X2: Dracula (1931 och 1992)

Som de allra flesta sannolikt vet är detta knappast de enda två filmerna där vår transsylvanske vän förekommer eller ens med namnet Dracula i titeln.

Men Tod Brownings 30-talsversion är ändå en klassiker, inte minst tack vare Bela Lugosis porträtt som var betydligt med smickrande för den gamle greven än Nosferatus råttandade Orlok. Och Francis Ford Coppolas 60 år yngre version är en av de mer bokstavstrogna jag har sett. Dessutom var detta de två jag hade hemma och kunde förkovra mig i strax efter att ha läst klart Bram Stokers bok.

Brownings film skiljer sig en del från originalet eftersom den primärt utgick från en populär pjäs. Här är det inte Jonathan Harker, utan den likaledes synnerligen brittiske advokaten Renfield som kommer till det primitiva Rumänien för att hjälpa en excentrisk greve med hans hus- och markköp i London. Och väl i London ser man ganska raskt till att ta Lucy Westenra av daga för att istället fokusera på Mina Sewards utsatthet.

Mina Seward? Japp, i denna version är hon dotter till en betydligt åldrad doktor Seward som emellertid fortfarande förestår ett sinnessjukhus dit Renfield förts efter att han hittats ombord på skeppet Vesta, ”a raving lunatic” som en tidningsartikel informerar oss om.

Till viss del parallellt med boken är Dracula anno 1931 som film betraktat mer charmig än ryslig. Man gör sitt bästa för att skapa en förskräcklig Béla Lugosi, men trots hans brytning, små konstpauser (”I never drink…wine”) och befallande ögon blir han aldrig särskilt skräckinjagande.

Hans transsylvanska slott måste vara något av ett biologiskt unikum med tanke på att där rumsterar både opossums och bältor, vanligtvis endast funna på den nordamerikanska kontinenten. De transsylvanska och londoniska solnedgångshorisonterna är till förvillelse lika och de febrilt flaxande gummifladdermössen är mest gulliga. Däremot är den imponerande trappen ned till källaren i Carfax Abbey en skönt Metropolismodernistisk.

Då lyckas Coppola, eller snarare Gary Oldman, betydligt bättre. Hans vitsminkade greve är krypande obehaglig men det är i karaktärens tragik som Oldmans verkliga storhet ligger. Här har man nämligen tagit fasta på det medlidande som Mina Harker mycket kort ger uttryck för i Bram Stokers förlaga, vilket primärt betonar att greven i sitt odöda tillstånd har diskvalificerat sig för Herrens frälsning.

Oldmans Dracula är inte bara en ondskefull blodsugare utan också en man krossad av hjärtesorg. Mina Harker är för honom inte vilken blodbank som helst, utan en möjlighet att återuppleva sin hjärtas kär och det är i denna tragik som Oldman gör en av sina absolut bästa rollprestationer någonsin (ja, inklusive Stansfield).

Den som däremot bidrar med lite skräckvibbar är Renfield. I boken är han trots utläggningar om liv och blod och själar den kanske mest ambivalenta karaktären och i den tidigare filmen lyckas Dwight Frye med sitt liksom morrande skratt, vilda ögon och hysteriska hänvisningar till sin master bli rätt otrevlig. Hans chanser till bot och bättring tycks inte så goda med tanke på att behandlingen mest verkar bestå av att Dr. Seward säger ”Now, now, Renfield” lite nu och då.

Här hänger Tom Waits inte alls med, hans Renfield blir mer en ursäkt för Coppola att skapa ett totalt skruvat sinnessjukhus à la svarttintad och victoriansk Tim Burton där Richard E. Grants Jack Seward hänger sig åt sin fonograf och möjligen också morfinmissbruk.

John/Jonathan Harker är i både David Manners och Keanu Reeves (VEM var ansvarig för den castingen skulle jag gärna vilja veta!) precis så stel och trist och petimäter som man får intryck av i boken. Och så behöver vi inte fördjupa oss mer i dem, för det finns inget att fördjupa sig i. Bortsett då från att det är ett lika stort mysterium hur man kan vara det allra minsta intresserad av Reeves Harker efter att ha bekantat sig med Oldmans Dracula, som hur man kan tråna efter Orlando Bloom när Johnny Depp finns i närheten.

Kvarstår alltså Mina. Kvinnligheten. Eller sexet om vi nu ska vara så djärva. Tod Browning går så långt som att låta Helen Chandler klä sig i något mindre kyska klänningar och ana en lätt bobbad frisyr när hon väl hälsat sin bevingade nattlige besökare välkommen. Inte särskilt vågat, i alla fall med dagens mått mött, men nog så tydligt vartåt det barkar.

Allas vår Francis valde däremot att gå fullkomligt bananas i detta avseende. Och visst, det måste erkännas, om Bram Stoker så levat ända fram till 1990-talet hade han aldrig lyckats komma på en lika påtaglig koppling mellan blod och sex som HIV och AIDS. Medvetenheten om sjukdomen, allmänt identifierad blott tio år tidigare, genomsyrar filmens stämning.

Framförarallt har regissören tagit fasta på beskrivningen av Lucys kamp, men låtit Sadie Frost agera henne ännu mer frimodigt även innan dess vilket signaleras av de unga kvinnornas fnissande över en vackert inbundet (och illustrerad!) utgåva av Kama Sutra. Hon är passionerat intresserad av alla sina friare innan hon till slut bestämmer sig för Arthur Holmwood.

När Lucy väl börjar bli transformerad leker Coppola mycket med att å ena sidan klä henne i böljande och tunna tygstycken och å den andra överdrivet begränsande sådana, gärna åtsittande runt halsen för att dölja sugm…förlåt, bitmärkena menade jag förstås. Den elisabetanska kragen på stereoider är särskilt minnesvärd. Mot detta framstår Winona Ryders utsläppta hår ungefär lika vildsint och spännande som hennes käre make. Hon kan helt enkelt inte tävla mot både Sadie och Gary.

Överhuvudtaget jobbar Coppola mycket med sina bilder. Ibland funkar det väldigt bra, inledningen (i kombination med Wojciech Kilars helt fantastiskt stämningsfulla score icke att förglömma) är fortfarande grymt imponerande med vad som påminner om asiatisk skuggteater (en form som sedan återkommer senare i filmen). Tyvärr förlitar sig vår regissör också rätt mycket på effekter och de sitter verkligen inte lugnt i båten så här nästan tjugo år senare. Många av dem är riktigt usla men jag kan å andra sidan faktiskt inte komma ihåg huruvida jag blev imponerad av dem 1992 eller om de var halvdana redan då.

Ingen av de två Dracula är några direkta höjdare som skräckfilmer betraktat. Däremot tillhör Tod Brownings version lika mycket till en filmhistorisk kanon som boken den litteraturhistoriska. Francis Ford Coppolas har tillräckligt mycket av egensinne och innovation (och Gary Oldman!) för att fortfarande stå på egna ben trots de senaste årens vampyrismstörtblödning.

Betyg 1931

Betyg 1992