Senaste nytt! Vid 1977 års prisutdelning av ”Pekpinnen” – skolvärldens egen Oscars-gala – tog Freiburgs dansakademi hem flera prestigefyllda kategorier, däribland:

  • Bäst utsmyckade rektorskontor
  • Bästa foajé
  • Bästa simhall
  • Bästa skadedjursutrotning
  • Bäst belysta korridorer
  • Bästa taggtrådsförvaring
  • Mest näringsriktiga dietmat
  • Strängaste danspedagogik

När det gäller ”Bästa färgsättning” har priskommittén beslutat att lägga ned den kategorin och inte längre dela ut pris efter Freiburgs förkrossande vinst.

***

alt. titel: Flykten från helvetet

Nå, lika lite som Profondo rosso är det förstås omöjligt att runda Dario Argentos Suspiria när man kör ett italienskt Halloweentema. Dittills hade regissören arbetat med framgångsrika giallos men nu blev det än mer svulstigt och med ytterligare en gnutta (jämfört med Cat…, Four Flies… och Profondo rosso, alltså) övernaturligheter i mixen.

Suzy Bannion misstänker nämligen att något inte står riktigt rätt till på dansskolan i Freiburg som hon nyss kommit till. Kollegiet, med den stränga miss Tanner samt vicerektorn madame Blanche i spetsen, tycks märkligt angelägna om att Suzy ska bo på skolan. Under en improviserad övernattning i skolans danssal (orsakad av fluglarvsinfesterade studentrum) berättar sänggrannen Sarah viskande om den mystiska rektorn som ingen verkar ha sett. Däremot kan hennes ansträngda andning höras om nätterna. Och så var det ju det där med att ackompanjatören Daniels ledarhund plötsligt blev galen och bet ihjäl sin husse.

Jag tycker mig ha hört att Argentos produktion kunnat betecknas som ”short on substance, long on style” och sällan har det väl varit så kort om innehåll men så ymnigt med form eller uttryck som i Suspiria. Regissören (som också skrev manus tillsammans med partnern Daria Nicolodi) har kastat det mesta som kan kallas för logik eller följdriktighet överbord. Exakt varför eller hur saker sker är högst oklart, detsamma gäller många av rollfigurerna. Varför får vi veta så mycket om den rumänske Pavlos tänder och vilket syfte tjänar egentligen lille Albert?

Hade jag sett filmen på en skrapig VHS-kopia under det glada 80-talet hade jag förutsatt att den varit klippt och att det var anledningen till att händelseförloppet i de mest utförliga mordscenerna inte tycks hänga ihop. Skådespeleriet är dessutom generellt bortom överteatraliskt eftersom alla inblandade är blott ett tuppfjät från omotiverade men magnifika ut- och sammanbrott av alla de slag.

Men många är beredda att ursäkta Suspiria för de här svagheterna och anledningen till det stavas färg, ljud, scenografi och stämning. Återigen finns en detaljrikedom och en omsorgsfullhet vad gäller exempelvis inramningar eller speglingar av personer och scener som imponerar. Kontrasten mellan den späda Jessica Harper som spelar Suzy och de imposanta kvinnorna Alida Valli och Joan Bennett (miss Tanner och vicerektorn) är lika enkel som effektiv. Argento har dessutom plockat upp Mario Bavas individuellt färgsatta rum från Blood and Black Lace – skolans lokaler är inget mindre än en eruption av mustigt blått och rött i allsköns sofistikerade art nouveau-varianter. Dessutom ligger allt som oftast en färgad ljussättning över det hela, antingen i rött, blått eller grönt.

Som exempel på bägge aspekterna kan vi ta övernattningsscenen i danssalen. Flickornas sängar omgärdas av upphängda lakan, vilka inte tjänar någon som helst funktion förutom att skapa en blank palett för skuggspelet som pågår bakom dem. Den massiva och karmosinbelysta liggande gestalten som tornar upp sig över de ovetande Suzy och Sarah på andra sidan om lakansgränsen är imponerande hotfull och samtidigt skrämmande suggestiv.

Argento själv har angett brittiske missbrukarförfattaren Thomas De Quinceys Suspiria de Profundis (1845) som en inspirationskälla till filmen men jag undrar om han inte också låtit sig bli en smula inspirerad av den mer samtida Rosemary’s Baby (eventuellt i likhet med Sergio Martino). Här har vi nämligen en ung kvinna som blir mer eller mindre tillfångatagen i ett olycksdigert hus vilket gömmer betydligt mer än vad som kan uppfattas med blotta ögat samt itvingad konstig mat och dryck. Utan att säga för mycket levererar Argento också en ockult upplösning på sin historia.

Jag har inga problem att förstå varför Suspiria är mångas Argento-favorit. Men eftersom jag nu är en sådan person som faktiskt gillar när det finns lite mer av innehåll håller jag nog än så länge i alla fall Profondo rosso som bättre.

Annonser