Suspiria (1977)

Senaste nytt! Vid 1977 års prisutdelning av ”Pekpinnen” – skolvärldens egen Oscars-gala – tog Freiburgs dansakademi hem flera prestigefyllda kategorier, däribland:

  • Bäst utsmyckade rektorskontor
  • Bästa foajé
  • Bästa simhall
  • Bästa skadedjursutrotning
  • Bäst belysta korridorer
  • Bästa taggtrådsförvaring
  • Mest näringsriktiga dietmat
  • Strängaste danspedagogik

När det gäller ”Bästa färgsättning” har priskommittén beslutat att lägga ned den kategorin och inte längre dela ut pris efter Freiburgs förkrossande vinst.

***

alt. titel: Flykten från helvetet

Nå, lika lite som Profondo rosso är det förstås omöjligt att runda Dario Argentos Suspiria när man kör ett italienskt Halloweentema. Dittills hade regissören arbetat med framgångsrika giallos men nu blev det än mer svulstigt och med ytterligare en gnutta (jämfört med Cat…, Four Flies… och Profondo rosso, alltså) övernaturligheter i mixen.

Suzy Bannion misstänker nämligen att något inte står riktigt rätt till på dansskolan i Freiburg som hon nyss kommit till. Kollegiet, med den stränga miss Tanner samt vicerektorn madame Blanche i spetsen, tycks märkligt angelägna om att Suzy ska bo på skolan. Under en improviserad övernattning i skolans danssal (orsakad av fluglarvsinfesterade studentrum) berättar sänggrannen Sarah viskande om den mystiska rektorn som ingen verkar ha sett. Däremot kan hennes ansträngda andning höras om nätterna. Och så var det ju det där med att ackompanjatören Daniels ledarhund plötsligt blev galen och bet ihjäl sin husse.

Jag tycker mig ha hört att Argentos produktion kunnat betecknas som ”short on substance, long on style” och sällan har det väl varit så kort om innehåll men så ymnigt med form eller uttryck som i Suspiria. Regissören (som också skrev manus tillsammans med partnern Daria Nicolodi) har kastat det mesta som kan kallas för logik eller följdriktighet överbord. Exakt varför eller hur saker sker är högst oklart, detsamma gäller många av rollfigurerna. Varför får vi veta så mycket om den rumänske Pavlos tänder och vilket syfte tjänar egentligen lille Albert?

Hade jag sett filmen på en skrapig VHS-kopia under det glada 80-talet hade jag förutsatt att den varit klippt och att det var anledningen till att händelseförloppet i de mest utförliga mordscenerna inte tycks hänga ihop. Skådespeleriet är dessutom generellt bortom överteatraliskt eftersom alla inblandade är blott ett tuppfjät från omotiverade men magnifika ut- och sammanbrott av alla de slag.

Men många är beredda att ursäkta Suspiria för de här svagheterna och anledningen till det stavas färg, ljud, scenografi och stämning. Återigen finns en detaljrikedom och en omsorgsfullhet vad gäller exempelvis inramningar eller speglingar av personer och scener som imponerar. Kontrasten mellan den späda Jessica Harper som spelar Suzy och de imposanta kvinnorna Alida Valli och Joan Bennett (miss Tanner och vicerektorn) är lika enkel som effektiv. Argento har dessutom plockat upp Mario Bavas individuellt färgsatta rum från Blood and Black Lace – skolans lokaler är inget mindre än en eruption av mustigt blått och rött i allsköns sofistikerade art nouveau-varianter. Dessutom ligger allt som oftast en färgad ljussättning över det hela, antingen i rött, blått eller grönt.

Som exempel på bägge aspekterna kan vi ta övernattningsscenen i danssalen. Flickornas sängar omgärdas av upphängda lakan, vilka inte tjänar någon som helst funktion förutom att skapa en blank palett för skuggspelet som pågår bakom dem. Den massiva och karmosinbelysta liggande gestalten som tornar upp sig över de ovetande Suzy och Sarah på andra sidan om lakansgränsen är imponerande hotfull och samtidigt skrämmande suggestiv.

Argento själv har angett brittiske missbrukarförfattaren Thomas De Quinceys Suspiria de Profundis (1845) som en inspirationskälla till filmen men jag undrar om han inte också låtit sig bli en smula inspirerad av den mer samtida Rosemary’s Baby (eventuellt i likhet med Sergio Martino). Här har vi nämligen en ung kvinna som blir mer eller mindre tillfångatagen i ett olycksdigert hus vilket gömmer betydligt mer än vad som kan uppfattas med blotta ögat samt itvingad konstig mat och dryck. Utan att säga för mycket levererar Argento också en ockult upplösning på sin historia.

Jag har inga problem att förstå varför Suspiria är mångas Argento-favorit. Men eftersom jag nu är en sådan person som faktiskt gillar när det finns lite mer av innehåll håller jag nog än så länge i alla fall Profondo rosso som bättre.

12 reaktioner till “Suspiria (1977)”

  1. Hahaha, då det här är min definitiva Argento-film (även efter att ha sett Profondo Rosso) så får mitt antagande bli att jag är den ytliga av oss två 😀
    Jättekul att den ändå landade på en fyra hos dig. Det är riktigt högt ju!

  2. Nå, mitt intryck är att du i så fall har gott om sällskap i den ytligheten. Den känns som om det är många som föredrar Suspiria framför PR. Det kan ju också vara så att det är jag som är osofistikerad 😀

  3. Jävlar, 4 stjärnor ändå? Mot slutet tyckte jag recensionen pekade mer mot 2-3 i betyg. Jag tycker Suspiria är oförskämt överskattad. Snygg som fan, men det är ju allt han gjorde under den här perioden av sin karriär. Ser den som helt OK, Goblins soundtrack hjälper den väldigt mycket.

  4. @Pappan: Jag blev nog själv lite överraskad av hur pass mycket jag fångades av filmens stämning. Den här gången också. Och trots alla konstigheter och inkonsekvenser 😀

    Nyfiken fråga förresten: Är PR bästa giallon ever eller ”bara” bästa Argento?

  5. Är det inte lite orättvist att hävda att skillnaden mellan Suspiria och Profondo Rosso bara är ytlig? Den ena är väl mer en psykologisk/övernaturlig thriller och den andra en seriemördarthriller, så de rör sig i lite olika delar av samma domän. För mig är nog största skillnaden att Suspirias slutscener blir för fåniga medan PR håller ihop bättre.

  6. @Carl: Visst är det så att själva innehållet är annorlunda. Men för mig blir ändå den viktigaste skillnaden att Suspiria inte håller ihop lika bra storymässigt och dess därmed främsta kvaliteter snarare ligger i det visuella.

  7. Sofia: Ouch, svår fråga. Om den är #1 vet jag inte, är den inte det så är den precis efter på andra eller tredje plats.

    Har du sett Fulcis Don’t Torture a Duckling?

  8. Första gången jag såg Suspiria så var det en klockren fyra. Älskade stämningen, musiken, färgerna.

    https://jojjenito.wordpress.com/2010/09/25/suspiria/

    Sen såg jag om den 2016 och då föll den en del, hela vägen ner till en trea i betyg. Exempelvis tyckte jag musiken var bättre i Profondo Rosso som nu är den Argento-film med det högsta betyget i min bok eftersom jag inte sett om den.

    https://jojjenito.wordpress.com/2016/10/17/omtitt-suspiria-1977/

  9. @Jojjenito: Intressant — Suspiria har alltid varit en klar fyra för min del även efter ett antal omtittar. Musiken tycker jag dock är rätt jämbördig mellan Suspiria och PR.

  10. Har bara sett filmen en gång och blev då glatt överraskad – som jag tidigare konstaterat har jag nog lite svårt för dessa mördarmysterier och utdragna sexuella scener så då passade nog häxor bättre. Är mycket nyfiken på remaken.

  11. @Filmitch: Du får göra gemensam sak med Steffo 🙂 Själv är jag tveksam att den kan nå upp till originalstandard. Men den kan ju iofs bjuda på något helt annat

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: