Visst finns det något nästan magiskt över en smart heist? På ett sätt skulle man nästan kunna säga att en kupp som den i Ocean’s Eleven eller Fast Five delar mycket med scenmagiker som Joe Labero, Penn and Teller eller David Copperfield. Allt handlar om vilseledning, spektakel och dramatik. Den som tror sig vara den smartaste spelaren på plan är aldrig det och spelet är alltid riggat.

Vem hade kunnat tro att den omåttligt populära magikerkvartetten som kallar sig The Four Horsemen blott ett år tidigare knappt hankade sig fram på sin ”konstart”. Kanske inte ens särskilt lagligt när nöden så krävde. Men när de fyra fick varsitt mystiskt tarotkort i näven förändrades deras liv för alltid.

Nu gör de succé i Vegas och är kanske samtidigt ett av de smartaste gängen som FBI och Interpol stött på. Att kalla sig för The Four Robin Hoods hade möjligen varit väl övertydligt men klart är i alla fall att det försvinner högvis med pengar från både banker och försäkringsbolag. Samtidigt attraherar de fler och fler fiender, varav den främste är en föredetta magiker som gjort sig en karriär på att avslöja sina kollegors trick.

Nå, men det här var ju ganska så trivsamt? En lagomt lättsam historia som naturligtvis inte tål att synas allt för nära i sömmarna (särskilt inte om man börjar betänka den 20 år långa planeringen som krävts för att få det hela att gå ihop). Mark Ruffalo är som vanligt en lätt skrynklig och småtrött FBI-agent vilken frustrerande ofta ligger minst två steg bakom det närmast övermänskligt smarta gänget. Vilka i sin tur utgörs av Isla Fisher, Jesse Eisenberg, Woody Harrelson och Dave Franco. En fyrklöver där Woody Harrelsons härjade och moraliskt tveksammme mentalist föga förvånande är trumfkortet.

Som så ofta i den här typen av filmer är det förstås en tacksam kontrastering mellan ”skurkarnas” spektakulära nummer och det restriktiva polisarbetet som aldrig kan flasha ut på samma sätt. Mellan att resa med trånga budgetflyg eller storstilat i privata jetplan.

Har man svårt för berättande flashbacks är det här ingen film att sikta på. För att kunna hålla jämn takt med den extravaganta fingerfärdigheten krävs det nämligen flera instick från Morgan Freemans avslöjande youtubare. Frågan är dock om hans rollfigur inte sätter foten i sin egen björnsax i slutänden.

Now You See Me levererar inga djupare personporträtt eller något egentligt matnyttigt om vare sig trollerivärlden eller skurkjakt. Men kan man nöja sig med lite popcorn-underhållning, coola moves och ett par påhittiga hypnos-tricks duger den alldeles utmärkt.

Annonser

I likhet med många andra tjejer är Renees liv en enda lång räcka besvikelser och avvisanden, nedklämda i en maggördel och rejäl tant-BH. Hon blir aldrig uppmärksammad av upptagna bartenders och kan aldrig hitta snygga kläder i sin storlek. Hennes enda tillgång till ett glamorösare liv är högvis med Cosmopolitan och de sminkprodukter hon kan sno med sig från jobbet. Hennes hetaste önskan är att vara…het.

I hennes ögon har snygga tjejer allt – självförtroende, uppmärksamhet och killar som är beredda att ta till vilken korkad ursäkt som helst för att kunna påbörja ett samtal. Men efter att ha slagit sig halvt medvetslös är Renee plötsligt utrustad med allt det där. I alla fall i hennes ögon, för övriga världen och för oss i publiken ser hon precis ut som vanligt. Så vad händer när en helt vanlig, mullig tjej börjar bete sig som om omgivningen dyrkade marken hon gick på?

Det är lika bra att riva av det avsevärda plåstret med en gång – utan Amy Schumers charm hade I Feel Pretty inte varit värd så mycket som en välanvänd sminksvamp. Nu lyckas faktiskt skådespelaren och komikern bära filmen på sina axlar betydligt längre än jag skulle ha trott var möjligt.

Konceptet är förvisso smartare än i filmer som Shallow Hal i det att det bara är Renee själv som ser sitt assnygga jag. Det som blir problematiskt när man börjar dissekera det hela är att det egentligen inte är utseendet som är hennes största förändring utan självförtroendet som kommer med det. Därmed skiljer hon sig från de allra flesta ”riktiga” pangbrudar, dels i och med att hon inte kan se ett enda fel med sig själv (efter huvudsmällen vill säga), dels i och med att hon är trevlig, uppmärksam och uppenbarligen inte har några större problem med att komma ihåg hur det är att inte vara supersnygg.

Föga förvånande har det höjts röster om bodyshaming i samband med I Feel Pretty. Det är ju en hård nöt att knäcka för alla filmer med ett dylikt tema. Hur ska man skapa komedi utan att den i mångt och mycket kommer att handla om att publiken ska skratta åt en icke-snygg tjej som inte har vett nog att bete sig som en sådan? Och med det menas exempelvis att ställa upp i en bikinitävling och twerka livet ur sig på scen utan att skämmas det minsta för putmage och lårdaller. I just det här fallet kan jag tycka att Amy Schumer äger filmen och sin roll så pass mycket att jag snarare skrattar med än åt henne.

Med det sagt vet jag å andra sidan inte om det finns så mycket mer att skratta åt när eftertexterna väl börjat rulla. Jag är förvisso tacksam över att I Feel Pretty är barmhärtigt kortfattad när det gäller den oundvikliga utvecklingen av Renees personlighet när hon börjar bli lite väl säker på sig själv på bekostnad av sin omgivning. Men själva historien är alldeles för menlös för att skapa något rejält engagemang. Amy Schumers tidigare film Trainwreck balanserades av välbehövliga tragiska eller mörka stråk, vilka lyser med sin frånvaro i I Feel Pretty.

Dessutom väljer filmen (eller ja, manusförfattarna då) att avsluta med ett sådant där klassiskt Final Speech som resulterar i stående ovationer för Renees del när de som lyssnar egentligen inte kan ha en aning om vad det är för brandtal hon håller. Det bygger enbart på att vi som tittar följt med på huvudpersonens resa och tycker att hon är värd den upprättelse hon får, inte att det hon säger är vare sig djupsinnigt eller relevant. Självklart är alla värda att känna sig nöjda mig sig själva och sin kropp (eller, i förekommande fall, sin röst). Det budskapet förlorar dock en del i trovärdighet när Renee ska framföra det i samband med en massiv marknadsföringskampanj för smink, alltså en produkt vars hela existensberättigande bygger på att kvinnor (och män) inte duger som de är.

Nej, I Feel Pretty var en allt för slapp produkt för att den ska ha någon större poäng. Gillar du Amy Schumer kan filmen kanske vara värd en titt men utöver sin huvudrollsinnehavare har den i ärlighetens namn inte mycket att komma med.

Inte heller Fiffis filmtajm kände sig särskilt vacker till sinnes efter att ha sett I Feel Pretty.

I enlighet med gammal god bloggtradition hedras 6 juni med ett inlägg om en svensk film.

***

alt. titel: My Life as a Dog

Ingemar är en stor relativist och det kan nog behövas. När storebrorsan Erik väcker en med en luftgevärspipa rakt i plytet, när hunden Sickan försvinner på pensionat och mamma är mer eller mindre konstant sängliggande med någon slags lungåkomma hjälper det att tänka på rymdhunden Lajka som ju dog i sin kapsel. Hade Ingemar vuxit upp på 90-talet istället för fyrtio år tidigare hade han sannolikt knallat omkring i en av de där T-shirtarna: ”Kafka hade det inte heller så roligt”.

För att avlasta lungsjuka mamma en smula skickas Ingemar till morbror Gunnar och hans fru Ulla som bor i Småland där det än så länge finns gott om jobb på glasbruket. Ulla blir tokig på Gunnars ihärdiga spelande av Povel Ramels kokosnötssång. Hans faiblesse för andra damers meloner är sannolikt inte heller något av hennes favoritdrag hos maken. Samtidigt finner sig Ingemar tillrätta med den grönhårige Manne, Mannes mekaniskt lagde farfar, den snygga Berit som jobbar på bruket, farbror Arvidsson som vill att Ingemar ska läsa högt för honom från damunderklädesannonser i tidningen och Saga som helst av allt vill spela fotboll och boxas.

Mitt liv som hund är inte bara filmen som slungade iväg Lasse Hallström i omloppsbana runt Hollywood, den är mer eller mindre en nationalklenod, en av den svenska filmskattens mest omhuldade juveler. Efter visningar ”over there” ska Hollywood-eliten ha vacklat ut från biograferna, fullkomligt förbi av rörelse. Så har jag i alla fall uppfattat snacket runt den, så nu var det väl ändå äntligen dags att se mästerverket.

Först blir jag rätt förvånad; av någon anledning hade jag fått för mig att historien om Ingemar främst skulle vara en komedi och det är rätt svårt att se något humoristiskt i en mamma som skriker åt sina bråkande söner att de tar livet av henne medan Sickan slickar i sig utspilld pannkakssmet för glatta livet. Mer Lars Norén än Lasse Åberg om vi säger så.

Sedan blir jag också överraskad av likheterna med Kådisbellan – boxningen finns där och vad är det egentligen med alla dessa ”nostalgiska” gosskildringar som omöjligen kan berätta sin historia utan den obligatoriska nyfikenheten på sex och tjejer? I Mitt liv som hund blir Berit förstås inte alls arg när Ingemar försöker kika på hennes nakenmodellerande inför glasbrukskonstnären, snarare road och lite smickrad.

Nå, i just den här historien nyanseras just den vinkeln på ett intressant och kluvet sätt av pojkflickan Saga som både vill och inte vill att åtminstone Ingemar ska titta lite på hennes knoppade bröst. Och det blir en smula orättvist att reducera Mitt liv som hund till enbart en historia om Ingemars komplicerade förhållande till tjejer. Ska man reducera den till något är det väl en historia om Ingemars komplicerade förhållande till sin mamma, i kombination med coming of age och lagomt prilliga bifigurer.

En i mina ögon rätt typisk svensk film med andra ord – rolig, men inte för rolig. Humorn som gärna ska genomsyras av avvägda mått beska eller melankoli. Tjuvkikande smågrabbar. Snö och snoriga barnnäsor som torkas med allt stelfrusnare vantklädda händer.

Jag ska väl inte påstå att dialogerna i filmen är de bästa jag någonsin hört i svensk film men jag kan förstå att publiken blev imponerade av den unge Anton Glanzelius när det begav sig, för han är oväntat duktig. Tomas von Brömssen spelar Gunnar och hans duktighet är ju knappast oväntad, men välkommen icke desto mindre.

Ja, allt är relativt, som Ingemar lär oss. Jag har äntligen fyllt en vit fläck i min svenska filmallmänbildning. Att det sedan blev en fläck som inte gjorde något större intryck när den väl var ifylld blir till en värdslig sak i sammanhanget. Jag sitter ju i alla fall inte fast i en rymdkapsel på väg mot min oundvikligt kalla död.

alt. titel: Jumanji, Jumanji 2

Bethany är snyggistjejen vars högsta mål här i livet är att ta den perfekta selfien. Fridge är footballkillen som måste köpa sina skoluppgifter för att klara betygen. Spencer är dataspelsnörden som Fridge köper skolarbetena av. Martha är pluggistjejen som inte ser någon poäng i vare sig teamwork eller fysisk aktivitet som inte leder till att hon kommer in på Princeton.

Varför får vi då stifta bekantskap med just de här tonåringarna? Vad, jag frågar bara VAD, kan denna omaka fyrklöver ha gemensamt? Platt och inte säger ni? Vad sägs om en kvarsittningssession, hett avskydd av dem allihopa? Och vad gör väl rektorn innan han lämnar dem med deras meningslösa sisyfosuppgift? Kläcker ur sig följande råd till kidsen: ”The important thing is to figure out who you are and who you want to be”.

Obegripligt, säger ni? Nej, Jumanji är den typen av film som sår och skördar med samma finess som människoätande noshörning vilken försöker sig på trädgårdsmästaryrket. Nere i kvarsittningskällaren hittar gänget en urmodig spelkonsol (vilket som av en händelse dessutom är utrustad med prick fyra stycken handkontroller) som de kan koppla ihop med en lika urmodig TV som står där och skräpar.

Snart är de förstås insugna i Jumanjji-världen där de föga förvånande måste lära sig att både samarbeta och ta itu med sina respektive fobier, rädslor, osäkerheter och vad annat känslomässigt bagage som tonåringar världen över släpar på. Noshörnings-finess, om ni minns?

Jag såg faktiskt original-Jumanji när det begav sig och ställde mig rätt tveksam till det spektaklet. När det sedan dök upp en trailer till någon slags uppföljar-remake som verkade ännu dummare blev jag bara trött. Finns det verkligen så ohyggligt dåligt med nya idéer (alternativt så få som vågar satsa på dem) att man ser sig tvungen att parasitera på något som inte ens var särskilt bra från första början?

Döm om min förvåning när Jumanji anno 2017 visade sig resultera i en oväntat trivsam bioupplevelse. Lite som Breakfast Club möter George of the Jungle. För min del tror jag en stor anledning till det ligger i det faktum att filmen faktiskt är smart nog att förlägga hela handlingen till Jumanji-världen. Alltså den där som Robin Williams var fången i under 20 år. Istället för att försöka transportera in Jumanji i verkligheten (vilket blev både fånigt och tragiskt på helt fel sätt) kan jag nu betydligt lättare svälja rätt mycket fjanterier (och, fortfarande, halvdan CGI) eftersom de äger rum inom dataspelsramen.

Det innebär bland annat att tonåringarna kan ersättas av hyfsat kompetenta vuxna skådisar eftersom de givetvis har varsin spelavatar. Försiktiga Martha blir kick ass-bruttan Karen Gillan, biffige footaball-Fridge blir lille zoolog-Kevin Hart, nörden Spencer blir extrem-hjälten Dwayne Johnson och utseendefixerade Bethany blir en rundnätt kartograf-Jack Black. Särskilt den sista varianten är kanske inte uppseendeväckande nyskapande men ändå en liiiiten variation på alla filmer där killar hamnar i en tjej-kropp och aldrig kan sluta leka med sina bröst.

Missförstå mig rätt, det finns mycket att invända mot i Jumanji. Allt från övertydliga budskap och orimligt misslyckade filmkyssar till logiska luckor av modell ladugårdsdörr och ett sirapsslut som heter duga. Men mycket tack vare de fyras gäng, Dwayne Johnsons oförmåga att sluta beundra sina egna biceps och Jack Blacks förtjusning över sin nya utrustning (”There’s literally a penis attached to my body!”) är det ändå en film som inte sätter sprätt på två timmar av ens liv helt i onödan.

Dags att återuppta bekantskapen med husguden Stephen Kings debutroman Carrie. Inte sällan slås man av det obevekliga drivet i Kings tidiga produktion och Carrie är inget undantag. Både tack vare Kings egen popularitet och Brian De Palmas filmatisering (från 1976, så när det väl började röra sig för mr King gjorde det det ordentligt) torde själva historien vara ganska så välbekant.

Carrie White är det nominella mobboffret vid småstadens gymnasieskola. Möjligen kan man tycka att ungdomar i gymnasieåldern borde stå över mobbning vars uttryck snarare passar sig på en mellanstadieskolgård men här spelar antagligen småstadsmentaliteten in. Plus det faktum att det är 70-tal och trettio år av anti-mobbingskampanjer står och stampar i farstun.

Men Carrie har det inte så himla lätt hemmavid heller. Mamma Margaret är en religiös fanatiker som föredrar att låsa in sin dotter i en garderob vid minsta tecken på något som kan kallas liv. Att Carrie börjat menstruera är inte avhängigt biologi, utan gudsfruktan. Riktigt fina flickor befattar sig inte med kropp eller sexualitet i något som helst avseende. Men Carrie har inte bara börjat få bröst och menstruera utan är också lite småhet på populäre Tommy Ross.

Det hon inte vet är att Tommy Ross blivit ombedd av sin ångerfulla flickvän Sue Snell att ta med Carrie på avslutningbalen. Inte som ett skämt, vilket kanske hade varit fallet för bara ett år sedan, utan för att Sue helt plötsligt insett att det kanske inte är så himla schysst att mobba en klasskompis. Problemet är bara att rikemansflickan Chris Hargensen tycker att mobboffer borde förbli mobboffer och tar balen som en förevändning att tvåla till Carrie riktigt ordentligt.

Nu är jag för all del partisk gentemot mr King (husgud, remember?) men när jag den här gången väljer att lyssna på Carrie hittar jag till viss del nya styrkor med berättelsen. Av någon anledning har jag tidigare aldrig fastnat lika hårt för beskrivningen av Carrie som just ett mobboffer och jag slås av Kings förmåga att beskriva den stenhårda skol- och småstadshierarkin där advokatdottern tror sig vara förmer än alla andra. Samt Carries eviga underläge – hela hennes tillvaro går ut på att se sig i rollen som parian, den utstötta.

Mitt hjärta blöder för hennes försiktiga trevanden till en samhörighet, vilka sedan blir desto brutalare krossade eftersom hon hade mage att förhäva sig över sin vedertagna mobboffersroll. Konflikten mellan sex och det religiösa känner jag mig mer ambivalent inför, just religiös fanatism och enögdhet tycker jag nog att King lyckas bättre med i andra berättelser.

King gjorde med Carrie ett försök till det klassiska greppet av en dokumentroman och på det hela taget klarar han av den balansgången helt ok. Förvisso blir det kanske lite väl många utläggningar från läkare och andra vetenskapsmän men de individuella berättelserna från personer som varit delaktiga i Carries uppväxt eller det som timade den ödesdigra bal-kvällen står stadigt i Kings psykologiska fundament.

Med en familjär bekantskap med Carrie i ryggen är det inte skräck- eller äckelelementen som har romanens starkaste bärkraft utan just mobbningssituationen. Sällan har King lyckats så väl med att tydliggöra underdogpositionen som i Carrie. Sedan skadar det förstås inte med de levande beskrivningarna av kopparstinkande blod och bacondoftande förkolnade kroppar. Detaljer, likväl som psykologi, har alltid varit Kings signum.

För allas mentala välbefinnande kan det kanske vara på plats med en extra spoliervanring. Vill du vara helt blank inför din egen titt på Solo, ska du nog hoppa över den här texten. Men kom gärna tillbaka och dela med dig av dina åsikter efteråt.

***

Där Tobias Beckett och hans tjuv-gäng ser en ung och oerfaren imperiesoldat finns i själva verket en tränad brottsling. Han Solo är inget mindre än en intergalaktisk Oliver Twist som vuxit upp på skoningslösa gator och tvingats stjäla både det ena och det andra åt den skrupelfria Lady Proxima.

En uppväxt som gjort den unge mannen självsäker på gränsen till idioti, ett personlighetsdrag som funkar rätt bra i Becketts sällskap. Särskilt som det kompletteras med råstyrkan hos wookien Chewbacca. Men när de sumpar en hel tågvagn full med turbobränsle finns det inget i universum som kan rädda dem undan vedergällningen från uppdragsgivaren Dryden Vos. Inte ens det faktum att Hans gamla flamma Qi’ra (som han tvingades överge för tre år sedan) visar sig vara Vos högra hand.

En gång är ingen gång, två gånger är en teori. I alla fall tänker jag mig det när jag jämför Solo med den första fristående Star Wars-filmen Rogue One och dessutom slänger in Revenge of the Sith i mixen.

Låt mig förklara: i Rogue One fanns det en fast slutpunkt i form av en händelse. Dödsstjärnans ritningar skulle överlämnas till Leia men utöver det hade manuset mer eller mindre fria händer att ta sig fram till denna slutpunkt.

I fallen Revenge of the Sith och Solo finns det inte bara en slutpunkt i form av en välkänd rollfigur utan också ett antal delmål som dikteras av filmerna där en äldre version av denna rollfigur redan förkommit. Manuset blir alltså med naturnödvändighet mer begränsat eftersom hela poängen är att vi ska kunna se förstadiet till en redan väletablerad person.

I alla fall tänker jag mig att det skulle kunna vara en anledning till att Solo känns betydligt tröttare och mindre inspirerad jämfört med Rogue One – den senare filmen har helt enkelt haft fler restriktioner att förhålla sig till.

Eller också skulle det kunna vara så att George Lucas än en gång lyckats sabba en film om hans eget skötebarn. Vad jag kan läsa mig till har Lucas varit mer involverad i skapandet av Solo jämfört med Rogue One, bland annat genom att ha lejt ut manusskapandet till Lawrence Kasdan redan innan Lucasfilm såldes till Disney. När det sket sig på regissörssidan hoppade Ron Howard in, förvisso en erfaren hantverkare men också nära vän till Lucas varför man kan tänka sig att han ställde upp mer som en väntjänst än för att han faktiskt brann för projektet. Det tycks dessutom som om Lucas, efter att Howard tagit plats i regissörsstolen, dök upp på inspelningen med en massa pigga idéer om hur saker och ting skulle göras.

Eller också försöker jag bara hitta diverse elaborerade förklaringsmodeller när det helt enkelt är så att Solo är en tråkig och generisk film. Av någon anledning lyckas jag aldrig bli särskilt engagerad i det som händer, trots att det bjuds på mer eller mindre non stop action. Det proklameras att publiken ska få veta ”how [a] young Han Solo became the smuggler, thief, and scoundrel” men kruxet med det är att det inte är sant. När filmen börjar ÄR han nämligen redan en tjuv och en skojare och det förändras inte i någon större utsträckning under filmens gång. Inget av all denna non stop action resulterar i så mycket som en rispa i Solo-lacken.

Innan titten hade jag ändå gott hopp om Alden Ehrenreich i rollen som den unge Han Solo eftersom jag tyckte mycket om hans prestation i Hail, Caesar! som den osäkre cowboyen i Hollywoods finsalonger. Men antingen har Ehrenreich inte fått tillräckligt med stöd i sin rolltolkning eller också är Han Solo en personlighetstyp som inte passar honom. I mina ögon skulle han ha behövt vara både hårdare, mer cynisk och coolare, nu framstår han snarare som en skojfrisk drömmare. Visst, han har satt Harrison Fords bredbenthet, gester och kroppsspråk men många av hans kvicka oneliners faller allt för platt. När det gäller replikleverans står sig Ehrenreich tyvärr slätt mot Donald Glover som spelar en viss Lando Calrissian och han saknar Emilia Clarkes självklara pondus i rollen som Qi’ra.

Inte heller övertygar han som försteälskare. Jag blev betydligt mer engagerad av de få sekunder av närhet som förekommer mellan Lando och hans förstestyrman, en revolutionärt lagd droid, än av Han och Qi’ras kärlekshistoria. Deras vara eller icke-vara som par intresserar mig inte det minsta. Detsamma gäller kompisrelationen med Chewbacca.

Trots att Solo verkar ha fungerat halvdant på biorepertoaren hittills får man väl bara förutsätta att Ehrenreich skrivit på något i stil med ett 15-filmers slavkontrakt och att vi därmed kan förvänta oss minst ett par filmer till med vår hjälte. För Ehrenreich skull hoppas jag att de kommer att vara bättre.

Solo verkar vara en film som delar film- och Star Wars-älskarna
Fiffis filmtajm
Flmr
Fripps filmrevyer

Christian Bale är på jakt efter livet mening. Han hittar den inte i Knight of Cups. Jag är dessutom rätt övertygad om att han skulle hitta den ännu mindre om han SÅG Knight of Cups för maken till obegripligt dravel var det länge sedan jag stötte på. Den enda mening som Terrence Malicks film torde ha, är för ämnet filmvetenskap och dess studenter, ety här finns nog material för att fylla hyllmetrar av pretentiösa övertolkningar.

Faktum är att Malicks film är så intetsägande att jag på allvar undrar om den egentligen inte är en enda stor bluff. Den påminner om en riktig film på samma sätt som all den där porrbotsspammen påminner om riktiga sexinviter (Elsa L: “Minns du hur passionerad jag är i livet?”). Släng ihop en massa mer eller mindre snömosiga religiösa och filosofiska citat om Livet och Kärleken, vidvinkelbilder på öken- och strandlandskap, Edvard Grieg, bilder från en körande bil samt en Christian Bale som ser melankolisk och fjärrskådande ut. Det är så uppenbara grepp att det knappast skulle behövas en mänsklig hjärna för att koppla ihop dem.

Malick ger mig inget som helst incitament att intressera mig för hans bilder eller castens lösryckta funderingar (att kalla dem för berättelser eller historier skulle vara att lända dem allt för stor betydelse). Och inget ont om Christian Bale men detta måste ha varit ett av de enklaste jobb han någonsin behövt prestera, i alla fall framför kameran. Malick tycks inte ha krävt särskilt mycket mer än att Bale knallar omkring, springer lite i strandbrynet med en massa olika kvinnor samt ser avskärmad ut.

Någon särskild dialog finns inte att tala om, inte heller något som skulle kunna kallas för händelseutveckling. Prat kommer mestadels via berättarröster och fragmentariska brottstycken från samtal i själva filmen. Vilken i sin tur är uppdelad i olika kapitel döpta efter tarotsymboler men utan att det tycks spela någon som helst roll för de filmsekvenser som kommer efter dem (men yay för filmvetarstudenterna, tarot är väl som kattmynta för dem?)

Det som stör mig är att Knight of Cups är en film som man hade skrattat åt ifall den inte varit fullsmockad med alla dessa kända namn (Malick, Bale, Cate Blanchett, Antonio Banderas, Imogen Poots, Brian Dennehy, Natalie Portman, Wes Bentley, Armin Mueller-Stahl för att nämna några). Sätt någon med mindre erfarenhet men samma ambition bakom kameran och hens kompisar framför den och du har vilken slumpartad studentfilm som helst. Visst finns det skönhet i Knight of Cups men ska vi vara helt ärliga ägnas en stor del av verket åt att filma vackra och påkostade människor i vackra och påkostade miljöer. Inte särskilt svårt att få det snyggt då, särskilt som Malick dessutom använder försvarliga mängder slow motion.

Om något fick Knight of Cups mig att ifrågasätta livets mening. Alternativt inse att jag måste söka efter den någon helt annanstans än hos Terrence Malick.

Många kvinnor skulle sannolikt bli helt förstörda av en sådan brutal överfallsvåldtäkt i hemmet som Michèle Leblanc utsätts för. Men Michèle kastar de trasiga klädesplaggen i soppåsen, tar ett bad samt ett blodprov för eventuella könssjukdomar och fortsätter livet mer eller mindre som vanligt med jobbet som VD över ett spelföretag i huvudfokus.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Djävulen bär Prada

2015 spelade Anne Hathaway en chef som fick den åldrige Robert De Niro som assistent and hilarity ensued. Knappa tio år tidigare var det hon som fick vara assistent till Meryl Streeps queen bitch-redaktör Miranda Priestly.

Läs hela inlägget här »

Ibland lönar det sig att titta i backspegeln. När jag behövde fräscha upp minnet av John Ajvide Lindqvists tidigare novellsamlingar (Pappersväggar från 2006 och Låt de gamla drömmarna dö från 2011) stöter jag på titeln ”Våran hud, vårat blod, våra ben”. Från en Morrissey-låt, minsann. Who could have guessed…

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Kathy Reichs, Grave Secrets
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Georges Simenon, Maigrets första fall

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser