuthering Heights. Nu gör han det, inte minst eftersom han vet att hans hyresvärd, Mr Heathcliff bor där. Men den lilla människogruppen stirrar på Lockwood som om han vore en byracka som vågat smyga sig in och Mr Heathcliff är knappast ett under av gästfrihet.

Av den åldrige Joseph blir Lockwood trots allt förevisad ett rum även om dammet ligger tjockt, gardinerna är trasiga och det saknas minst en fönsterruta. Den ofrivillige gästen hinner dock inte somna innan han hör en övergiven kvinnoröst utifrån stormen. Någon har gått vilse! Och hon kallar på Heathcliff!

Märkligt kan tyckas och än märkligare är hyresvärdens reaktion, fullkomligt vettlös rusar han rakt ut i stormen. Kvar står en förvirrad Mr Lockwood och den gamla hushållerskan Ellen som vet att berätta en tragisk kärlekshistoria om syskonen Earnshaw, syskonen Linton och en föräldralös liten pojke.

Ok, nu börjar jag få lite mer förståelse för bilden av Wuthering Heights som en Stor Kärlekshistoria. Tragisk, absolut, men samtidigt också skön. Heathcliff är förvisso fylld av tankar på hämnd mot de som gjort honom illa men kärleken mellan honom och Cathy är otvetydig. Den överbryggar både tid, rum och döden.

Inte alls den totala destruktivitet som jag har med mig från boken med andra ord. Eftersom filmen enbart fokuserar på omgång ett av hela historien får man som tittare till exempel inte med sig Heathcliffs beteende gentemot sin egen son och Cathys dotter.

Samuel Goldwyn måste verkligen ha trott på den här historien. Samtidigt som MGM satsar storstålar på Gone With the Wind låter han sitt eget produktionsbolag ta hand om Wuthering Heights. Filmen innehåller förvisso inte tusentals statister eller eldfängda King Kong-kulisser men här är det teamet som imponerar. William Wyler regisserar Laurence Olivier och Merle Oberon efter manus av bland andra Ben Hecht. Gregg Toland håller i kameran medan Alfred Newman (far till både David och Thomas) sköter taktpinnen i ett klassiskt Hollywood-smäktande score.

Och ändå går det inte ihop sig. Oscarsjuryn tyckte detsamma, Wuthering Heights var nominerad i åtta olika kategorier men Gone With the Wind sopade som bekant banan med hela ceremonin. Den ende som fick med sig något hem på kvällen efter den 12:e galan i ordningen var Gregg Toland.

Det största problemet bör i det här fallet vara att Olivier och Oberon inte ger ifrån sig några gnistor. Oberons Cathy är platt och Oliviers Heathcliff får förvisso köra nävarna genom några fönsterrutor men framstår ändå som rätt oengagerad i sin kärleksplåga. Kanske övertolkar jag det faktum att jag redan innan filmen råkade läsa att de två inte alls verkar ha klickat på själva inspelningen och att de dessutom bråkade med regissör Wyler.

Då tyckte jag klart bättre om Hugh Williams som suputen Hindley Earnshaw, där fanns det faktiskt en prestation som jag kunde känna för. Tyvärr var han med alldeles för lite eftersom detta så klart är Heathcliff och Cathys historia. En superung David Niven gör däremot inte stort väsen av sig i rollen som Edgar Linton.

Ibland känns det som jag faktiskt kan lägga märke till kameraarbetet, det är många fyrkantiga inramningar med fönster, dörröppningar och speglar. Filmen har också tagit fasta på Emily Brontës faiblesse för väder, vinden viner oavbrutet runt knuten och åskknallarna är alltid välplacerade för dramatisk effekt. Vilket tyvärr blir lite övertydligt nu när jag aldrig kom in i själva historien.

Wuthering Heights synes lämpligtvis vara ett rätt otrevligt ställe men Thrushcross Grange påminner mer om en luxuös plantageboning än ett brittiskt herresäte. Till den bilden gissar jag också att de extravaganta klänningarna bidrar, ett kostymval som sannolikt beror mer på publikdragande faktorer än historisk och litterär ackuratess.

Nej, en halvdan adaption som tyvärr också blev en halvdan film

jane-eyre-1934Nå, ska man börja se Jane Eyre-adaptioner kan man lika gärna börja från början…

Och redan där närmar jag väl mig något slags epic fail, för om man kan bli förvånad över hur mångahanda syrran Emilys Wuthering Heights-adaptioner är, är det noll och intet jämfört med Charlottes track reckord för Jane Eyre. Wikipedia spottar ur sig dryga tjugo filmer och av dem är åtta stumfilmer.

Denna film från 1934 är dock den första talversion och alltså nummer nio i ordningen (för den som håller reda på sådant). En ganska bokstavstrogen variant inledningsvis men som sedan klipper rejält i historien för att hinna med det viktigaste på en speltid om 62 ynka minutrar.

Lilla föräldralösa Jane är inte det minsta tacksam över att hon blivit omhändertagen av Mrs. Reed och hennes osnutna ungar. Hon är fullt på det klara med att de hatar henne allihop och då är det väl inte mer än rätt att hon får hata dem tillbaka?! Mrs. Reed packar iväg den ouppfostrade ungen till Lowood Orphanage där hon blir Mr. Brocklehursts huvudvärk istället.

Ett antal film-bläddrande sidor senare är Jane lärarinna vid barnhemmet men blir avskedad eftersom en av hennes elever ritat en usel karikatyr av Mr. Brocklehurst. Men Jane är som vanligt en kaxig tös och kontrar med att Mr. Brocklehurst borde rullas i tjära och fjädrar som betalning för hur han behandlat henne och de andra föräldralösingarna.

Jane hittar snart ett annat jobb och kommer till Thornfield Hall för att undervisa den lilla Adele (ständigt iklädd västvärldens mest volangprydda underbyxor). Adeles fabror Mr. Rochester är en tvär typ. Nope, rättelse: Mr. Rochester ska vara en tvär typ om man nu skulle följa Charlottes mall. I Colin Clives skepnad och anno 1934 är han däremot snäll mot såväl Adele som hennes guvernant. Det värsta han gör är att skrattande avfärda Jane som en “funny creature” när hon gör någon invändning (ett beteende som i och för sig i dagens klimat sannolikt också skulle rendera i tjära och fjädrar. Kan du säga “härskartekniker”?)  Allt skulle vara frid och fröjd om det inte vore för de konstiga skriken och skratten som hörs vissa nätter i de ödsliga korridorerna.

Gamla filmer behöver verkligen inte per definition vara dåliga eller mindre engagerande, men denna Jane Eyre såg jag i ärlighetens namn för kompletteringens skull mer än något annat. Som Jane Eyre-version var det intressant att se hur pass mycket mer företagsam och kaxig man gjort Jane även i vuxen ålder (en mer amerikansk förebild än brittiskt undfallen?). I likhet med Wuthering Heights från 1939 (ja, ok, jag såg inte filmerna i kronologisk ordning. Se kommentaren som en teaser) känns särskilt kostymer och håruppsättningar handla mer om flärd och glamour än någon historisk realism. Virginia Bruce som spelar Jane ser närmast stumfilmsartad ut med en pytteliten målad mun, något som verkligen inte andas tidigt 1800-tal för min del.

De vuxna sköter sig helt ok även om det blir lite stelt ibland men tyvärr är alla barnskådisarna fruktansvärt stolpiga. Richard Quine får ett par minutrar som John Reed och måste hytta överdrivet med näven för att verkligen visa hur han ska puckla på sin stackars kusin. Lilla Edith Fellows som Adele (“best known for playing orphans and street urchins” enligt Wikipedia) rusar runt som en kolibri och ska väl tillhandahålla lite comic relief när hon står på skallen i krukor och snubblar på grusgångar med skrubbade knän som resultat.

Som sagt, en film som det var intressant att ha sett men som kanske inte hade så mycket som talade för sig i egen kraft. Fast det var allt lite roligt när den galna hustrun Bertha kraschar Janes bröllop med Mr. Rochester och tror att den är sitt eget bröllop med maken som hon kommit till.

star_full 2star_half_full

villetteDen unga kvinnan Lucy Snowe står helt ensam i världen. Hennes arbetsgivare, en förlamad äldre kvinna, har precis gått bort. Hon har inga pengar att tala om, vare sig i form av förmögenhet eller inkomst. Hon har ingen familj, inga vänner som hon kan vända sig till. Kanske är det inte så konstigt att hon i det här läget känner sig ”little — a very little — shaken in nerves”?

Kanske är det också den sinnesstämningen som gör att vår hittills extremt försiktiga protagonist helt plötsligt känner sig uppmanad av ingen mindre än Aurora Borealis självt att totalt kasta loss? Lucy slänger all försiktighet överbord och reser till Villette. En stad där alla pratar franska, vilket hon själv inte gör. Men hur det nu faller sig lyckas hon får anställning hos den fordrande Madame Beck, först som barnjungfru till Madames egna barn och sedan som lärare vid Madames skola.

Och tja…sedan vete tusan om det händer så värst mycket mer… Charlotte Bronte ägnar resten av Villette åt att låta sin hjältinna reflektera över sina egna bevekelsegrunder och handlingar samt över relationerna med andra människor i hennes närhet: Madame Beck, läkaren Dr. John, de unga kvinnorna Ginevra Fanshawe och Paulina Mary de Bassompierre samt Monsieur Paul Emanuel, en annan lärare vid skolan.

Villette hyllas som Charlottes mest komplexa och psykologiskt insiktsfulla verk. Kanske är det därför jag inte riktigt kommer överens med vare sig boken eller Lucy? Efternamnet Snowe är välvalt för genom hela berättelsen framstår hon (i alla fall för mig) som avståndstagande och relativt kylig mot sin omgivning. Hon tycks hela tiden brottas med att trycka undan allt som kan liknas vid ett känsloliv och strävar istället efter att vara rationell och kontrollerad.

När M. Paul tvingar henne att ställa upp i en pjäs som han sätter upp (genom att låsa in henne på en vind så att hon inte har mycket val än att läsa in sin roll, demoniska regissörer ftw!) presterar hon inte bara bra på scen utan verkar också tycka att det är riktigt roligt. Och det går ju inte för sig! ”A keen relish for dramatic expression had revealed itself as part of my nature; to cherish and exercise this new-found faculty might gift me with a world of delight, but it would not do for a mere looker-on at life: the strength and longing must be put by; and I put them by, and fastened them in with the lock of a resolution which neither Time nor Temptation has since picked.”

Ja, Lucy Snowe är i sanning en ”mere looker-on at life”, hennes deltagande i pjäsen är symptomatiskt för det mesta hon företar sig. Vilket är inget alls om ingen övertalar eller tvingar henne. Det är nästan så man undrar om Lucy inte går omkring och konstant är lite halvdeprimerad. Det är väl inte helt osannolikt att man ska läsa Lucy som en slags representation av Kvinnligheten anno 1800-talets mitt, att det inte är en individuell oföretagsamhet hos just Lucy som Charlotte är ute efter utan en beskrivning av hur kringskuren kvinnans roll var vid den här tiden. Tyvärr gör det henne också till en ganska tråkig protagonist om man nu av någon anledning inte skulle vilja ta sig an Villette som en analysuppgift på en universitetskurs i brittisk litteratur eller genusvetenskap.

Utifrån de förutsättningar som jag läste Charlottes fyra olika böcker: The Professor, Jane Eyre, Shirley och Villette, tyckte jag (i likhet med typ 85% av den övriga världen) bäst om Jane Eyre. Samtidigt går det inte att blunda för att Villette är betydligt mer djupgående och nyanserad. Där Jane Eyre mestadels rörde sig mellan svart och vitt håller sig Villette konstant i gråzonerna. Alla bokens huvudsakliga personer har både bra och dåliga sidor, vilka beskrivs ingående. På så sätt ligger Villette närmare någon slags realism.

Samtidigt finns det också gotiska element i form av en död och eventuellt hemsökande nunna plus en märkligt feberartad upplevelse som möjligen skulle kunna vara drogpåverkade hallucinationer. Och Charlotte skulle ju inte vara Charlotte om hon inte samtidigt också passade på att slå lite på katolicism (Lucys protestantiska sinnelag kan absolut inte förlika sig med den påvliga pråligheten och ”crafty Jesuit-slanders”), katolska präster (deras uppträdande är generellt ”grovelling”) samt utlänningar i allmänhet och fransmän i synnerhet (de ljuger, flickorna är koketta och fåfänga).

Jag tror att Villette skulle kunna öppna upp sig som en helt ny bok om jag någon gång gick den där kursen i litteraturvetenskap och gjorde den där romananalysen. Men in nuläget blev den ingen större läsupplevelse.

Librivox: Flera olika inläsare men till skillnad från The Professor är alla någorlunda kompetenta både vad gäller uppläsning och det franska språket som förekommer i rikt mått.

star_full 2star_full 2

Så många fler böcker finns det inte att ta sig igenom när det gäller Brontë-systrarna. Då blir det bara att vända sig till adaptionerna, men som redan kommenterats finns det en hel del av dem när det gäller både Jane Eyre och Wuthering Heights. Som den här, kanske inte allra mest kända, versionen av Wuthering Heights. Lika bra att ta dem i kronologisk ordning också. Och därmed börjar vi en Jane Eyre från 1834. Den behöver mina ärade läsare inte vänta på längre än till imorgon dag. På återseende!

Bara lugn, redan imorgon dag är Brontë-systrarna tillbaka med en sista bok.

***

train-to-busanalt. titel: Train To Busan

Det är lite tajt just nu för koreanske fondförvaltaren Seok-Woo. Världens finansmarknader är i gungning och oroande besked kommer om ett av de företag som han handlar med. Sell, sell, sell! Tyvärr går det inte riktigt lika lätt att göra sig av med hans andra flaskhals i livet, dottern Su-an. Det är nästan så man undrar om Seok-Woo kräver vårdnaden om Su-an i skilsmässan från sin föredetta fru bara för att jävlas. För oss tittare framstår hon nämligen inte som något särskilt attraktivt investeringsobjekt för den unge finansmannen.

Men det är trots allt Su-ans födelsedag och Seok-Woo gör en djupdykning i pappa-havet för att följa sin dotter på tåget från Soeul till Busan (En timmes resa. Så Stockholm-Västerås, typ) där exfrugan håller till. Seok-Woos mamma blir nöjd över det beskedet eftersom hon hoppas att sonen ska passa på att försöka lappa ihop förhållandet.

Redan när tåget lämnar Soeul är något i faggorna. Känner vi lukten av odöda kanske? Uppmärksamma passagerare noterar att det händer något på perrongen samtidigt som tåget börjar glida iväg. Ouppmärksamma passagerare blir i sin tur snart väldigt uppmärksamma på det faktum att en ung flicka, som i sista sekunden kastat sig på tåget, snart sitter som en överdimensionerad igel på den kvinnliga konduktörens hals medan blodet sprutar. Dags för en hävdvunnen favorit i zombiesammanhang: skrik och panik.

En annan tradition inom genren är den om fristaden och i det här fallet finns den förstås hos militären i Busan. Men kommer passagerare (och inte minst lokföraren) att överleva tillräckligt länge för att ens hinna dit?

Det blev ett väldans prat om den sydkoreanska zombierullen under hösten 2016 och det var inte utan att jag gick och sparkade mig själv på smalbenen (inte helt enkelt ska ni veta) för att jag inte lyckats inkludera den i årets Halloween-tema som rörde just de odöda horderna. Men tack vare Stockholm Filmdagar fick jag en möjlighet att rätta till det misstaget och filmen till ära har jag också återupplivat (pun intended) zombiekategorierna nedan.

Nå, så var då Train To Busan best fucking zombie movie ever? Allt är förvisso relativt och ska jag se till det genomsnittliga betyget på filmerna som de facto ingick i temat förtjänar den snudd på det omdömet. Men ser jag till hajpen som omgav den samtidigt som utmärkta The Girl With All the Gifts försvann som en fis i vinden från biografrepertoaren tycker jag att tåg-zombiesarna fick oförtjänt mycket uppmärksamhet.

Men visst, filmen tar många (heck, i princip alla) klassiska zombieelement och jackar upp dem ett par snäpp extra, Korea style. Ibland funkar det och ibland blir det en aning övertydligt och upprepande. Det som funkar, särskilt rent visuellt, är bilderna av zombieknäckta fönster där de odöda väller ut som maskar från ett ruttet äpple. Den inledande hjorten som vaknar till liv med ett avhjort (heh…) äckelframkallande knak-ljud. Det finns en tågkollision som är något i hästväg. Och vem skulle inte charmas av det gravida paret (jag gissade på zombiefoster som ett säkert kort, gjorde du?)?

Samtidigt är det alldeles för många scener där våra huvudsakliga rollfigurer måste ta tårfyllt avsked från sina nära och kära som blir bitna i processen. Det gör att när det känslomässiga crescendot väl kommer orkar jag inte längre bry mig. Den scenen är dessutom alldeles för utdragen. Temat om huruvida det är bra eller inte med livscredot ”sköt dig själv och skit i andra” hamras hem med hela subtiliteten hos ett skenande disellok.

Train to Busan är ren, visceral horror medan The Girl… ligger mer åt halvmelankolisk och cerebral terror, för att tala i gotiska termer. Jag vet i alla fall vad jag föredrar.

star_full 2star_full 2star_full 2

Zombietyp
Utseendet känns rätt typiskt för den moderna zombien – blågrå ansikten med synliga ådror och vita ögon. Snabba. Förstås. Det speciella med Yeon Sang-ho (regissör) och Park Joo-suks (manusförfattare) zombies är att de närmast uteslutande orienterar sig med hjälp av syn och hörsel. Blir det mörkt kan man smyga sig förbi dem under förutsättning att man är tyst som en mus. De är heller inte särskilt händiga men de flesta hinder kan å andra sidan övervinnas av en tillräckligt stor zombiehög.

Omfattning
Potential för global spridning med tanke på att omvandlingen verkar ske sekundsnabbt. I alla fall om man blir rejält uppkäkad. Ett enkelt bett tycks däremot inte förmedla smittan riktigt lika snabbt. För det kan väl aldrig vara så att zombiefieringen är högst individuell beroende på vad handlingen kräver och vem som blivit biten?!

Vapen
Finns ju inte så himla mycket att välja på ombord på ett rullande tåg. Turligt nog kamperar dock ett baseballag i en av vagnarna. Dock är det oklart om överhuvudtaget något kan ta kol på de här zombiesarna.

Fristad
Som sagt: militären i Busan. Och det vet vi ju alla vid det här laget hur mycket tillit man ska ställa till sådana förhoppningar.

sthlm-filmdagar-2017_100Jag var sist på bollen med Train to Busan, så i princip alla som deltog på Stockholm filmdagar (plus några till) hade redan både sett och skrivit om filmen:
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Flmr
Filmitch
Movies-Noir

Återigen ett kortare avbrott för att presentera två bioaktuella filmer. Vilken den andra är får ni vänta till imorgon för att läsa om.

***

silenceFör att, månne vanvördigt, parafrasera Selma Lagerlöf: äntligen stod fader Ferreira framför kameran! Jesuitprästen Sebastião Rodrigues har verkligen fått vänta länge på denne sin Godot, men till slut dyker han ändå upp. Too little, too late, säger jag.

Men för att ta det från början, närmare bestämt 1640. I det portugisiska Macao oroar sig jesuitordens präster för illasinnade rykten som sipprar ut från det tillbommade kejsardömet Japan. Kristenhetens främste frontfigur i den delen av världen, fader Cristóvão Ferreira, ska inte bara ha avfallit från den rätta tron utan också börjat leva som en japan. Om detta är sant skulle det innebära ett allvarligt avbräck för den katolska kyrkans image.

De ivriga unga prästerna Sebastião Rodrigues och Francisco Garupe är uppfyllda av helig glöd och reser mer än gärna till det farliga landet för att en gång för alla med egna ögon kunna intyga att det inte är sant. Allt för att Rom och Kyrkan ska kunna stå fortsatt stadigt. En slags propagandamission à la Saving Private Ryan med andra ord.

Väl på plats visar sig den nakna verkligheten vara avgjort brutalare än vare sig Sebastião eller Francisco någonsin kunnat föreställa sig. Det fåtal kristna japaner som finns, lever som gömda laglösa i sitt eget land, ständigt eftersökta av den styrande makten som tycker att anfädrens buddism duger alldeles utmärkt. Trots de brutala straff som riskeras kunde de små församlingarna inte blivit mer gråtmilt tacksamma över prästernas närvaro om de så varit Jesus själv (religiös egoboost modell superieur, check). Sebastião blir både imponerad över styrkan i deras tro och samtidigt skakad i sin egen. Vari ligger rättvisan för Gud att pröva dessa stackare så hårt? Det enda fel de begått är att födas i fel land.

Om detta varit det huvudsakliga innehållet i Silence hade Martin Scorseses senaste film kunna bli riktigt intressant. Den hade då också legat närmare den berättelse som jag förväntade mig utifrån förhandsinformationen. Nu visade den informationen inte stämma särskilt bra överens med filmens innehåll. Den rent historiska beskrivningen av hur japanerna behandlade kristna får vi nämligen inom loppet av cirkus fem dimhöljda minuter och sedan är de resterande 160 minutrarna (ja, ni såg rätt: filmjäveln rånar tittarna på två timmar och 40 minuters liv) blott och bart en upprepning av illdåden.

Historien berättas ur fader Sebastiãos perspektiv genom ändlösa brev som vi aldrig ser honom skriva och som han heller inte torde ha haft någon som helst möjlighet att författa när han och kollegan Garupe väl är på plats i Japan. Nåvälan, det är ett berättartekniskt grepp som jag förvisso skulle kunnat acceptera om filmen i sig hade haft mer att bjuda på.

Ingen historisk BOATS i någon slags renodlad bemärkelse alltså. Däremot alla fader Sebastiãos religiösa funderingar och tvivel, vilka i och för sig är intressanta. Är den ultimata kristna kärleksakten att avsvära sig sin tro om det räddar livet på tre andra kristna? Fem andra kristna?

Tyvärr är dessa funderingar och tvivel inbakade i en rätt ointressant film som jag dessutom tycker svajar betänkligt på målet. Scorseses syfte har som sagt inte verkat vara att göra en film som enbart ska visa på hur katolicismen var funtad vid mitten av 1600-talet. Men eftersom historien utspelar sig under en tid som bland annat var märkt av ett trettioårigt krig mellan protestanter och katoliker möts vi föga förvånande av en fortfarande rätt hårdhudad religion som inte känns särskilt relevant i nutiden.

Filmen avslutas dessutom med en fras om att produktionen tillägnas alla de kristna som led och dog i Japan. Det är formuleringar som brukar hänga med filmer vilka beskriver händelser som ligger kanske 70 år bakåt i historien, inte 370. I det här perspektivet känns det därmed inte särskilt överraskande att filmen bygger på en berömd bok av en kristen japan, Shūsaku Endō, vilken ska ha känt sig diskriminerad på religiösa grunder i Japan och på etniska grunder i Frankrike. En text producerad av en man som sannolikt haft anledning att själv tvivla på sin Gud både en och två gånger med andra ord.

Filmens tveksamma huvudperson spelas av Andrew Garfield och hans kompanjon av en närmast sjukligt utmärglad Adam Driver (en skådis som jag orättvis nog dock inbillar mig mer än gärna Lider För Konsten). De gör säkert bra ifrån sig bägge två men det enda jag kan tänka på är att Guds tjänare på 1600-talet tydligen var garanterade nytvättat och fluffigt hår samt välmanikurerat skägg under vilka omständigheter som helst. Förutom när de ska se ut som Jesus, förstås, då det hela antar en mer vildvuxen form.

Nog för att jag från tid till annan inte känt mig hundraprocentigt attraherad av Scorseses faiblesse för huvudpersoner som är monumentala skitstövlar. Men om Silence är alternativet tar jag hellre skitstövelfilmerna två gånger om dagen och fem gånger på söndagar.

star_full 2star_half_full

sthlm-filmdagar-2017_100Mitt intryck var att upplevelsen av Silence skiljde sig relativt mycket mellan de olika filmspanarna. Varför inte se efter själva?
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Har du inte sett den?
Movies-Noir

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert A. Heinlein, The Moon is a Harsh Mistress
Tom Clancy, The Hunt for Red October
Mary Elizabeth Braddon, Lady Audley's Secret
Neil Gaiman, The Ocean at the End of the Lane
Jonas Gardell, En komikers uppväxt

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg