I James Whales första film om den famöse vetenskapsmannen och hans Monster hade man kunnat luras att tro att skapelsen förgicks i väderkvarnsflammorna där uppe på kullen till bybornas jubel. Men hopsydda likdelar är tuffare än vad man skulle kunna tro vilket stackars lilla dränkta Marias far Hans snart ska bli varse. Han ger sig in i den rykande ruinhögen för att verkligen känna sig säker på att hans dotters baneman är död men i kvarnbäcken gör han en ovälkommen upptäckt.

Byborna lyckas tillfångata jätten, men vanliga mänskliga fängelser kan inte hålla honom i schack länge och snart är han återigen på fri fot och försöker överleva så gott det går i vildmarken. Samtidigt försöker hans skapare Henry Frankenstein (som återupptagit det avbrutna bröllopet med sin Elizabeth) lägga allt som hänt bakom sig och leva ett vanligt baronliv (den första filmens faderskaraktär är som bortblåst).

Men det ska visa sig vara lättare sagt än gjort när han blir uppsökt av filosofen Dr. Pretorius, vilken tidigare blivit utkastad från Goldstadts universitet för sina oheliga experiment. I Pretorius har Frankenstein en värdig konkurrent om titeln ”Insanest Scientist Ever” och han vill nu att Henry och han ska fortsätta experimentera kring ”gods and monsters”.

Bride of Frankenstein är en aktningsvärd uppföljare till originalet och eftersom mindre fokus läggs på själva Monstret och hans utveckling hittar jag också färre saker att haka upp mig på. Ändå kan jag naturligtvis inte låta bli att konstatera att Henry Frankenstein måste vara en jäkel till kirurg som kan lappa ihop tårkanaler samtidigt som han hävdar att hjärtat är ”more complex than the rest of the body”. Ehh, jag trodde kanske att det var hjärnan, men ok…

Monstrets oskyldighet upplever jag som större och mer tvetydig än i första filmen, här är det inte jätten som utgör något hot utan istället alla hatiska bybor. Detta understryks mycket tydligt (lite väl tydligt för min smak) i scenerna med den blinde mannen som lär honom att prata och vad en riktig vän är för något. He’s a lover, not a fighter…

Berättelsemässigt är Bride of Frankenstein en ganska snygg omvändning av Frankenstein. Vi börjar i det oländiga bergslandskapet och väderkvarnen, går vidare till lite byliv för att avsluta i Henrys gamla torn och ytterligare en återupplivningsprocess. Eftersom Whale har haft bättre om tid på sig att grunda för den tycker jag nog att den är svettigare och mer andlös än i första filmen och här återkommer de tyska expressionismvibbarna with a vengeance med många tiltade vinklar på vetenskapsmännen och deras nya skapelse.

Möjligen är det också därför det blir ett lite omotiverat fokus på just Brudens hjärta, Whale behövde ett element som motsvarade ”Jakten på hjärnan” i Frankenstein. Vill man springa iväg i den riktningen kan man ju också kommentera det faktum att när Frankenstein skulle skapa en Man var det hjärnan som var i fokus men när det ska skapas en Kvinnan är det hjärtat.

Det enda jag har svårt att svälja är den betydligt mer överdrivna comic relief som introduceras, framförallt i karaktären Minnie, spelad av Una O’Connor. Hennes stil funkade acceptabelt (knappt) i The Invisible Man, men känns här malplacerad. Däremot måste effekterna som rör Dr. Pretorius små homonculusskapelser nämnas, för de är inget mindre än remarkabla.

I mångt och mycket är Frankenstein och Bride of Frankenstein likvärdiga, färre konstigheter i tvåan men å andra sidan Una O’Connor. Däremot tycker jag som sagt att återupplivningsscenen faktiskt var bättre andra gången gillt och därför avgår uppföljaren med en liten anings vinst.

Även om denna film har Micke på Blue Rose Case skrivit en kärleksfull recension. Glöm inte heller att läsa om de ytterligare uppföljare som Frankenstein-franchisen gav upphov till på samma blogg.

Annonser