Efter att ha ”avnjutit” Battlefield Earth kändes det lägligt att ta itu med en annan science fiction-film som blivit känd för att vara ”worst movie ever” – John Boormans Zardoz.

Året är 2293. Trumpetandes budskapet ”The gun is good. The penis is evil” (är en titt obligatorisk om man ska gå med i ROKS?) far det enorma stenhuvudet Zardoz över ett postapokalyptiskt Irland. Här handlar det om att utöva både positiv och negativ befolkningskontroll på den usla människorest som finns kvar. Det vill säga skjuta så många personer som möjligt och se till att det inte blir några nya barn gjorda.

Stenhuvudet tillbeds av ett gäng maskbeklädda snubbar till häst och konstigt vore väl annars eftersom det kräks ur sig en kaskad av handeldvapen. I gengäld skänker de Zardoz den säd (the good kind, that is…) som de tvingar människorna att odla (känns alltså lite kontraproduktivt om den slutgiltiga lösningen att döda dem alla, men, men…).

Den här gången har emellertid en driftig kille vid namn Zed gömt sig i högen av spannmål och han reser med huvudet tillbaka till något slags paradisiskt huvudkvarter. Detta sk Vortex befolkas av ett hippiekollektiv som kallar sig för Eternals (av den enkla anledningen att de är odödliga). Där träffar Zed på Consuella som är rädd för honom och därför vill kasta ut honom, May som är vetenskapsman och vill studera honom samt Friend som bara är uttråkad och vill ha ett tidsfördriv.

Det är absolut inte konstigt att Sean Connery tänkte sig att det borde vara ett smart karriärdrag att hoppa på ett filmprojekt lett av John Boorman efter att ha gjort sin sista James Bond-film. Boorman hade ju gjort dundersuccé med Deliverance, what could go wrong?!

En jäkla massa skulle det visa sig. Med tanke på att regissören följde upp Zardoz med haveriet Exorcist II börjar man undra varför ingen sade åt karln att han skulle hålla sig så långt ifrån fantastik-film som det bara var möjligt? Det skulle exempelvis vara oerhört intressant att veta hur Boorman sålde in den ”kostym” som Connery skulle ha på sig under större delen av Zardoz, designad av frugan Christel Kruse Boorman. Jag tror alla har sett bilden mer än en gång: knähöga kragstövlar, ett rött tygstycke att svepa om rumpan så det mest av allt ser ut som en vuxenblöja samt en redig slokmustasch.

Men för all del, de som skulle spela Eternals (bland andra en ung Charlotte Rampling i rollen som Consuella) kommer inte billigt undan, de heller. Är man ett hippiekollektiv så är man och då är det virkade västar, saris och kalasbyxor i bjärta färger som gäller. Samt huvudbonader som mest av allt ser ut som ett par boxerkallingar som man trätt över skallen. Männen är alla veklingar, fulla av livsleda över sitt perfekta och odödliga liv. Med den givna konsekvensen att alla kvinnor blir obönhörligt fascinerade av Connerys hårigt maskulina bringa.

Det största mysterium som det eviga livet har att erbjuda är hur den manliga erektionen fungerar. I Vortex-samhället har man nämligen satt den positiva befolkningskontrollen i system och inga barn föds längre, ergo: inget hanky panky (däremot gemensam ”second level meditation”, yay…).

Rent historie-mässigt erbjuder Zardoz på ett relativt välbekant upplägg. Ett förljuget paradis som bara fungerar så länge dess invånare kan förvisa de som inte passar in i idyllen samt profitera på de stackare som inte får tillträde till den. I Vortex finns exempelvis en grupp apatiska eternals som helt enkelt stängt av sig själva i ren uttråkning. Det Boorman verkar vilja säga är att både skapandet och avslutandet av liv behövs. Alltså är inget av de framtida ”samhällena” hållbara. Hos eternals finns vare sig skapande eller avslutande och bland de utstötta ”brutals” finns bara det avslutande.

Nå, men det låter väl inte så himla knepigt? Men nu har Boorman luddat till sin framställning, helt uppenbart i syfte att göra något mer än en ”vanlig” sci-fi-rökare. Zardoz påminner mig med kraft om vilken fantastiskt tråkig genre science fiction kan bli i fel händer. I det här fallet John Boormans.

Ibland gnistrar det till med enstaka snygga tagningar, men på det hela taget saknar filmen driv och tydligt fokus på själva historien. Många scener blir alldeles för långa utan att det finns vare sig ett visuella eller händelsemässiga syften med dem. Mot slutet förekommer en evighetslång spegelsalsscen med kravlande protozoer mot svart bakgrund, vilken påminner inte så lite om de där förbannade färgbubblorna i 2001.

Det som också blir svårsmält (om än lite roligare) i sammanhanget är (sannolikt) det faktum att filmen är gjord på 70-talet med allt vad det innebär av generösa mängder blottande kvinnobröst och som sagt idog fokusering på erektion och penetration. När Zed nått något slags slutmål vilket inbegriper en kristall får han beskedet: ”You have penetrated me. […] You are within me. Come into my center. Come into the center of the crystal”.

Zardoz är en sådan där film som kan låta hysteriskt rolig när man läser om den, men som faktiskt är ganska trist i utförandet. I det avseendet var Battlefield Earth på det hela taget en mer underhållande filmupplevelse.

Annonser