alt. titel: The X-Files: Fight the Future

Säsong 5 av serien The X-Files sade farväl till Mulder och Scully i den rykande askhög som fanns kvar efter att deras evige nemesis, Cigarette Man, lämnat en avskedspresent i arkivskåpen. Det var den 17 maj men fansen behövde lyckligtvis inte vänta särskilt länge på sitt nästa äventyr i det okända. Blott en månad efteråt dök nämligen en liten film upp på biograferna.

Nu har våra frejdiga FBI-agenter sugits upp i den vanliga byråkratin och är för närvarande i Dallas för att agera mot ett bombhot. I sedvanlig ordning gör Mulder inget by the book och Scully hakar på som den stöttande kvinna hon är. Därför befinner de sig i en helt annan byggnad än den som blivit bombhotad och givetvis är det den som i slutänden flyger i luften.

Därefter följer vad som vid det här laget torde vara en välbekant cirkus med utfrågningar och förhör: varför befann de sig i fel byggnad som ju visade sig vara rätt? Är de beredda att ta ansvar för de fyra brandmän som omkom i attentatet? Varför lät sig den överordnade agenten Darius Michaud sprängas i småbitar?

Men Mulder anar återigen att det ligger en hund begraven i fallet modell Grand Danois (när gör han å andra sidan inte det?) och lyckas återigen släpa med sig en motsträvig Scully till Dallas. En obduktion senare börjar även Scully hålla med om att det förvisso är något skumt med en kropp som inte verkar vara så mycket sprängd som i rena upplösningstillståndet. Mysteriet fördjupas när de också får chans att undersöka fossila benfragment som verkar drabbats av samma upplösning.

The X-Files-produkterna är tydligen dömda att till att bli en lång räcka besvikelser för min del. Eller ja, kanske inte direkt besvikelser. Mer ett slags omtumlat förvirringstillstånd – jag minns ju det här som riktigt bra?! Fight the Future är för all del ingen genomusel film men den är verkligen inte den thrillride som den en gång var (må så vara kanske bara i mitt huvud).

Kanske hänger det också på att jag nu har serien i relativt färskt minne och i det avseendet kommer filmen inte med särskilt mycket nytt. Den återvinner istället friskt bland Majestic 12-konspirationer, genetiskt modifierade bin och den oljigt svarta substansen that we all know and love.

Det den lyckas med är att få till ett par snygga scener som faktiskt också kan vara riktigt spännande. Jag minns särskilt inledning nummer två där en ung Lucas Black trillar ned mot sitt alieninfesterade öde. Martin Landau som konspirationsteoretikern Alvin Kurtzweil är också ett rätt roligt tillskott men visst är det lite märkligt att Mulder har ett (högeligen photoshoppat) foto av mannen i sitt eget fotoalbum utan att ha det blekaste minne av karln?

Det som däremot åldrats nästan lika illa som de avslutande (datoranimerade?) effekterna i ett snöigt ”Antarktis” är alla de hål och allmänna konstigheter som den övergripande mytologin samlat på sig sedan serien körde igång 1993. Varför envisas Majestic 12 med att vara så skraja för Mulder? Jag ställer mig högst tveksam till att han skulle bli någon slags foliehattarnas martyr i en sådan omfattning att det skulle påverka deras planer överhuvudtaget. Snarare har han väl ägnat de fem år vi känt honom med att framstå som allt mer neurotisk, paranoid och oberäknelig.

Vilken roll har egentligen Cigarette Man? Är han en ren springpojke eller har han något slags mandat och hur stort är i så fall det? Och om nu Majestic 12 är en organisation som ”never make mistakes” blir det jäkligt svårt att se hur deras agerande skulle leda fram till något funktionsdugligt mål.

Det filmen gör bra (men tyvärr utan att göra någon poäng av just det) är att visa på orimligheten i en omfattande och övergripande konspiration. Här pekas FEMA ut som djävulens hantlangare och det är ändå rätt många personer som är på plats vid det där hålet i Texas. Sannolikheten att ingen av dem skulle snacka utan att det är upp till två enskilda FBI-agenter att rota rätt på sanningen torde vara minimal.

Lite unket kan jag också tycka att det känns att Mulder än en gång måste rädda Scully undan alieninvasionens sinistra klor även om hennes gisslansituation nu blev mer påtaglig jämfört med den tidigare cancerdiagnosen. Men han behöver kanske återupprätta sin manlighet efter erkännandet att han ”owe her everything!”?

Slutet hämtar inspiration från såväl Alien som The Thing och på något sätt blir jag ändå lite glad över att se en konstruktion som skulle ha fått storstryk som en ren kopiering av The Matrix om det inte vore för att den filmen kom 1999. The X-Files är värda ett bättre öde än så. Nu återstår bara att se vad de fyra avslutande säsongerna kan bjuda på.

Annonser

Ännu en halloween och ännu ett halloweentema till ända. Allt som allt 32 demonfilmer eller åtminstone filmer som jag trodde skulle innehålla demoner av alla de slag. När jag bestämde mig för ”genren” trodde jag nog att temat skulle innehålla mer kristendom än vad som blev fallet. Ungefär en tredjedel, 12 filmer, berör i högre eller lägre utsträckning den kristna (oftast katolska) demonologin eller olika former av kristen influerad exorcism (ett icke-katolskt exempel återfinns exempelvis i The Last Exorcism) för att bli av med otyget. Förvånansvärt få hänvisningar till både helvete och Satan med andra ord. Å andra sidan fick vi göra ett par spännande utflykter till såväl judendom (The Possession) som voodoo (Jessabelle).

Demonernas förmåga till hemsökelse och besatthet gör att hotet från dem framförallt ligger i själva invasionen av antingen hemmet eller den egna kroppen eller både och. Det här gör dem förstås till utmärkta verktyg för att utforska både taskiga familjerelationer (The Amityville Horror) samt gränslandet mellan vett och vanvett (The Entity). Katolska kyrkan har ju självt i sin exorcismritual å det starkaste varnat för hur lätt det är att blanda ihop psykisk eller somatisk sjukdom med “äkta” besatthet. Jag skulle dock vilja påstå att tendensen att låta demoninfestering bli en slags artikulering som något helt annat och mer vardagligt var vanligare under 70- och 80-talen än i de allra senaste filmerna som ingått i temat.

Med start i Insidious tycker jag nämligen att det börjar bli knivigt att skilja på spöken eller poltergeists och demoner – de har oftast samma krafter och verkar genom både hemsökelser och besatthet. Därmed försvinner också lite av poängen med den klassiska exorcismen. Spöken är ju ingen idé att exorcera genom åkallande av Guds namn. I de fallen tjänar man däremot på att gräva sig bakåt i historien och försöka komma underfund med vad som driver monstret (som i The Conjuring). En slags motsvarighet till 70-talsinställningen om att brottslingar alltid är ett resultat av det omgivande samhället skulle man nästan kunna säga. Och med det i bakhuvudet kanske vi måste förlägga början på det fenomenet redan i Dead Birds som ju kom sex år före Insidious?

Som inläggets titel antyder är skräckfilmspersoner alldeles för förtjusta i att försöka kontakta eller kommunicera med demoner – alltid ett idiotiskt drag (Paranormal Activity, Insidious 3, Demonic). När ska det sjunka in att Ouijabräden och liknande attiraljer enbart är av ondo?!

En handfull filmer beskriver en situation där besatthet eller hemsökelse kommer helt utan egen förskyllan, där kanske The Exorcist är det mest klassiska exemplet tillsammans med The Entity. Undantar vi besatthet från kriterierna skulle jag också vilja slänga upp Night of the Demon på bordet även om det finns ett tydligt hämndmotiv i det fallet.

Men i de allra flesta andra fall handlar det om att monstret i fråga antingen blir åkallat fullt medvetet (The Possession of Michael King) eller att den besatte kommer i kontakt med ett hemsökt föremål (Annabelle) alternativt hemsökt plats eller hus (Last Shift, The Amityville Horror). Mer orgipbara hemsökelsekanaler har vi också stött på, så väl bilder (Sinister) som text (Deliver Us From Evil).

James Wan och Blumhouse Productions fick ett oproportionerligt stort utrymme kan jag tycka och det är kanske symptomatiskt att de riktiga höjdarna kom från mer oväntade (Let Us Prey) eller historiskt pålitliga (The Evil Dead) håll. Det var också roligt att jag fick möjlighet att stifta bekantskap med ett par rätt trevliga found footage (The Last Exorcism, The Possession of Michael King, Demonic) eftersom det temat bombade så kapitalt anno 2014.

Men som vanligt resulterar även årets tema i ett förfärande lågt medelbetyg (2,5) och då har jag ändå återintroducerat tidigare favoriter som The Exorcist och Sinister. Om de inte varit med och höjt medelbetyget vill jag inte tänka på var vi hade hamnat. So take it from me kids, undvik för allt i världen bottennapp som Insidious 2, Deliver Us From Evil och Sinister 2.

Då är det väl roligare att titta på någon slags topplista? Följande filmer i temat eller tidigare demonfilmer har fått en fyra i betyg, det vill säga klart sevärda!

The Exorcist (1973)
Army of Darkness (1992)
Sinister (2012)
Let US Prey (2014)
[REC] (2007)
Paranormal Activity (2007)

Till nästa år tänkte jag vara ute i god tid och har därför redan bestämt tema. Dock inte djävulsfilmer som kanske skulle vara den självklara kompanjonen till demonerna. Istället italiensk skräck. Jamen ni vet, Argento, Bava, Fulci och grabbarna. So give it to me – vad får jag bara inte missa i den vägen?

alt titel: Annabelle 2: Creation

Dockmakaren Samuel Mullins är så oerhört lycklig med hustrun Esther och solskensdottern Annabelle. Dockaffärerna går lysande och de bor allesammans i ett stort och vackert hus på den kaliforniska landsbygden. Happy, happy, joy, joy!

Men det är väl knappast någon som har missat att Annabelle: Creation är en skräckfilm. Därför blir liksom lite av en överenskommelse mellan publiken och filmen att acceptera denna närmast debila tomtebolycka eftersom den snart kommer att vara över.

Tolv år senare är lilla Annabelle död och Esther sängbunden av en mystisk åkomma. Samuel är tystlåten och bister. Trots detta har paret sig för att öppna upp sitt hus för sex föräldralösa flickor och nunnan syster Charlotte. Självklart blir flickorna nyfikna på det där rummet som är låst och som de inte får gå in i. Självklart börjar de berätta läskiga historier om mrs. Mullins eftersom de aldrig får se henne. Självklart undrar även vi i publiken hur Annabelle: Creation hänger ihop med den första Annabelle. Är mrs. Mullins egentligen död? Har mr. Mullins blivit galen av sorg och förvandlat sin döda dotter till en docka? Är barnhemsflickorna på plats enbart för att offras i mörka och sataniska riter?

Av ren patriotism måste jag förstås med en gång säga att jag inte kan finna några problem med David F. Sandbergs regi av Annabelle: Creation. För att vara en skräckuppföljare skulle jag till och med våga påstå att den känns gedigen. Däremot blir jag först lite fundersam när jag läser mig till att han inte alls var intresserad av att regissera en generisk uppföljare. Han tog på sig jobbet enbart därför att han läste Gary Daubermans manus ”and [saw] that it was very different from the first movie”.

För som prequeluppföljare vet jag inte om Annabelle: Creation skiljer sig särskilt mycket från alla andra prequels och uppföljare som simmar runt där ute i skräckhavet (vi får exempelvis ett veritabelt ymnighetshorn av övertydliga planteringar av såväl lappar som trapphissar). Däremot kan jag hålla med om att filmen inte är en ren karbonkopia av vare sig första Annabelle eller de två The Conjuringfilmerna. Där spin-off-originalet (vilken spännande motsägelse!) lutade sig mot Rosemary’s Baby och The Exorcist ser jag den här gången snarare inspiration från Guillermo del Toros spökfilm El espinazo del diablo.

Å tredje sidan är många spänningsgrepp bekanta om man, som jag, överdoserat på James Wan-spök-demon-filmen. Snart lär man sig att fullkomligt strunta i personen som står framför kameran och istället fästa blicken på det där mörka hörnet (eller spegeln eller dockan eller… Ja, ni fattar) som är ur fokus men som ändå tar upp tre fjärdedelar av bilden.

Det stora problemet som Annabelle: Creation dras med är att den är åt helsike för lång. Första tredjedelen är riktigt bra men sedan blir det för mycket av det goda och åtminstone jag sitter tyvärr och närmast gäspar mig igenom det hela.

Dels finns det en massa frön som aldrig tillåts blomma upp. Barnhemsflickorna Janice och Lindas längtan efter föräldrar och en riktig familj hade historien kunnat använda betydligt bättre. Syster Charlottes peppande samtal med Janice om trons styrka och vikten av att aldrig förlora hoppet får ingen bäring för händelseutvecklingen, inte heller den äldre barnhemsflickan Carols uttalade nyfikenhet. Och vad hände med antydan om att syster Charlotte själv eventuellt både förlorat ett barn och förekom i ett spökfotografi?

Dels blir framställningen av vad som eventuellt hemsöker det ödsligt belägna huset både övertydlig och mångtydig. Vi bjuds på allt för många effekter och allt för många manifestationer för att jag ska orka hålla koncentrationen och intresset uppe. Själva huset blir i sig ett problem eftersom det är ihåligare än marken under Kiruna. Som om det inte vore nog finns det dessutom en relativt stor lada med en massa krypin.

Jag är inte tillräckligt insatt i filmmakeri för att veta vid vilken tröskel jag ska dumpa den här brinnande hundbajspåsen – producenter, regissör, manusförfattare, klippare? Jag vet bara att Annabelle: Creation hade vunnit på att vara stramare i sitt berättande och minst en kvart kortare.

Lyckligtvis förhöjdes visningen av Annabelle: Creation avsevärt av skrikande tonårstjejer. När den första rejäla skrämseleffekten drog igång tror jag banne mig att en av dem hoppade upp i knäet på sin kompis. Men till och med de skriken kom att upphöra efter ett tag, vilket väl är ett betyg så gott som något till filmens otajthet.

Demonstatus:
Som så ofta med filmer associerade till James Wan är Annabelle: Creation frustrerande oklar över vad vi egentligen har att hantera i Mullins-huset. Den enda munsbit dialogen kastar ut är ”demonic precensce”. Som tydligen kan använda sig av dockor som ”conduits” för sina krafter men som också kan ta fysisk form av sig självt.

Hen bryr sig inte det minsta om kors men kan däremot kapslas in med hjälp av Guds ord. Vilket ska tolkas bokstavligt – lös problemet med en bibeltapet! Detta namnlösa väsen har förmåga till både besatthet och hemsökelse. Något det kommer ganska långt med måste man säga.

I dagsläget har vi alltså tre olika filmer där den läskiga dockan förekommer i sitt besatta eller conduit-läge. Antingen är det en och samma typ som hela tiden besätter Annabelle-dockan vilken förpassades till Warren-demonologernas museum i The Conjuring eller också har Samuel Mullins lyckats bygga in en jäkla hundvissla för demoner i den. Och som vi vet från inledningen på den här filmen – det kan finnas 99 dockor till! Oh, joy…

***

Det här var alltså sista filmen ut i 2017 års filmvecka och Halloween-tema, det var rolig så länge det varade. Själv kommer jag dock att publicera ett avslutande och sammanfattande inlägg imorgon. Fiffi väljer att simma ut ur bild medan Filmitch fortsätter sin hemilghetsfulla approach in i det sista.

Med utfästelser om att uppföljaren till The Conjuring skulle vara minst lika bra som originalet och dessutom innehålla ett monster som låg närmare årets Halloween-tema än den tidigare häxan Bathsheba Jedson fanns det inte så mycket att diskutera. Dags att kasta sig över The Conjuring 2.

Bring on the 70’s! London calling to the faraway towns! Ensamstående mamman Peggy Hodgson gör sitt yttersta för att klara en vardag full med rektorssamtal om rökande döttrar och vattenfyllda tvättstugor i familjens minst sagt nedgångna council housing, beläget i norra London. De fyra barnens pappa är puts väck, så också det underhåll han egentligen skulle betala.

Men det är något annat knepigt med familjens hus, alldeles bortsett från att det befinner sig i ett akut upprustningsbehov. Elvaåriga Janet börjar gå i sömnen och höra någon som beordrar familjen att packa sig iväg. TV:n vill absolut inte samarbeta med fjärrkontrollen och när möbler börjar flytta på sig av sig själva har Peggy fått nog.

Hon ringer polisen, som förvisso inte hittar någon skojande inkräktare men som däremot både ser en stol röra sig som på egen hand och inte har något emot att vittna om händelsen inför TV-kameror. Journalister så väl som parapsykologiska forskare engagerar sig i familjens uppstudsiga hus och så småningom får även den katolska kyrkan upp ögonen för vad som pågår. Men kyrkan har ju ett visst rykte att försvara och ber därför bekantingarna Ed och Lorraine Warren att kolla läget innan man eventuellt kastar sig över fallet i fullt exorcism-mode.

The Conjuring 2 blev min sjätte James Wan-spök-film på kort tid och jag tvingas inse att de nog inte bör ses med tätare mellanrum än ett eller ett par år. För vid det här laget börjar jag tycka mig känna igen ett antal element som gör att filmen mister en hel del av sin mystik.

Ginormous hus? Check. Nattmörka hus? Check. Stökiga källar- eller vindsutrymmen? Check. Fladdrande ficklampor? Check. En längre eller kortare uppbyggnad som slutar i en skrämsel-effekt? Check. Stort fokus på hoppa-till- och skrämsel-effekter på bekostnad av bakgrundshistorien? Check. Ålderdomliga leksaker och/eller barnkultur? Check. En blek kvinnogestalt i heltäckande klädedräkt/klänning? Check.

Däremot banade The Conjuring 2 till viss del nya vägar vad gäller själva historien. I alla fall om man ska jämföra med originalet som ju också byggde på ett ”äkta” Warren-fall. Jag upplever i alla fall att fokus i något högre utsträckning ligger på demonolog-paret. Särskilt som Lorraine vid en inledande seans i ett för temat välbekant hus (självklart var Warrens inblandade i Amityville!) ser något som är så fasansväckande att hon för en period lyckas övertala Ed att de inte längre ska beblanda sig med andevärlden. En föraning som förstås får bäring för London-fallet. Det här innebär dessutom att den narrativa uppdelningen mellan den utsatta familjen och Warrens blir något mindre distraherande.

En annan skillnad i förhållande till originalet är att det i London-fallet fanns anklagelser om att det hela skulle vara ett rent påhitt från barnens sida. Ed och Lorraine får själva uttala en del av de skeptiska invändningarna. Men filmens framställning lämnar inte någon som helst tveksamhet om att det vi ser verkligen händer. Och eftersom Warrens är våra hjältar slutar det hela givetvis i bedyranden om hur viktigt det är att hjälpa en behövande familj genom att uppriktigt tro på deras berättelse även om det ser ut att finnas bevis som pekar på att den är uppdiktad.

Jag inbillar mig dessutom The Conjuring 2 gör en medveten återkoppling till det dysfunktionella familjeperspektivet i The Amityville Horror. På plats i London är det nämligen främst Janet, vilken saknar sig frånvarande pappa något hemskt, och lille Billy, som blir mobbad för sin stamning, som verkar vara mest mottagliga för husets negativa inflytande.

The Conjuring var habil som skräckfilm betraktat men här fallerar The Conjuring 2 genom att bjuda på allt för många munsbitar som redan passerat gommen allt för många gånger. Jag tycker dessutom att man fortfarande allvarligt kan ifrågasätta om Hollywood ska stå som nära nog en garant av sanningshalten i Warrens demonolog-karriär.

Demonstatus:
Nu känns det i och för sig lite taskigt att klaga när The Conjuring 2 faktiskt ändå bjussar på en hel demon. Namngiven icke desto mindre. Lorraine lyckas lista ut att den de har emot sig den här gången är en grabb vid namn Valak, som bland annat förekommer i grimoiren Lesser Key of Solomon. Där karakteriseras han dock knappast som en hålögd nunna eller som Lorraine kallar honom, ”marquis of snakes”. Enligt Wikipedia tar han snarare formen av en ”angelically winged boy riding a two-headed dragon”.

Riktigt kraftfull är han också, med förmåga att besätta Janet, ge Lorraine mardrömmar eller några slags visioner, flytta på möblemang och dessutom kontrollera de dödas andar (eller åtminstone en sådan ande). Är det han som dessutom ligger bakom tvättstugeläckan kanske vi även bör räkna in förtryck i hans förmågor.

Idag har Fiffi rest ända till Australien. Vart Filmitch tagit vägen får ni klicka er fram till.

Istället för att knoppa av sig och följa andra personer än de vi lärde känna i originalfilmerna, vad återstår för skräckfilmsuppföljare? En prequel förstås! (Nå, nu vet vi ju att exempelvis Sinister 2 lyckades hitta ytterligare en lösning på den problematiken.)

Och det ska erkännas, redan där lyckas Insidious 3 överraska mig eftersom den exceptionellt trötta Insidious 2 peggade upp en jäkla badboll till uppföljarpotential, omöjlig att missa vare sig för oss i publiken eller för produktionsbolaget.

Men det blev eventuellt ett aningens annat ljud i skällan när Leigh Whannell skulle regissera sitt eget manus. Han tar oss tillbaka till ”a few years” innan det som hände familjen Lambert. Här möter vi istället den nyligen moderlösa Quinn Brenner som är övertygad om att hon känner sin mammas närvaro. Quinn har försökt nå fram till den här närvaron, pratat med den. Vad Quinn skulle behövt är den där Scrubs-tenoren som vid lämpliga tillfällen dyker upp och klämmer i med ett enda ord: Mistaaaaaaaake!

Men nu har Quinn bara en uttröttad fader på plats som förgäves försöker hålla ihop en sönderslagen familj samtidigt som han utför något slags arbete som kräver en overall (jag har svårt att bestämma mig för om det är smart eller slött av filmen att inte vara särskilt specifik om pappas jobb). Mediet Elise som Quinn söker upp är heller inte till mycken nytta Dels sörjer hon en död make, dels är hon numera rädd för att kontakta andevärlden eftersom Josh Lamberts parasit numera tycks förfölja även henne med budskapet ”Kill you. Kill you. Kill you.”

Det enda råd som Elise kan ge Quinn (”Do not try to contact your mother!”) struntar tonåringen högaktningsfullt i because that’s what teenagers do. Särskilt om de uttråkade ligger för ankar i sängen på grund av två brutna ben efter en svår bilolycka. Snart inser till och med Quinn att närvaron som vill kommunicera med henne inte bara har barmen fylld av moderskärlek.

Under en period fortsätter faktiskt Insidious 3 att överraska. I alla fall genom greppet att göra Quinn mer eller mindre paralyserad tack vare de två gipsade spirorna, vilket höjer spänningsnivån för min del (men som jag undrar om de inte snattade från Jessabelle). Även en del av de eskalerande skräckscenerna som Lin Shayes Elise medverkar i är, med Insidious 2 i färskt minne, oväntat bra (VSB: de kladdiga fotspåren som fortsätter upp på väggen).

Men efter cirkus en timme börjar jag mest sitta och vänta på finalen som jag ju förstår ska komma. Insidious 3 kan alltså inte upprätthålla den spänning som filmen eventuellt har lyckats bygga upp. Till viss del kan det bero på att Leigh Whannell uppenbarligen blev så fantastiskt förtjust i sitt och Angus Sampsons parapsykologiska odd couple Specs och Tucker att de är tillbaka tredje gången gillt och återigen får vi därmed också en kort sekvens med found footage.

The Further har utvecklats till att innehålla en mörk och en ljus sida men jag vet inte om det ger så värst mycket, vare sig till just den här historien eller filmserien som helhet. Bortsett från att öppna upp för ett supersmörigt slut som i och för sig också var en sådan där övertydligt uppeggad badboll redan i filmens inledning.

Insidious 3 var väl en helt ok popcorn-skräckis. En sådan där som ska ge lite chills and thrills men knappast är gjord för att lämna några djupare fåror i tittarens psyke.

Demonstatus:
Lite oklart skulle jag vilja säga. Elise kallar närvaron vid ett par tillfällen för demon men också ”spirit”. Är det en demon skulle jag vilja påstå att den är klart obehagligare än gamle fire face från original-Insidious. Vi får heller inte någon övertydlig förklaring till vem närvaron är eller varför hen gör som hen gör (till skillnad från exempelvis Insidious 2). Men besätta levande kroppar både kan och vill den. Plus lite hemsökelse när så krävs.

Förutom fredagsfemmorna har Fiffi tittat på lite creepypasta-inspirerad skräck medan Filmitch sannolikt sett något helt annat.

 

 

 

Ska man nu vara med på en skräckfilmsvecka är det lika bra att gå all in. Därför bjuder jag nu på en musikalisk fredagsfemma för att följa upp med ytterligare en demonfilm senare under dagen.

***

Ujujuj, det här var verkligen inte det lättaste. En fredagsfemma med skräckfilmsmusik grupperad enligt några slags kriterier. Musik från bra filmer, oavsett musikalisk kvalitet? Nej, här skulle ju fokus ligga på det rent musikaliska så då är det ju bara att bita ihop och försöka hitta bra musik från likaledes bra filmer. Prio ett var naturligtvis att plocka musik från årets demontemafilmer men på det hela taget häll de tyvärr inte måttet i detta avseende. Sedan var jag inne på om jag skulle fokusera på det lite melankoliska, med Johan Söderqvists score till Låt den rätte komma in som the crowning jewel.

Men efter lite tankemöda kändes det roligare att fokusera på fem musikstycken som jag menar utmärks av sin repetivitet och obeveklighet. Vilket på sitt sätt kan vara ganska läskigt.
Håll till godo!

Lucio Fulci är en regissör som jag är rätt svag för och en stor del av stämningen i hans filmer utgörs av kompositören Fabio Frizzi. Med kniven mot strupen valde jag den dunkande rytmen från Mystery’s Apotheosis i Paura nella città dei morti viventi eller City of the Living Dead. Vilken dock är mycket lik det han skapade åt Fulci i Zombi 2.

Under hösten påmindes jag hur mycket jag tyckte om 2016 års bästa zombiefilm alla kategorier, The Girl With All the Gifts. Som också kom utrustad med ett föredömligt bra soundtrack signerat Cristobal Tapia de Veer. Här har jag valt ut den mumlande Gifted.

 

Mer italienskt! Snackar vi skräckfilmsmusik är det svårt att ignorera bandet Goblin.De gjorde inte bara musik åt Dario Argento utan pitchade också in sina icke föraktliga förmågor till George A. Romero och hans Dawn of the Dead eller Zombi som den kallades när Dario marknadsförde den. Här har jag valt ut ödesdigra L’alba dei morti viventi.

 

Jag blev kanske inte lika förtjust i It Follows som ”alla” andra men det är otvetydigt att filmen ståtar med ett säreget score från Richard Vreeland eller Disasterpice som den unge amerikanen föredrar att kalla sig i musikaliska sammanhang. Titelspåret från den famösa filmen duger gott för den här listan.

 

Och så vill jag ändå avsluta med en liten godbit från årets demontema. Jag gillade Let Us Prey på flera plan men en faktor i gillandet var utan tvekan det pulserande scoret från Steve Lynch, som inte alls verkar vara samme Steve Lynch som är känd som The Two-Handed Guitarist. Här bjuder jag på öppningsspåret, lyssna och njut. Och se sedan filmen om du inte redan gjort det, för tusan!

***

Då återstår bara att klicka sig vidare för att se vad kollegorna Fiffis filmtajm och Filmitch hittat för musik till sina listor.

 

 

 

When, oh when, will they ever learn…? Jules, Sam, Donnie och Bryan är så jävla peppade på att åka till ett genuine bona fide spökhus ute på Louisianas landsbygd. Nu ska de äntligen kunna fånga spökerier med både kamera och allehanda andra instrument för att en gång för alla kunna bevisa att det övernaturliga existerar! En icke föraktlig bonus för Bryans del med resan är att han dessutom får goda möjligheter att psyka ex-flickvännen Michelles nya kille John.

John är nämligen hela anledningen till att resan blir av överhuvudtaget. Hans mamma växte upp i närheten av det ökända huset där det skedde ett antal brutala ritualmord på 80-talet. Nu har John börjat drömma mardrömmar om sin mamma i huset och Michelle, entusiastiskt uppbackad av spökjägarna, menar att det bästa sättet att ta itu med hemskheterna är att åka dit. Givetvis enbart av omtanke om sin pojkväns mentala hälsa.

Vad som däremot inte blir särskilt välgörande för Johns mentala hälsa är de efterföljande förhören från både polis och psykolog om ett antal våldsamt yxmördade spökjägare. De goda nyheterna är att Michelle inte finns bland de döda. De dåliga nyheterna är att även Bryan saknas och John vill helst inte tänka på vad den galningen kan ha hittat på.

Ännu ett demontips från bloggkollegan Filmitch. Demonic alltså. Knappt 20 spänn och en hyrstreamingsajt senare var det bara att köra igång. Extra spännande förstås eftersom jag inte visste ett skvatt om vare sig filmen, skådisarna eller regissör och manusförfattare Will Canon. En som däremot uppmärksammat denne Canon är James Wan (som tycks ha svårt att släppa spök- och demonfilmsgenren även om han själv gått vidare till bigger ’n better things som Furious 7 och DC Comics kommande Aquaman), vilken ställt upp som producent.

Med tanke på vad jag tröskat igenom under det här temat måste jag ändå säga att Canon med Demonic presterat en riktig smaklig liten munsbit. Särskilt eftersom han har valt att från gång till annan köra med found footage-greppet, något som ju knappast behöver vara en kvalitetsgarant. Här varieras dock kameraarbetet på ett sätt som håller intresset vid liv – filmen hoppar mellan nutid och dåtid genom spökjägarnas egen kamera, polisens försök att i efterhand rekonstruera det (givetvis) korrupta filmmaterialet samt en ”vanlig” tredjepersonskamera.

Ingen av skådisarna är direkt remarkabel men alla gör vad de ska för att filmen ska funka. Största lasset dras av Dustin Milligan som John eftersom han från gång till annan måste agera närmast på egen hand i förhörsscenerna. Där har han dock gott understöd från stabila Maria Bellos psykolog. I övrigt hakade jag mest upp mig på att både Scott Mechlowicz som spelar Bryan och Alex Goode som spelar Sam är läskigt lika den (något) mer kände Jay Baruchel.

Vad som däremot inte blir så läskigt är filmen i sig. Skakigt found footage (inklusive night vision-kamera. But of course…) gör förstås sitt till för att skapa en viss osäkerhetskänsla men på det hela taget har vi de bekanta dörrsmällarna och hoppa till-effekterna från hastigt uppdykande gestalter som bara syns genom kameran. Plus en tjechovsk gatlykta.

Trots det tycker jag att Demonic kommer ganska långt på att begränsa sin historia till 83 tajta minutrar samt fram-och-tillbaka-berättandet. Visst tar filmen en del genvägar berättelsemässigt men på det hela taget använder den sina tillgångar smart. Upplösningens eskalering lyckas absolut skapa en viss spänning och ta mej tusan om vi inte till och med får en liten vändning på slutet som i likhet med skrämseleffekterna inte är extraordinärt innovativ men som absolut tjänar sitt syfte.

Slutsatsen för dagen blir alltså: lita på filmtips från Filmitch. Och sluta förihelvete försöka ”kommunicera” med den andra sidan.

Demonstatus:
Demonic skapar sig en helt egen liten mytologi och det är ju inget fel i det. Filmens namnlösa demon ser en chans att smita från huset som blivit ett slags fängelse genom ritulen ”the left hand path”. Utifrån kameramaterialet och Johns mardrömmar om sin mamma är det här en relativt stark typ som klarar av såväl besatthet som tvångsföreställningar och hemsökelser.

Demonic blandar dessutom in lite fågelsymbolik med det på svenska olyckligtvis föga skräckinjagande namngivna släktet “båtstjärtar”.

***

Idag har Fiffi rest till fjärran land och Filmitch är — surprise, surprise — hemlighetsfull.

Eftersom demonen/gudomen Bughuul verkade genom lilla Ashley Oswalt i första Sinister med känt resultat borde det väl inte finnas någon som kan föra historien vidare in i denna uppföljare? Jomenvisst finns det det! Vem minns inte Ellison Oswalts informant ”Deputy So and So” som tydligen satte tillräckligt med avtryck i publikens medvetande för att han skulle anses uppföljarvärdig.

Den unge vicesheriffen blev så påverkad av Oswaltfamiljens öde att han nu försöker stävja Bughuuls framfart varthelst ondskan riskerar att dyka upp. Redan här har man alltså utökat mytologin rejält genom att tillåta flera olika tids- eller familjelinjer, förutom den som avslutades med Oswalts. Ruggigt förvisso, men också ett tillägg som gör det hela något mer osannolikt. För visst skulle man kunna tänka sig att exempelvis FBI borde ha plockat upp kopplingen mellan så pass många vidriga familjeavrättningar där det dessutom alltid försvinner ett barn?

I denna mission stöter vår huvudperson på den ensamstående mamman Courtney, utrustad med tvillingsönerna Dylan och Zach. Särskilt Dylan har börjat få oroväckande mardrömmar ute i det avlägsna huset där han bor med sin mamma och bror. Lämpligt nog finns det också ett lagomt nedgånget och ruggigt kapell på gården där Courtney försöker restaurera möbler för någon slags inkomst. Just den detaljen är dock något som Sinister 2 valt att inte fördjupa sig något särskilt i.

Uppföljare till actionfilmer kan oftast komma undan med hedern i behåll genom att vräka på mer av allt inom ramen för en redan välbekant historia. I skräckfilmsgenren blir det betydligt svårare eftersom den typen av filmen inte sällan bygger på principen ”less is more”. Sinister 2 har tyvärr tappat både den ledstjärnan och spänningen från originalet när vi inte riktigt visste vad som var på gång.

De tidigare så suggestiva filmsnuttarna är nu utstuderade och explicita, värdiga vilken tortyrporrulle som helst. Filmen innehåller också en utdragen slutstrid istället för det resignerande inför ett oundvikligt faktum som var ett av originalets styrkor.

Eftersom originalet kanske heller inte lade särskilt mycket ansträngning på att få Bughuuls mytologi logisk eller sammanhängande tvingas Sinister 2 att bygga sin grund på lösan sand. Här försöker man exempelvis utöka Bughuuls makt till att (eventuellt) även gälla rena ljud och/eller musikslingor på ett rätt oklart sätt. Forskaren Dr. Jonas ska ha försvunnit (eller eventuellt flytt) men detta märkliga faktum presenteras bara helt snabbt för att vi ska acceptera den nye forskaren Dr. Stomberg istället.

Det stora problemet med Sinister 2 är att filmen inte lyckas ersätta den stämning som osäkerheten kring mysteriet med filmsnuttarna gav. När avsaknaden av den osäkerheten dessutom paras ihop med ett foto som inte alls arbetar med klaustrofobi och mörker på samma sätt som originalet blir resultatet en kapitalt oläskig film. Uppföljaren gör tappra försök att istället fokusera på Dylans relation med Bughuuls tidigare barnoffer i den tidslinje som hans familj nu är placerad i, men där är han som person tyvärr inte tillräckligt nyanserad.

Det känns ogenomtänkt att utan egentlig kommentar låta Deputy So and So strunta i den inledande prästens råd att låta ondskan vara ifred. På samma sätt känns det ogenomtänkt att be publiken utan frågor acceptera att Dylan kan stå emot filmsnuttarnas lockrop enbart med hänvisning till hans problematiska relation till fadern.

Sinister 2 är inte dåligt gjord rent hantverksmässigt men lyckas inte vare sig fylla ut originalkonceptet kring Bughuul på ett vettigt sätt eller dra iväg på en egen tangent. Den blir på detta sätt en typisk karbon-uppföljare: exakt samma ramar och grepp som originalet, bara lite svagare, tunnare och suddigare.

Demonstatus:
Inga ansträngningar görs för att detta ska bli tydligare än Bughuul var i originalet. Man verkar rätt nöjd med att hålla det hela lite flytande och inte minst långt från alla juedo-kristna kopplingar. Ska vi ändå föra in honom i den fållan är vi återigen i valet och kvalet mellan besatthet och tvångsföreställningar, plus hemsökelser.

***

Idag har Fiffi hängt lite med Stephen King och vad Filmitch har för sig måste ni klicka er fram till.

 

 

Ellie har förlorat en mamma och Michael en hustru. Av de välkända fem stegen i sorgebearbetning har Michael bara hunnit till nummer två: ilska. Han är fly förbannad på vem som än kan sägas vara skyldig för Samanthas död och han väljer att rikta sin ilska i andliga riktningar. Detta trots att Michael är övertygad om att det inte finns vare sig någon gud eller djävul. Ännu, vill säga.

Läs hela inlägget här »

Idag är första dagen på en ny vecka. Det vill säga skräckfilmsveckan! Återigen har jag fått nöjet att avsluta min Halloweenmånad med att haka på kollegorna Fiffi och Filmitch som kör all in skräckfilm under en veckas tid. Länkar till deras inlägg hittar ni längst ned. Mycket nöje!

***

Den nybakade polisen Jessica Loren ska göra sin första jobbnatt i den lilla småstaden Sanford. Omgivningarna, för att inte tala om polisstationen självt, är ödsliga och övergivna. Hennes överordnade, Sgt. Cohen, är brysk och otrevlig.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Bone Collector
Jeffery Deaver, The Burning Wire
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Liv till varje pris
Fredrik Backman, Björnstad

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg