Placeringen av Peter Tillbergs ”Blir du lönsam, lille vän?” från 1972 på omslaget till pocketutgåvan av Jonas Gardells En komikers uppväxt är ganska talande för den förändring konstverket genomgått. Tillberg inspirerades av låten ”Är du lönsam lille vän (och för vem?)” som handlar om arbetare, disponenter, spånplattefabriker och landsbygdens utarmning.

Men numera tittar väl de flesta på Tillbergs målning och ser inte stort mer än ett 70-talstypiskt klassrum med bänkar i räta rader, teckningar på anslagstavlan och polotröjor i syntetmaterial på ungarna. Jag sätter ett par tioöringar på att majoriteten dessutom har manchesterbyxor på sig. Roströda.

Gardells bok tilldrar sig ganska ofta i ett sådant där 70-talsklassrum och låt mig avslöja: det är precis lika skojfriskt och muntert som Tillbergs målning låter antyda. Det vill säga snarare något som framstår som helvetets förgård. Varje skoldag är en ständig kamp för Juha Lindström. Han vill så förtvivlat gärna ha lite uppmärksamhet, särskilt från de coola killarna Stefan och Lennart.

Hur ska man ställa sig i matkön så sannolikheten är störst att man kan hugga en av de åtråvärda stolarna vid Stefan och Lennarts bord? Vad är det exakt rätta tonläget för att hålla med om att skolbespisningens potatis är det äckligaste som finns? Hur ska man positionera sig på gympan så att man får dela skåp med Stefan och Lennart? Hur ska man få vara med och kika i titthålet in i tjejernas omklädningsrum? Och om man inte får vara med och kika, hur ska man kunna hänga med i snacket om pattar? Och nåde den som inte hänger med i snacket om pattar, för den killen är ju helt uppenbart oskuld. Kanske det absolut töntigaste som finns, åtminstone i den där omklädningsrumssituationen.

För det är ju det som är det luriga med skolan, det vet alla. Nämligen att ALLT kan på en handvändning förvandlas till det absolut töntigaste som finns. Har man en gång råkat uppfattas som på väg i den riktningen är man ohjälpligt förlorad. Juhas knep är att uppträda i alla situationer som månde uppstå, han älskar att få skrattarna på sin sida och ögonen på sig. Vill ni se en stjärna, se hur noggrant Juha tränar in vitsar till roliga timmen eller vrålar ABBA-låtar i ett hopprepshandtag på föräldrarnas fester.

Nej, det är knappast något idylliskt 70-tal som Gardell tecknar där i Sävbyholm. Skolan är en kamp, familjelivet är en kamp (kommer mamma Ritva någonsin att uppleva en morgon utan en hårig pung som tittar fram ur makens kalsonger?), grannsämjan är en kamp (pappa Bengt tvingas åse hur grannen har både snyggare gräsmatta och bättre pli på ungarna) och i alla lägen tycks Juha och hans föräldrar befinna sig på den förlorande sidan.

Men visst, till och med Juha inser att han absolut inte skulle vilja byta med Jenny som har fula hårspännen i sitt fula stripiga hår eller Tomas med sin konstiga tyska mamma. Särskilt Jenny har det lite tufft eftersom hon och Juha bor grannar och egentligen gillar att umgås. Men så fort någon av de coola killarna viftar med lillfingret är det som om Jenny inte existerar. Juha känner sig lite, lite skuldmedveten för det där men kan liksom inte motstå frestelsen från känslan av att vara accepterad. Känslan av att Passa In.

Både när det gäller den tidsmässiga realismen och psykologiska trovärdigheten blir jag under läsningens gång allt mer övertygad om att John Ajvide Lindqvist måste ha låtit sig inspireras av Gardells skildringar till Låt den rätte komma in. Gardell visar skoningslöst upp 70-talets, förortens och skolans allra sämsta sidor med en detaljrik och psykologisk pricksäkerhet men kryddat med så pass generösa mängder svart humor att man ändå mäktar med misären.

Och i och för sig, ska man se till åtminstone Gardell får man väl säga att all den där misären resulterade i en rätt rejäl lönsamhet. Vilket osökt får mig att tänka på Lorrysketchen där Susanne Reuter psykologisk misshandlar sin son å det grövsta så att han ska växa upp och bli lika rolig som Jonas Gardell.

Bonus: En komikers uppväxt (1992)
Jag är inte säker på att jag såg de tre TV-serieavsnitten regisserade av Jonas Cornell när det begav sig så varför inte passa på nu? Hela härligheten finns på SVT:s Öppna arkiv, en utmärkt institution. Gardell ha skrivit manus från sin egen bok och lika mycket bättre som Liza Marklunds dialoger blir av att dramatiseras, lika mycket sämre blir tyvärr Gardells. Mycket av humorn från boken blir fullkomligt massakrerad i samtalen mellan skådisarna.

Samtidigt har serien så gott det går försökt skapa olika möjligheter att ta tillvara på både humor och perspektiv genom att Björn Kjellmans vuxne Juha ofta får prata med kameran eller en mer generell publik när han ska dra sina stand up-nummer. Jag blir påmind om hur bra Björn Kjellman kan vara i sina bästa stunder, om än här med en horribel hockeyfrilla.

Första avsnittet är mestadels humoristiskt, andra mestadels tragiskt och det tredje närmast surrealistiskt med en utsjasad mellanstadiefröken som super arslet av sig i kartrummet och ett barnkalas från helvetet. Generellt ligger mer fokus på den vuxne Juha än i boken och förlåtelsetemat är tydliggjort.

Serien är ok, men både stel, amatörmässig och stämningsmässigt off av och till. Boken är bättre tack vare en humor som funkar bäst i text- eller monologform samt en jämnare kvalitet.

Annonser

Visst är det något med diktaturer och komplotter som gör dem alldeles särskilt lämpade för fars? Det absurda och surrealistiska sitter redan liksom på plats och så är det bara att tillsätta en nypa makaber humor.

Som exempelvis när det sovjetiska kommunistpartiets centralkommitté finner generalsekreterare Josef Stalin på golvet i sin privata datja, ”lying in a pool of indignity”. Till att börja med måste det klargöras om den älskade (för att inte tala om fruktade) ledaren eventuellt kan komma att återhämta sig. Ett problem så gott som något i ett Moskva där alla kompetenta läkare antingen blivit avrättade eller skickade till Gulag för att undanröja tidigare potentiella hot mot generalsekreterarens liv.

Men när det står utom allt tvivel att Josef Stalin verkligen är död tar de riktiga intrigerna vid. Säkerhetschefen Lavrentij Berija är snabb som såpad gepard när han spärrar av hela staden och låter sin egen säkerhetstjänst NKVD ta över. Av förklarliga skäl blir några av de andra medlemmarna lite nervösa över detta tilltag (däribland en viss Nikita Chrusjtjov) och försöker raskt se till att skaffa sig egna fördelar, om det så bara gäller att komma först ut från parkeringen.

Vilken trevlig överraskning det här var då! Blotta upptakten, där en stackars radiodirektör håller på att gå upp i atomer av stress över att bestämma från när man ska börja räkna de 17 minutrar som ska ha gått innan han måste ringa upp generalsekreteraren, sätter den tragikomiska tonen nära nog perfekt.

När vi sedan går vidare blir det en läcker kontrastering mellan de extremt sovjetiska miljöerna och herrar med ryskklingande namn, vilka samtidigt låter som om de snarare skulle höra hemma i en tidigt Guy Ritchie-rulle. Förutom då Steve Buscemi och vem hade kunnat ana att hans patenterade Tarantino-roll skulle funka så bra som Nikita C? Samma kontrast uppstår hos den bastant ryska hushållerskan som flöjtar ”Oh, comrade Staaalin” när hon kommer med generalsekreterarens frukost.

Fortsättningsvis är det klassiska soundtracket som bland annat ackompanjerar Berijas dödspatruller oerhört träffsäkert i all sin dramatik. Liksom marskalk Georgij Zjukov teatraliska entré med bröstmedaljerna klirrande som på en kristallkrona. De överdådiga förberedelserna för generalsekreterarens begravning skulle lika gärna ha kunnat gälla en extravagant bal. Och de bisarra kommissionsmötena där besluten förr eller senare alltid blir enhälliga när hand efter hand mer eller mindre frivilligt sträcks i luften (”Carried u…na…nimousl…y”).

Samtidigt som The Death of Stalin är väldigt rolig lyckas filmen samtidigt att förhålla sig till den situation som den faktiskt utspelas i, alltså en stalinistisk diktatur där ingen går säker och paranoian härjar fritt. Jag tycker inte att framställningen trivialiserar de mänskliga offer som Stalins terror skördade eftersom den hela tiden fokuserar på männen i toppen och deras småsinta kamp sinsemellan. Allt går att vrida och vända till både fördel och nackdel, den som har tillräckligt med makt kan handskas med sanningen som vilken leksak som helst och det finns alltid någon längre ned i hierarkin som kan utses till syndabock. Särskilt slutet gör att man sätter skrattet i halsen och det på ett sätt som gör att jag inte har något emot andnöden.

Ännu en film från Stockholm filmdagar. Jag fick dock känslan av att jag var rätt ensam om att tycka om The Death of Stalin.
Jojjenito
Movies-Noir

Någon gång skulle det vara intressant att se vad österrikaren Michael Haneke skulle kunna få ur sig om han satte sig för att göra en riktig skräckfilm. Om inte annat är han rätt oöverträffad när det gäller sina anslag i den vägen.

Som Happy End startar skulle filmen nämligen lika gärna ha kunnat vara en skräckfilm. Vi får se hur en anonym mobilfilmare ondgör sig över sin deprimerade mamma och experimenterar på sin hamster med mammas piller. Kanske man skulle kunna uppnå hamsterresultat även på mamma om man bara använde lite fler piller?

Sedan kastas vi raskt över till familjen Laurent där familjeföretaget sitter i knipa efter en arbetsplatsolycka. Tillträdande chefen Pierre hanterar inte det hela särskilt finkänsligt och hans mamma Anne har vissa åsikter om både hans bemötande mot arbetsmiljöinspektörer och vinintag.

Det är i den här fullständigt dysfunktionella mixen som den unga Eve kastas in. Annes bror Thomas är nämligen Eves biologiska far men de har inte träffats på många år. Nu måste emellertid Eve nu komma och bo hos honom, nya hustrun Anaïs och lille Paul eftersom Eves mamma ligger på sjukhus efter en tablettöverdos. And hilarity ensues…

Nå, det beror väl lite på vad man tycker är roligt. Döda föräldrar? Livströtta åldringar? Det där lätt skeva förhållandet till sex och smärta som regissören tycks vara så förtjust i? Vissa i publiken på den visning jag bevistade tyckte åtminstone att Haneke är höjden av komik. Det räckte med att en rollfigur svarade ”Nej” på en fråga för att riva ned skratt. Själv ställer jag mig mer tveksam.

Jag ska villigt erkänna att Haneke är mer eller mindre fenomenal på att successivt trappa upp ett tryck i sina filmer. I fallet Happy End understryks den känslan av att i alla fall jag sitter på helspänn för att ens fatta vad som pågår och vem som är vem eftersom vi inte får mycket gratis i det fallet. Dessutom hopar sig förstås också frågorna omedelbart: är Eve en samvetslös mörderska som vid första tillfälle kommer att ”tappa” sin lille halvbror i golvet eller ge honom en ammoniakgrogg?

Inte är det mycket mer avslappanat i den övriga familjen Laurent heller. Förhållandet mellan Anne och Pierre är lika dysfunktionellt som det mellan Eve och Thomas, om inte mer. När sonen uttrycker självtvivel blir hon honom inte svaret skyldig: ”Du är inte värdelös. Du är ju MIN son…” Det finns också vissa tecken som tyder på att såväl patriarken Georges, sonen Thomas och så slutligen Eve kan vara hyfsat kallsinniga när det gäller att få saker och ting som de vill ha dem. Möjligen ska hänvisningarna till mobilfilmer och märkliga Youtube-inslag på något sätt förstärka den här känslan av distans.

Tyvärr har jag samma problem med Happy End som med de flesta av Hanekes filmer som jag sett hittills – den känns poänglös. När sista ordet är sagt fattar jag inte vad regissören vill säga med filmen. Vill han säga något överhuvudtaget med den? Jag gissar att det kan vara en anledning till att Funny Games är den av hans filmer som jag tycker bäst om. Där får nämligen poänglösheten i sig en poäng, i och med att våldet som drabbar filmens familj synes så slumpartat.

Som så ofta annars undrar jag dessutom över titeln. Haneke är verkligen ingen regissör som sätter en ära i att leverera några Happy Ends, vare sig det gäller känslor, för- eller utlösning.

Happy End var också första filmen ut för min del på årets Stockholm filmdagar. Vad tyckte de andra filmspanarna om Hanekes lyckliga slut?
Fiffis filmtajm
Jojjenito

alt. titel: Pure

Adam! Du önskade en formbar beundrarinna och fann en labil sökare med usel självkänsla. Du ville ha ett tidsfördriv som skulle kunna jaga vardagligheten på flykten ett par dagar medan fru och barn var på semester. Du fann en ung kvinna som upptäckt en vackrare verklighet i den klassiska musiken. Du sökte ett snabbt ståknull och fann någon som ställde krav. Du är inte bara besviken, du är frustrerad och irriterad över att hon vägrar försvinna så fort du kväker ur dig floskler som ”kärleken vi har haft måste vara fri för att andas”.

Ja, Katarina tycker sig verkligen se ljuset i Mozarts musik. När hon hör stråkar och oboe blir hon tårögd och kan för en kort stund glömma en bistrare, fulare, verklighet med alkad morsa, socialtjänst och Idol i TV-soffan med den hygglige men ack så okultiverade pojkvännen Mattias.

Så visst tycks det som en dröm att få den där provanställningen som receptionist på Göteborgs konserthus. Där till och med vaktmästarna slänger sig med referenser till Hugo Alvén och alla vet vem Gunnar Ekelöf är. Att sedan dessutom bli uppmärksammad av uppburne dirigenten Adam Lagervall är bortom och utöver allt Katarina någonsin kunnat hoppas på.

Ända sedan jag såg Hotell har jag varit nyfiken på detta första samarbete mellan Alicia Vikander och Lisa Langseth. Och visst är Till det… en riktigt bra film även om historien som sådan inte når upp till Hotells komplexitet. I relationen mellan Adam och Katarina saknar hon möjligen en annan etnisk bakgrund och en funktionsnedsättning för en total statuskollaps i förhållande till honom. Men vad filmen anbelangar räcker det så bra med att hon är en ung kvinna med en bakgrund som inte bekantat henne med vare sig Kirkegaard eller Schopenhauer.

I det avseendet måste jag säga att Alicia Vikanders närvaro i filmen är en riktig lyckträff. Oavsett om hon ska vara en stjärnögd groupie vid Samuel Frölers dirigentfötter, en trasig tjej med munsår och taskig aggressionskontroll, dela en blick av samförstånd med oss tittare eller andlös inför den klassiska musikens skönhet klarar hon det hela med glans. Under de senaste åren har jag tyvärr så smått börjat tröttna på hennes sorgset sköra kostymroller men här hittar jag igen en råare Alicia. En skådis som är förtvivlad, panikslagen, förbannad, rosigt kärleksrusig.

Men ska man nu framhålla skådisar skulle jag faktiskt också vilja lyfta Martin Wallström som Mattias. Kanske handlar det till viss del om att jag inte kan låta bli att tycka synd om hans genomhygglige arbetargrabb som gör så gott han förmår. Bara det att hans bästa aldrig någonsin kommer att vara nog för Katarina i hennes kultur- och klassambitioner.

Själv är jag uppvuxen i en miljö där Mozart hade en given plats i skivsamlingen tillsammans med gubbar som Schubert och Tjajkovskij. Till det… får mig att börja fundera på hur oåtkomlig och ouppnåelig den världen kan framstå för någon som aldrig haft tillgång till den.

Att sätta sig upp mot presidenten är nog ingen lätt sak för Washington-baserade tidningen Washington Post. Men chefredaktören Ben Bradlee håller bestämt på journalistetiken – Vita huset ska inte diktera vilka journalister som han sätter på olika uppdrag. Inte ens om det handlar om något så opolitiskt som ett presidentdotterbröllop. Han rundar dessutom den betongsuggan genom att, med hänvisning till branschsolidaritet, vädja till de tidningar som faktiskt fick komma om att få ta del av anteckningar och fotografier och hey presto, även Washington Post har en artikel om händelsen.

Är dessa, till synes triviala, händelser förebådande till det som komma skall i The Post? Skiter björnen i påvens hatt? Blir Meryl Streep Oscarsnominerad så fort hon kliver upp om morgonen?

Givetvis ska Ben Bradlee tillsammans med ansvarige utgivaren Katherine Graham snart våndas över betydligt större frågor än bröllop. På tidningsfronten står nämligen världen mer eller mindre i brand efter att anrika New York Times publicerat väl valda delar från de så kallade ”Pentagon Papers”. En topphemlig rapport som visar att USA:s regering systematiskt ljugit sig igenom ett Vietnam-krig som fortfarande pågår, ett varande bensår på nationens lemmar.

Med New York-kusinen dragen inför rätta får Washington Post chans att fortsätta berätta om den fördärvliga rapporten men ska man våga steget? Särskilt som rapportens beställare (och därmed en uppenbar syndabock) är Katherines gode vän Robert McNamara?

För ett antal år sedan såg jag faktiskt TV-filmen The Pentagon Papers med James Spader i rollen som den desillusionerade läckan Dan Ellsberg. Därför tyckte jag mig ha ett hum om hur The Post skulle utvecklas och vad det hela handlade om. Vilket kanske var tur, för i likhet med Spielbergs Bridge of Spies paraderar här ett gäng kostym- och slipsförsedda män förbi och jag har inte en susning om vem som är vem.

Men Spielberg är ingen regissör som gör det svårare än absolut nödvändigt för att han ska få med sig publiken på tåget. Genom mer än pålitliga och stabila skådisar som Meryl Streep och Tom Hanks samt ett rätlinjigt pang-på-rödbetan-berättande (ackompanjerat av ett orkestralt spännings-score som John Williams sannolikt hann skriva medan han satt på muggen) lotsar The Post oss inte bara ombord i god tid innan avgång. Vi blir dessutom serverade ett rejält mål mat i en påkostad restaurangvagn (med vita dukar och tända ljus på borden) eftersom filmen närmast skedmatar oss med politiska poänger utöver den historia den vill berätta.

Den fria pressen är i fara. Pressetiken hänger löst och den tillit som i en oskyldigare tid fanns mellan politiker och press är nu förverkad (enbart tack vare politikernas ljugande enligt The Post). Det är nu viktigare än någonsin att stå fast och med domaren Hugo Blacks ord: ”to serve the governed, not the governors” (fun fact: Alabamabon Hugo LaFayette Black ska ha varit medlem av KKK).

Jag som (än så länge i alla fall) har både USA och en viss orange president på någorlunda bekvämt avstånd känner att jag har svårt att bedöma The Post. Är det en modig film som säger ett obehagligt sanningens ord i grevens tid eller en övertydlig litania som fokuserar på den lätta delen av problemen med dagens offentliga samtal? Till skillnad från exempelvis Oliver Stones Snowden-film verkar ju Spielberg knappast ha behövt gå med McDonalds-muggen i hand till europeiska bolag för att få finansiering för sin film.

Särskilt avslutningen kan jag tycka blir väl full med patos och darr på underläppen över modet hos 70-talstidningarna och hur de Fick Rätt mot Makten.

Samtidigt är det förstås omöjligt att blunda för det faktum att The Post är en löjligt välgjord film där Hanks och Streep och alla övriga inblandade (från fotografen Janusz Kaminski till produktionsdesignern Rick Carter) gör precis vad de ska. Det filmens berättelse också vinner på är det parallella feministiska spåret med Katherine Grahams position som USA:s första kvinnliga utgivare av en större dagstidning. Knappast mindre subtilt framställt det heller, men om inte annat en påminnelse om att det inte var så värst länge sedan kvinnor ansågs mindre lämpade än män för rätt många sysslor och diskussioner.

När Spielberg är som bäst lyckas han berätta en allmänmänsklig historia på ett sätt att man inte kan undgå att bli berörd. Men utan den känslomässiga kopplingen riskerar den där allmänmänskliga historien att kännas tillrättalagd och The Post har tyvärr fastnat med tassen i den saxen.

I majnumret av tidningen Analog Science Fiction dök det 1975 upp en novell som hette ”The Storms of Windhaven”. Den var ett samarbete mellan numera välkände George R.R. Martin och Austin-bon Lisa Tuttle. Martin hade både Nebula- och Hugonomineringar innanför bältet och Tuttle hade året innan vunnit pris som bästa nykomling. Exakt varför dessa två författare fann varandra förtäljer inte historien men resultatet blev tillräcklig bra för att förtjäna ytterligare en Hugonominering samt en plats i redaktören Donald A. Wollheims prestigefyllda serie The 19XX Annual World’s Best SF.

En titel som visar att detta utspelade sig vid den tiden när man inte drog särskilt vattentäta skott mellan sci-fi och fantasy. För historien om Maris från Lesser Amberly och ö-världen som kallas Windhaven är absolut ingen science fiction, här finns vare sig rymdskepp eller högteknologiska uppfinningar.

Windhaven består istället av en slags medeltida-ish värld där ständiga stormar och mångtaliga scyllor gör det högst osäkert att ge sig ut på havet mellan öarna. Kommunikationen sköts istället av flygare, en funktion och status som går i arv från föräldrar till barn genom att den yngre generationen spänner på sig de åtråvärda vingarna när de blivit myndiga.

Strunt samma om de är goda flygare eller inte, traditioner är inte till för att ruckas på. Tills dess att Maris dyker upp, en liten flicka som inget annat hellre vill än att bli flygare. När hennes egna föräldrar dör blir hon adopterad av flygaren Russ och upplärd av honom. Men bara tills dess att Russ egen son Coll kan ta över de vingar som Maris kommit att se som sina egna. I ett desperat försök att få fortsätta att göra det hon älskar över allt annat gör hon ett försök att ställa traditionerna på ända. Föga anar hon att det är en utveckling som kommer att få återverkningar för en lång tid framåt.

Wikipedia anger att författandet av Windhaven mestadels sköttes av Tuttle men visst märker man också av många av Martins älsklingsteman. Duon ägnade de närmaste åren efter novellens framgång att skriva ytterligare två långnoveller som publicerades tillsammans 1981. En bok som nu blivit aktuell för nytryck tack vare Martins enorma succé med A Song of Ice and Fire.

Jag har bara läst en ”ren” bok av Lisa Tuttle tidigare, The Silver Bough, men oavsett vem som hållit i pennan är Windhaven en härlig läsupplevelse. Särskilt beskrivningarna av flygning och allt som hör därtill, inte minst Maris känslor, är finstämda och gripande, närmast poetiska. De målar en tydlig bild av vindsvepta öar och ett stormpinat hav. Euforin när vingarna fångas av termiken och skräcken inför att bli en ”land-bound”.

För Windhaven är ett strikt klassamhälle där de oumbärliga flygarna inrättat en helt egen nisch som är ointaglig för var och en som inte fötts in i en sådan familj. Maris försök att ändra på det ses inte med blida ögon av en grupp som ser både sina traditioner och levebröd hotade. Samtidigt tvingas hon själv gång efter annan inse att hon inte driver på den här utvecklingen av några särdeles behjärtansvärda skäl utan av ren egoism. Hon förblir genom hela historien en klassiskt ambivalent protagonist (hej, Katniss Everdeen, Tris Prior, Harry Potter och allt vad ni nu heter…) som inte är välkommen i vare sig gruppen hon kommer ifrån eller den hon strävar efter att tillhöra.

Fantasyelementet är som synes inte superstarkt i Windhaven. Istället ligger händelseutvecklingens fokus på närmast ren politik och det är förstås här jag i alla fall inbillar mig att jag ser Martins inflytande.

Windhaven tror jag skulle kunna vara en alldeles ypperligt lämpad bok för de som vill ha lite av fantasins flykt i sina historier men som inte är redo att ta sig an alver, magi, drakar eller trollkarlar. Ännu. De brukar bli lätt beroendeframkallande efter ett tag, trust me on this.

Under 60-, 70- och första halvan av 80-talet var Bronx ingen särskilt trevlig plats att befinna sig på. De som kunde, flydde de nordliga New York-kvarteren och snart gapade byggnader och affärslokaler tomma. Fastighetsägare drog slutsatsen att det var billigare att elda upp sina investeringar för försäkringspengar, andra hus brann säkert också av andra orsaker.

Det här var dock en utveckling som stadsdelen lyckades vända någon gång mot slutet av 80-talet och sedan dess har man jobbat hårt för att återuppväcka Bronx. Men som bland annat svenska skolor nu för tiden är medvetna om, kan det ta tid att förändra allmänhetens syn på ett solkat varumärke.

Därför är det kanske inte så konstigt att folk på den rika privatskolan Mailor-Callow generellt reagerar när Jamal Wallace berättar var han bor någonstans. Detta trots att Jamal alltså är född i mitten av 80-talet och därmed fått uppleva stadsdelens uppsving från, snarare än dess spiralrörelse ned i, ett husbrandshelvete. Kanske heller inte så konstigt att skolans engelskalärare tror att de uppsatser som Jamal lämnar in är fejk. Killen är ju en basketspelare. Från Bronx…

Men förutom att ha en hjärna som kan producera provresultat goda nog för att Mailor-Callow ska headhunta honom till sin verksamhet och en längtan att skriva har Jamal också blivit vän med en eremitisk äldre man. En man som visar sig kunna en hel del om skrivandets ädla konst och som därför hjälper Jamal att förfina sitt eget skrivande. En process som också hjälper den unge mannen att försöka hitta en egen plats i tillvaron.

På pappret skulle Finding Forrester kunna vara vilken typisk underdog-tonårsidentitets-historia som helst. Jag vet att vana filmtittare redan ser nyckelscenerna framför sig: det febriga skrivandet som måste hållas hemligt eftersom ingen i Jamals närhet ändå skulle förstå vad det betyder för honom, konflikterna i den nya skolan, frustrerande skrivövningar med den eremitiske mannen, försöken från skolkamraterna att utestänga honom, bråket med pojkvännen till den snygga och trevliga Claire, Den Avgörande Slutmatchen, den triumfatoriska slutscenen när Jamal får Rätt mot sin ogine lärare.

Hade Finding Forrester innehållit alla dessa hade den kanske blivit mer omtalad när den kom men sannolikt också glömts bort lika snabbt. För ärligt talat, har vi inte sett den filmen redan? Flera gånger till och med? Men nu är det Gus Van Sant som sitter i regissörsstolen och han är tillräckligt kompetent för att inte fastna i fällorna som manuset (från debutanten Mike Rich) eventuellt hade riggat upp.

För en av de saker som gör Finding Forrester anmärkningsvärd (men som sannolikt också gjorde att filmen försvann från radarn väldigt snabbt när den kom) är att den sällan tar de mest uppenbara dramaturgiska vägarna när den ska berätta sin historia. På något sätt lyckas Van Sant förmedla för Jamals historia och filmens stämning utan att vi som tittare alltid behöver få nyckelscenerna via dropp rakt in i hålvenen. En boktrave och en hastigt förstulen rad i en anteckningsbok räcker för att vi ska förstå Jamals litterära längtan.

Något annat som gör filmen anmärkningsvärd är samspelet mellan Rob Browns Jamal och Sean Connerys eremit. Jag satte mig ned med Finding Forrester eftersom jag fått tips från en pålitlig källa att detta skulle vara en av Connerys bästa rollprestationer. Ett påstående jag är böjd att hålla med om även om min Connery-erfarenhet hittills främst bygger på Indiana Jones och James Bond, knappast de mest subtila av filmer. Men minst lika mycket av filmens känsla ligger som sagt i relationen mellan Connery och hans unge protége Brown.

Det är föga förvånande också här filmen är som bäst, när de båda sitter tvärs emot varandra med varsin skrivmaskin och snackar författande. Bäringen i de scenerna gör att jag framförallt ser Finding Forrester som en film om skrivande och som en sådan är den både känslosam och tankeväckande.

Men Finding Forrester lider samtidigt av en avsevärd obalans, för jämsides med de här scenerna har vi också de där klassiska och därmed rätt oinspirerade händelserna jag nämnde tidigare. Det finns en Viktig Slutmatch vars sport-spänning känns oerhört malplacerad i sammanhanget (Micke Rich gick föga förvånande också vidare med att skriva manus till sportfilmer). Det finns ett Triumfatoriskt Klimax vad avslutande applådåskor känns minst lika malplacerade, på gränsen till att behöva beläggas med skämskuddevarning. Det finns dessutom ögonblick och teman som får mig att önska att filmen inte kommit efter mer välkända produktioner som Fight Club, Good Will Hunting eller True Romance.

De här svagheterna till trots tycker jag att det är synd att Finding Forrester inte är mer omtalad. Enbart rollprestationerna från Brown och Connery är värda ett bättre öde.

Vacation (2015)

alt. titel: Ett päron till farsa: Nästa generation

Debbie drömmer om en endaste semester som inte äger rum i samma gamla hyrda stuga i Cheboygan dit hennes trygghetsknarkande make Rusty alltid vill åka. På något sätt plockar Rusty upp det pyrande missnöjet hos Debbie och de två sönerna. Tyvärr får han för sig att det bästa sättet för familjen att förenas är med en ändlös road trip som ska sluta i Walley World. För det funkade ju så bra när hans familj gjorde den resan 32 år tidigare.

Ja, det är väl ingen större hemlighet att Vaction är ett slags omtag på Ett päron till farsa-filmerna där vi får träffa den numera uppväxta familjen Griswald. Sonen Rusty har verkligen kanaliserat Clark Griswald i det att han är en sann family man vilket inbegriper att bestämma saker för familjens räkning utan att fråga den först. Som semesterplanerna exempelvis.

På samma sätt som för 32 år sedan går förstås också det mesta åt pipsvängen, det är bara lite råare den här gången. Mer spyor, mer bajsskämt och fler sexanspelningar. Är det då roligare? Själv är jag i ärlighetens namn inget större fan av ursprungsfilmerna och Ett päron till farsa 2.0 visade sig inte heller direkt vara min grej.

Jag tycker inte att det är jättekul att se Christina Applegate kaskadspy efter att ha halsat en tillbringare billigt öl i ett desperat försök att leva upp till sin collegepersona Debbie Do Anything. Steele Stebbins lillebrorsmobbning av Skyler Gisondo gör mig mest förbannad över hur handfallna föräldrarna är på att ta itu med det lilla krypet på allvar. De första sekunderna av Chris Hemsworths hoprullade tubsockor i kallingarna räckte så bra så, men Vacation ger mig två minuter av den varan.

Filmens humor är i nio fall av tio för väntad och för övertydlig. Ed Helms Rusty är långtifrån idiotmakar som Homer Simpson, Peter Griffin eller Randy Marsh men har icke desto mindre en fru som är totalt out of his league och vars råd han högaktningsfullt struntar i.

Den finns i alla fall en rolig scen med revirpinkande (inte bokstavligt talat, tackom och lovom) poliser. Både Christina Applegate och Skyler Gisondo är sympatiska. Och…det var väl ungefär det.

Trainwreck (2015)

Det är kanske enklare att komma på saker som singeljournalisten Amy inte drömmer om. Hon drömmer inte om att skeda med sin älskade om natten. Inte om tomtebolycka och barn med ett vitt trästaket. Inte om ett hälsosamt liv och en kropp i fysiskt topptrim. Nej, så länge hon kan dricka så mycket vin hon har lust med, ligga runt så pass mycket hon har lust med och sedan ha sett till att sjasa ut killen genom dörren innan morgonen randas är hon rätt nöjd. Intimitet är verkligen inte Amys grej. Men ska idrottsläkaren Aaron vara mannen som ställer dessa modesta pretentioner på ända och få henne att drömma om (eller i alla fall överväga) något som skrämmer skiten ur henne?

Nå, men ståupparen Amy Shumers manus regisserat av Judd Apatow var ett klart uppköp jämfört med familjesemestern. Ok, det är väääääldigt många av skämten som bygger på sex i ett eller annat avseende och alla är verkligen inte top notch. Men samtidigt tycker jag att Schumer lyckats skapa en något så när sammanhållen historia runt Amy även om filmen i allt väsentligt är en klassisk romcom med flippade könsroller. Dessutom upptäcker jag efter ett tag att jag faktiskt bryr mig om rollfigurerna, särskilt relationen mellan Amy, systern Kim (spelad av Brie Larson) och deras vresige far Gordon (spelad av komikern Colin Quinn).

Amy Schumer lyckas vara både sympatisk, medkännande och egoistisk i en rätt härlig blandning. Att Trainwreck sedan får det att verka skrattretande enkelt att ta sig i kragen, sluta med både sprit och gräs cold turkey och få ordning på sitt liv får man nog bara blunda och svälja. Vi befinner oss ju ändå i romcom-country.

Jesper Ganslandts regissörsfilomgrafi på IMDb väcker onekligen frågor. Den ultrarealistiska Farväl Falkenberg föregås av tre Alcazar-musikvideos. Hur rimmar discoglitter, paljetter och Sexual Guarantee med skakig handkamera och mumlad dialog? Hatade han musikvideoarbetet, ett horande utan dess like? Ett jobb är ett jobb är ett jobb? Eller var det det arbetet som gjorde det klart för honom vad han egentligen ville göra?

Läs hela inlägget här »

Man skulle kanske kunna tro att Steven Soderberghs senaste film (Unsane är dock på ingång) handlar om hur Wolverine köper en Trisslott och skrapar fram (han behöver ju inte ens använda ett mynt!) tillräckligt mycket pengar för att han ska kunna köpa sig en livstidsförbrukning av adamantiumpolermedel.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Kill Room
John Ajvide Lindqvist, Rörelsen

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser