Att börja på universitetet är ofta som att kasta sig ut på öppet hav, enbart utrustad med en simring men med hopp om att inom kort stöta på en jolle eller något annat flytetyg. Man slungas hit och dit, har man otur är havet riktigt stormigt. I värsta fall får simringen pyspunka och man sjunker. I bästa fall är den upphittade jollen eller flotten redan befolkad med likasinnade.

Ju större skillnaden är mellan miljön man lämnar och universitetslivet, desto större är risken för pyspunka. Thelma tycker uppenbarligen att det är ganska skönt att börja plugga biologi i Oslo, suckar irriterat när mamma hela tiden ringer. Samtidigt finns det inte så många andra som ringer, Thelma känner sig ensam och vet inte hur hon ska skaffa kompisar. En strikt religiös uppväxt ute på landet är kanske inte den bästa förutsättningen för att bli the life of the party.

Dessutom börjar Thelma drabbas av ett slags epileptiska anfall. De för emellertid det goda med sig att hon träffar Anja som hjälper Thelma när hon kollapsar på biblioteket. Snart umgås flickorna intensivt och Thelma lockas att pröva både alkohol och röka för första gången i sitt liv. Men de här anfallen för något märkligt med sig som Thelma vare sig kan greppa eller kontrollera.

Jag hörde en del gott om Thelma från visningen på Stockholms filmfestival 2017 och var därmed nyfiken på denna norska genrefilm. Någon slags skräckfilm men knappast en slasher eller seriemördarthriller.

Det blir också snart uppenbart att Thelmas regissör Joachim Trier (vars Louder Than Bombs inte alls var min grej) snarare jobbar med stämningsskapande än rena skräck- eller hoppa till-effekter. Han levererar många susande träd, kraxande kråkor som störtdyker mot stora perspektivfönster och andra, egentligen helt vanliga, naturfenomen men som inom filmens ram blir olycksbådande och hotande. Särskilt som de kombineras med Thelmas nervösa ögonkast och allt mer stressade uppsyn.

Jag tycker Thelma ganska väl lyckas gifta ihop den vardagliga situationen – flytt till ett helt nytt sammanhang och längtan efter självständighet – med de övernaturliga inslagen som vrider till det vardagliga ett par varv extra. Mycket hänger förstås på prestationen som levereras av Eilie Harboe, vilken spelar Thelma. Hon är precis så där nyfiken och trevande som man är, precis på tröskeln till vuxenlivet, samtidigt som hon blir både irriterad och undfallande i relation till föräldrarna. Dessutom finns hela tiden den lilla, lilla osäkerheten hos tittaren om det Thelma upplever verkligen händer på riktigt eller om det ”bara” handlar om undertryckta och förbjudna känslor som flyter upp till ytan.

Historien berättas både i nutid och med hjälp av tillbakablickar vilka absolut tjänar sitt syfte men knappast kommer som några större överraskningar eftersom de är placerade relativt sent i berättelsen. Däremot är enbart upptakten, under en jakttur med far och dotter i en snöig skog, lysande i all sin enkelhet. Där sätts ett anslag och skapas frågetecken som för min del bar Thelma ända fram till slutet.

Ett slut som jag för övrigt upplever hålls öppet på ett positivt sätt. Är det lyckligt eller olyckligt? Livsbejakande eller olycksbådande? Det kan bara du som tittar bestämma och det är ett beslut som jag uppmuntrar – Thelma är väl värd en titt.

Annonser

En livsregel så god som någon: nedsablade filmer om vitsminkade galenpannor är inte så usla som deras rykten gör gällande. Det var sant för Tim Burtons Alice in Wonderland och det var sant för Suicide Squad.

Jag kan samtidigt förstå reaktionen hos 2016 års biopublik. Man hade fortfarande ett visst hopp kvar om DC-universats möjligheter att ta upp kampen med Marvel och Warner hade satsat seriös kosing på marknadsföring. Och så blev det bara en tummetott.

I sann DC-anda är Suicide Sqaud så mörk, så mörk. Stålmannen har dött. Vem kommer att ta hans plats? Amanda Waller är helt på det klara med att det är bättre att förekomma än att förekommas och sätter ihop en insatsstyrka av ”metahumans” (ett annat ord skulle möjligen vara mutanter men det har väl Marvel redan mutat in så det är bara att gilla läget). Tanken är att de ska försvara mänskligheten om det skulle visa sig att Stålmannens efterträdare på omnipotenstronen mot all förmodan är någon som inte har “USA A-OK” tatuerat i pannan.

Kruxet är bara att alla dessa metamänniskor är kriminella och en försvarlig andel av dem är dessutom bindgalna. Enda sättet att kontrollera dem är att hota att spränga skallen av dem för tydligen är de i alla fall inte så galna att de frivilligt väljer att dö. Men visst – lönnmördaren Deadshot vill träffa sin dotter och Harley Quinn kan inte vänta på att få hooka upp med sin Joker-pudding igen, så visst har de något att leva för.

Det har också militären Rick Flag. Synd bara att hans käresta Juno Moores kropp fångats av en häxa som nu gör sitt bästa för att utplåna mänskligheten. Why? Because she can! Och för att människor är veka. Eller något i den stilen… Ärligt talat känns det inte ens som om Suicide Sqaud själv bryr sig särskilt mycket om att förklara varför vi har protagonister i ena ringhörnan och antagonister i den andra.

Suicide Squad är förvisso inte regisserad av Zack Snyder men det visar sig (föga förvånande kanske) att inte heller David Ayer är mycket till lustigkurre. Filmen förmedlar framförallt en krampaktig känsla av att vilja för mycket. Den ska vara så tuff och så hård och så mörk att det ofta blir rent skrattretande. Den vill så gärna vara farlig men det rockiga soundtracket och minihotpants på Harley Quinn andas mer desperation än något annat.

Margot Robbie som Harley Quinn är kanske den som främst kravlar sig ur det hela med en respektabel del av äran i behåll även om utsmetat läppstift som krääääzy-signal känns lite…80-tal. Särskilt som hennes krääääääääääääzy-partner (three times as crazy!) är en parodisk Joker-Jared Leto med aluminiumfolie på tänderna. Hans prestation övertygar inte för fem öre, utan blir bara teatralisk och rentav löjeväckande.

Will Smith, som försöker göra sig förtjänt av den där ”Best daddy in the world”-muggen i rollen som Deadshot, är också helt ok. Särskilt i relationen med Robbies Harley. De jobbar bra tillsammans, helt enkelt. (Fun fact: Smith har nu fått vara både ”best of the best” i Men in Black och ”worst of the worst” här.) Däremot önskar jag nästan att jag hade varit lite snabbare på bollen med Suicide Squad när det begav sig. Då hade jag nämligen kunnat påminna mig om Nick Fury-kopian Amanda Weller för att plocka ned Viola Davis pretentiösa Oscarstal 2017 ett par snäpp.

Ska jag vara helt ärlig minns jag Justice League som tråkigare än vad jag tyckte Suicide Sqaud var. Samtidigt räcker det att påminna sig även de sämre Marvel-filmerna för att sätta det hela i något slags perspektiv. Med andra ord: Suicide Squad var inte så dålig som jag trodde men för den skull absolut inte bra. Alltså väntar jag fortfarande på en DC-superhjälte-film som inte är hård, kall och oengagerande. Wonder Woman förtjänar en kompis.

alt. titel: Förolämpningen, Qadiyya raqm 23, The Insult

Minns ni det där hysteriskt ”roliga” skämtet ”Hon heter Berit, men vi kallar henne Beirut, för att hon är så jävla bombad!”? För oss som växte upp på 70- och 80-talen var landet Libanon främst ett ställe där det krigades en massa (bland annat detonerades över 3 600 bilbomber under krigets 15 år). Som i många andra delar av Mellanöstern, kan tilläggas.

Nå, nu faller inte längre bomberna över Beirut. Inbördeskriget avslutades formellt 1990 och i och med den så kallade Cederevolutionen 2005 avslutades även den syriska ockupationen av Libanon. Nu försöker man istället bygga upp och bygga nytt, bland annat på gatan där Toni och Shirin Hanna hyr en lägenhet. Här finns dessutom Tonis bilverkstad där även Shirin jobbar så mycket hon kan för sin gravid-mage.

Konflikten som är huvudfokus i Förolämpningen börjar nog så oskyldigt, som många konflikter gärna gör. Byggarbasen Yasser upptäcker att Toni och Shirins balkong har ett regelvidrigt avloppsrör. När han ringer på för att påpeka det är han kanske lite kort i tonen eftersom han just blivit nedstänkt men Toni reagerar å sin sida genom att be Yasser att fara åt helvete och smälla igen dörren i ansiktet på honom.

Yasser låter inte sådana petitesser hindra sig utan ser till att Toni får ett reglementsenligt avloppsrör vare sig han vill det eller inte. Toni gör helt klart att han inte vill genom att slå sönder Yassers nyinstallation varvid byggaren kallar Toni för ”jävla idiot”. Det visar sig bli händelsehorisonten för männens konflikt varifrån det inte finns någon återvändo.

Förolämpningen är regissören Ziad Doueiris fjärde långfilm och var dessutom Libanons bidrag till bästa utländska film på Oscarsgalan som gick av stapeln i mars 2018 (där filmen förlorade mot den chilenska Una mujer fantástica). Filmen inleds med ett förbehåll om att åsikterna som framförs inte på något sätt ska uppfattas som en officiellt hållning från libanensiska staten. Först blir jag lite konfunderad och börjar undra över hur pass hårt det libanesiska kulturklimatet egentligen är men ju djupare förolämpningskonflikten gräver sig ned i det politiska klimatet desto mer förståelse får jag för det där förbehållet.

Ganska snart blir det nämligen tydligt (även för en helt oinitierad tittare som jag själv) att Toni är kristen medan Yasser är muslim, tillika palestinsk flykting. Jag Wikipediar mig fram till att minst 170 000 palestinska flyktingar lever i Libanon, många i flyktingläger och utan möjlighet till medborgarskap. Allt eftersom historien fortlöper blir alltså Toni och Yasser inte enbart personliga kombattanter i ett egentligen löjligt bråk, utan snappas upp som propagandainstrument i de redan hätska friktionerna som förekommer i landet.

Snart har hela saken växt dem bägge över huvudet och alla möjligheter till en lösning som bägge parter kan känna sig nöjda med synes hopplöst förlorade. I rättssalen står två sidor och öser ur sig årtionden av motsättningar och oförrätter. Vem har rätt att kalla sig offer och vem ska ses som förövare i en sådan situation? Finns det någon som är helt utan skuld eller vars natur kan sägas vara ”god”? Och vad händer när en persons blotta existens kan sägas vara en förolämpning mot en annans identitet?

Förolämpningen balanserar sina olika perspektiv med varsam hand och levererar inga tvärsäkra svar på sina svåra frågor. Vi får rättssalens thrillerliknande atmosfär när till och med de olika sidornas advokater visar sig ha saker otalade med varandra samtidigt som det blir tydligt att det som händer där bara blir en spegling av vad som pågår i landet i stort. Och mitt i allt det tappas ändå aldrig den personliga vinkeln mellan Toni och Yasser helt bort.

Jag kan förstås inte avgöra om Förolämpningen berättar sin historia på ett sätt som för en libanes framstår som löjligt övertydlig men själv är jag mer än nöjd. Filmen bjöd på fina prestationer och en bra historia där jag som novis förstod tillräckligt mycket för att kunna hänga med och samtidigt blev tillräckligt nyfiken för att sedan klicka bort ett par timmar i allmänbildningens tjänst.

Året 2018 tackar för sig och bloggen gör likaså. bara för att likt fågel Fenix återuppstå på andra sidan årsskiftet. Onsdagen den 2 januari är vi igång och kör som vanligt. Fast med en handfull temabonusar under året förstås, varav den första börjar redan måndagen den 7 januari.

Se nu till att fira in 2019 riktigt ordentligt!

Det var väl aldrig något gulduppdrag som den unge rekryten Linus Wickman åkte på. Kuska hela vägen upp till norraste Norrland mitt i smällkalla vintern, enbart med sällskap av de tystlåtna Bratt-bröderna. Men är det 1917 och krigstider (även i det neutrala Sverige) lönar det sig knappast att tjafsa när order utfärdas. Med på färden följer också kapten Fager samt ingenjören och vetenskapsmannen Klefbäck. Samt ett antal mystiska lådor som under inga omständigheter får öppnas innan sällskapet genomfört det möte med Ryssen som är hela anledningen till resan.

Men när sällskapet, förstärkt med ett antal ytterligare mannar, kommer fram till det isolerade lägret där utbytet ska ske är något väldigt fel. De hittar märkliga fotspår och döda kroppar (varav en befinner sig i dasstunnan). Vad kan ha hänt dem som fanns i lägret tidigare? Vad är det för djur som har lemlästat dem? Och ska det nuvarande sällskapet klara sig när påfrestningarna ökar och sämjan i gruppen (som aldrig varit särskilt god) gör en störtdykning? Läs hela inlägget här »

Kent har bott hela sitt liv med sin mamma på Blidö, i skärgården utanför Norrtälje. Fast just nu bor Kent ensam eftersom modern ligger på lasarettet med en allvarlig stroke. En typisk gammpojke, vår Kent – lite överviktig, lite oföretagsam. För tillfället sjukskriven från jobbet på Ica-lagret på grund av mamma-situationen som bland annat gett upphov till ett rejält magsår. Försöker försiktigt skämta med den snygga Lucinda på pizzerian. Hon skrattar mest för att vara snäll och är tyvärr intresserad av Fred. Kents enerverande granne som dock har ett stråk av farlighet över sig (vilka kvinnor faller inte för det?!)

Men på Kents ägor står en gammal lada och det är något märkligt med den ladan. Eller snarare: något märkligt gömmer sig under ladan. Efter att ha hittar underjordiska gångar som tycks sträcka sig över hela Blidö börjar Kent att bete sig konstigare och konstigare samtidigt som Fred är övertygad om att hans granne sitter och tjuvhåller på en värdefull skatt som med den starkes rätt förstås borde tillhöra Fred. Läs hela inlägget här »

Dags att försöka utvidga mina svenska skräckgränser, bortom Anders Fager och John Ajvide Lindqvist. Jag tycker mig ha hört fina saker om Mikael Strömberg och ska man gå metodiskt tillväga börjar man givetvis med debuten. I det här fallet romanen Vätten från 2011. Fee-fi-fo-fum, I smell the blood of svenskt folktroväsen.

Läs hela inlägget här »

Varför inte lämna lämna över till julledigheten med en svensk klassiker? Kanske något att se i mellandagarna? Bloggen är tillbaka fredagen den 28 december. Glögg på er!

***

alt. titel: The Adventures of Picasso

Bland filmerna från Hasseåtages Svenska ord är nog Picassos äventyr en av de jag har sämst koll på, så det var väl dags att ändra på det? I likhet med de flesta andra från min generation eller äldre har det förstås alltid skymtat förbi bilder eller små filmsnuttar på en skallig Gösta Ekman eller ett Tomelilla i diverse storstadskostymer.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Reunion

Eftersom titten på X & Y redan hade börjat pilla på kanterna var det lika bra att riva av hela Anna Odell-plåstret på en gång. In med filmdebuten Återträffen i spelaren!

Läs hela inlägget här »

Arthur Curry må tvivla på att han är kungavärdig men superhjälteposen sitter i alla fall som en smäck. Ni vet, den där med ett knä och en knytnäve i backen.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Javier Sierra, The Secret Supper
Stephen King, End of Watch
Anthony Doerr, All the Light We Cannot See
Fred Vargas, Cirkeltecknaren

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser