Idag är det midsommarafton och visst firar vi hellre med en rejäl sågning än gemensakpsfascism runt lövade pålar? Själv ska jag ha det utmärkt trevligt med min bror och eftersom det är han som varit min primära Fulci-distributör tyckte jag att The Beyond (icke att förväxla med fem år yngre Lovecraft-rullen From Beyond) kunde vara passande.

***

The Beyondalt. titel: The Beyond, Seven Doors of Death

Liza Merril har ärvt ett gammalt hotell i det innersta av Louisiana. Eftersom hon är en tuff New York-böna är hon övertygad om att vad landsbygden än kan erbjuda är hon fullt rustad att ta itu med det. Men då har hon inte räknat med Seven Doors Hotel självt. Hotellet är nämligen byggt på en av helvetets sju portar och snart blir det uppenbart för alla inblandade att det är på egen risk man närmar sig huset.

Seven Doors är nämligen inte bara en väg rakt ned i helvetet utan också besatt av anden (vilken i och för sig kan anta häpnadsväckande fysisk form) från konstnären Schweick. En lynchmobb mördade honom å det gruvligaste i slutet på 20-talet och murade in honom i hotellkällarens vägg. Ve den stackars rörmokaren Joe som är den förste att riva tegelbarriären mellan Schweick och yttervärlden på drygt 50 år.

Samtidigt blir Liza hela tiden varnad för hotellet i allmänhet och rum nummer 36 i synnerhet av den blinda Emily. Frågan är om hon ska tro på Emilys varningar och sina egna syner av en uppspikad konstnär eller på den vetenskapligt sansade läkaren John McCabe som vägrar acceptera något annat än rationella förklaringar till vad som händer. Vi får aldrig riktigt veta hur han rationaliserar de anstormande zombiehorderna…

Lucio Fulcis styrka är att skapa suggestiva bilder och en drömlik atmosfär på Seven Doors (särskilt i källaren) samt det lokala sjukhuset. Lucio Fulcis akilleshäl är att bilderna och atmosfären aldrig blir till en sammanhängande historia. Jag skulle kunna tänka mig att det aldrig var hans främsta prioritet (inspirationen ska ha kommit från den surrealistiske dramatikern Antonin Artaud), men det finns tillräckligt mycket av linje i historien i The Beyond för att i alla fall jag ska bli rätt frustrerad över hur dåligt det hänger ihop.

Är den blinda Emily en fristående kraft och i så fall en övernaturlig sådan eller står hon under antingen Schweick eller helvetesportalens inflytande? Vilken betydelse har egentligen boken med titeln Eibon som dyker upp lite varstans, från hotell, till sjukhus till antikvariat? Och hur blir egentligen det välkända uttrycket “When there’s no more room in hell, the dead will walk the Earth” till gastkramande realitet? Det känns mest som om Fulci slängt ned lite haunted house, en smula zombies, aningens Lovecraft och en knivsudd helvetesmytologi i en stor gryta utan att riktigt smaka av den resulterande brygden.

Förutom ett väldigt haltande sammanhang finns det även andra saker som jag störs av i The Beyond. Först och främst blir själva titeln (den engelska alltså, den italienska blir tack vare Google typ ”Och du kommer att leva i rädsla! Livet efter detta”) aldrig riktigt klarlagd, även om helvetet förstås kan sägas ligga ”bortom”.

Exakt hur hamnar änkan Mary-Ann på golvet i en perfekt position för att få en massa syra i ansiktet? Varför tycks dubbelbegravningen för Mary-Ann och hennes make rörmokar-Joe vara en klart sydeuropeisk katolsk sådan? Och den slutliga zombiestriden känns lika påklistrad som den enligt Wikipedia tycks ha varit (distributionsbolaget ville helt naturligt ha en rejäl bit av zombiekakan), inte minst eftersom den blir hejdlöst utdragen på grund av att Dr. McCabe, trots gott om bevis för detta, aldrig tycks fatta att det är huvudskott som gäller för de odöda.

Och medan så att säga statisk make up (masker och så vidare) som vanligt håller en oftast mycket hög klass är många av de rörliga äckeleffekterna skrattretande dåliga. Priset tas nog av de köttätande spindlarna vilka består av två levande (men olika arter) tarantlar som får krypa omkring lite på den paralyserade Martin medan de två stelopererade marionett-spindlarna (de mer hoppar eller studsar än kryper) får mumsa i sig av vad som ser ut att vara rosamålad papier-maché som dryper hallonsaft.

Till de mer humoristiska elementen hör också skylten “Do Not Entry” utanför bårhuset, vars funktion kan ifrågasättas då stället tycks ha svängdörrar för både kreti och pleti.

Av de tre filmerna i som räknas in i trilogin The Gates of Hell: The Beyond, The House by the Cemetery och The City of the Living Dead tycks jag tyvärr ha sett dem i omvänd kvalitetsordning. Eller omvänd gillandeordning för egen del i alla fall. I slutänden hjälps det inte med suggestion och känsla, The Beyond blev varken tillräckligt drömlik eller tillräckligt verklighetsförankrad.

Annonser