You are currently browsing the tag archive for the ‘Suspiria’ tag.

Fortsättning på inlägget från tidigare idag…

***

De försonande dragen i den här soppan är förstås att de bästa gialli är både spännande och snygga. Ibland måste man kanske anstränga sig lite mer för att kunna tänka bort den genusmässiga biten men men att det då ändå kan kännas som om det är mödan värt. Rent visuellt vill jag påstå att jag i den här tema-omgången inte sett något snyggare än filmerna som kommer från Mario Bava eller Dario Argento. Ett hedersomnämnande till Luigi Cozzis The Killer Must Kill Again är dock på sin plats i det avseendet.

Stämningsmässigt lyckades däremot Massimo Dallamano också bra med What Have You Done to Solange?, liksom Pupi Avati med The House with Laughing Windows. Duccio Tessaris The Bloodstained Butterfly gjorde mig glatt överraskad eftersom den inte motsvarade min stereotypa bild av vad en giallo ska innebära. Ska man dra alla gialli över en kam torde deras största nackdel (förutom genusbiten) vara att händelseutvecklingen inte sällan är rörig och full med lösa trådar samt att det ibland kan bli ganska långdraget.

Men stopp och belägg! Temat innehåller ju faktiskt mer än ”bara” gialli. När jag passade på att se ett par av de tidigaste filmerna fick jag ju också ett par riktigt trevliga och klassiskt gotiska skräckfilmer på köpet. Den bästa i den gruppen är utan tvekan I Vampri, med en härligt invecklad historia, ett slott fullt med lönngångar och så grymt snygg att det bara är att kapitulera på direkten.

De senare och mer renodlade skräck- eller splatterfilmerna ger inte tillnärmelsevis lika god utdelning. Jag måste erkänna att jag verkligen hade förväntat mig mer från video nasty-regissören Joe D’Amato i och med att både Antropophagus och Rosso sangue var direkt tråkiga. Eftersom jag visste att jag gillade StageFright hade jag också hoppats mer på Michele Soavis La chiesa och La setta. Och så lägger vi de grisiga The House on the Edge of the Park och The New York Ripper samt ett par undermåliga Umberto Lenzi-filmer till det… Ett tecken så gott som något på detta förhållande är väl att mina egna medelbetyg för 60- och 70-talsfilmerna (16 st) ligger på 3,1 medan 80-talsfilmerna (11 st) inhöstar blygsamma 1,8 (IMDb-medelbetyget är mer generöst: 6,9 respektive 6,2). De fåtaliga 90-talsfilmerna renderar ett ännu sämre medel för min del: 1,4.

Så ska jag komma med någon slags rekommendation skulle det väl vara att i alla fall börja med de tidiga gotiska filmerna samt 60- och 70-talens gialli. Börjar man sedan vara trött på livet finns ju alltid La terza madre eller The Strange Color of Your Body’s Tears.

Tack alla som hängt med under mina italienska utflykter, jag hoppas att det varit lika roligt att läsa om äventyren som jag ändå hade med att upptäcka dem. Jag känner mig inte på långa vägar färdig med särskilt giallon men just nu känns det suget att vända blicken mot andra horisonter. Nästa års Halloween-tema, kanske? Jag lämnar er för i år med en lista på de filmer som jag gett minst 3,5/5 i betyg och som jag därmed absolut kan rekommendera.

Jag har själv inte trålat nätet särskilt mycket den här gången efter giallo-kunskap men fann i alla fall en hel del matnyttigt på sidorna GialloScore och The Giallo  Files.

I vampiri (1957)

Black Sunday (1960)

Blood and Black Lace (1964)

The Bird With the Crystal Plumage (1970)

What Have You Done to Solange? (1972)

Profondo rosso (1975)

The House with Laughing Windows (1976)

Suspiria (1977)

Tenebrae (1982)

Opera (1987)

StageFright (1987)

Annonser

alt. titel: Mother of Tears, Mother of Tears: The Third Mother

Ok, tredje gången gillt. Mater Lacrimarum, bring it on!

Inferno blev inte alls samma framgång som den tre år äldre föregångaren Suspiria. Kanske var det därför som det kom att dröja hela 27 år innan den sista delen i Dario Argentos mödra-trilogi (Le Tre madri eller The Three Mothers) såg dagens ljus?

De katolska prästerna i Viterbo tycks ha sämre koll på sitt eget tankegods än den genomsnittlige skräckfilmskonsumenten. Hur ska man annars tolka deras bredvillighet att gräva upp en kista med tillhörande urna som hittas på fel sida om kyrkogårdsgränsen? Inte nog med det – de separerar också kista från urna och skeppar iväg den senare till den ockultismkunnige vetenskapsmannen Michael Pierce.

En man som dessutom råkar ha två så nyfikna kollegor att de helt struntar i att urnan inte adresserats till någon av dem. De sliter upp lådan utan någon som helst hänsyn till dokumentation eller bevarande. Kladdar på både statyetter, ritualdolk samt ett mystiskt tygstycke med sina bara händer medan de extatiskt daterar prylarna till 1200-talet. Snart är Giselle gruvligen strypt av sina egna inälvor och Sarah på vild flykt. Så går det när man inte respekterar historien!

Vartefter dagarna går tvingas Sarah allt mer rucka på sin tidigare så starka vetenskapstro medan Rom invaderas av goth-häx-gäng. Poliser och medborgare skjuts ned och våldtas på öppen gata. Hon själv kommer också i kontakt med någon som hon trodde var förlorad för alltid.

Ja, nu jäklar blev det åka av! Jag funderade ju lite i samband med Inferno att Mater Tenebrarums agenda syntes märkligt begränsad. Hon verkade främst vara ute efter att ta livet av de som var systrarnas hemlighet på spåren. Men i och med öppnandet av urnan och frigivningen av Mater Lacrimarum har vi fullt ös zombieapokalypsstämning på Roms gator. Synd bara att Argento aldrig låter La terza madre grotta ned sig i det obehagliga med en stad vars invånare sakta men säkert börjar bli vansinnesvåldsamma och därmed kasta lag och ordning överbord. Istället blir det något som vi tillsammans med Sarah iakttar och förfäras över på avstånd. Vilket i sin tur leder till att jag mest av allt sitter och tänker på den där arga geggan som invaderade NY i Ghostbusters 2.

Så i det avseendet har Argento fixat till sin mödra-mytologi, nu verkar den kvarvarande systern faktiskt ha något slags världsherravälde i sikte. Å andra sidan är det helt plötsligt Mater Lacrimarum som sägs vara den grymmaste av de tre, medan Inferno gav den äran till Mater Tenebrarum. De där nycklarna som tidigare var så viktiga har helt försvunnit, nu handlar det istället om att det man ”inte kan se är sanningen”, vad nu DET ska betyda?! Kanske har det att göra med att “instruktionsboken” i Inferno var skriven på latin medan den nu förekommer på engelska?

I Suspiria behövde Suzy komma underfund med vad som smög omkring på skolan om nätterna. Inferno blev mer av en lägenhetsgotikgiallo med lönngångar och fallfärdiga våningsplan. I La terza madre har Argento verkligen tagit i från tårna och skapat ett av dessa klassiskt globala monster, vilket måste stoppas innan-hon-förgör-hela-världen. Till sin hjälp får Sarah oväntat stöd från en andevärld som tydligen hållit sig på avstånd i de tidigare delarna. Ett stöd bland annat består i att uppmana den unga kvinnan att använda sina ”krafter”, vilket inte kommer att ha den minsta betydelse för själva upplösningen och förgörandet av mödra-monstret.

Bildmässigt har regissören hunnit lägga det mesta åt sidan under de nära 30 år som förflutit mellan den andra och tredje delen. Nu är det hela filmat rakt upp och ned, utan så mycket som en skymt av vare sig skvalande vatten eller färgat ljus (blott aningen av art nouveau-vibb i Sarahs trappuppgång). Däremot har vi halvostiga katakomber där sektmedlemmar mässar ”Blod! Tårar!”, håller ritualmöten samt sysselsätter sig med lemlästning och kannibalism. Kanske drömmer Sarah om dem, kanske inte. Det hela är rätt oklart…

Vad som också har tillkommit är en hyfsat osnygg kvinnobild där Argento i vanlig ordning inte kan låta bli att klä av sin egen dotter (som spelar Sarah) inför kameran. Israelisk-amerikanska Moran Atias får visa både T&A som Mater Lacrimarum och föräras ett slut där hon spetsas på en enorm obelisk. Utöver detta bjuds också på en fullkomligt onödig lesbisk kärleksscen som avslutas med att en av kvinnorna får sig en rejäl spjutpenetration.

Nej, det här blev ju tyvärr inte särskilt bra. Mater Lacrimarums häx-anhang är så teatraliskt goth-utstyrda att de bara inte går att ta på allvar. Detsamma gäller det triumfatoriska utropet ”Nothing can stop us now!” som blir alldeles för likt en viss 80-talshit. Specialeffekterna har tagit ett steg tillbaka jämfört med både Suspiria och Inferno. Berättelsen är osammanhängande, tillför egentligen ingenting jämfört med vad som berättades i Inferno och känns dessutom oengagerad. Mest av allt påminner den om en andra klassens Hammer-film.

La terza madre blev alltså inte den efterlängtade trilogi-höjdpunkten som man förstås gärna hade velat ha. Istället blev den ytterligare en spik i den kista som Argento så ivrigt tycks ha snickrat åt sig själv sedan mitten av 80-talet.

Idag har även Fiffi hängt med en vilsen ung kvinna. Men vad kan Filmitch ha hittat?

alt. titel: Terror at the Opera

Samma år som Michele Soavi släppte sin Deliria kom hans samarbetspartner Dario Argento med Opera, en film som i vissa avseenden är Delirias äldre och avsevärt mer extravagant påkostade syskon.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Tenebre, Unsane

Lyckligtvis består det italienska 80-talet av mer än Joe D’Amato och Umberto Lenzi!

Peter Neals våldsamma romaner innebär en förlösning för vissa personer. Personer som länge längtat efter att kunna ta itu med världens korruption och perversion. I Neals senaste bok, Tenebrae, beskrivs hur mördandet inte ger upphov till vare sig oro eller rädsla, utan en stor känsla av frihet.

Läs hela inlägget här »

1975
Monty Python kommer med sin första långfilm och även om kvaliteten på sketcherna är lite ojämn är Monty Python and the Holy Grail fortfarande förbannat rolig. Rolig, men på ett annat sätt, är Death Race 2000. Som en omgång Grand Theft Auto fast nästan innan dataspelen var uppfunna (nästan, sade jag…). Läs hela inlägget här »

Filmen som kom att bryta 20-årscykeln för Fantomen på operan-filmerna signeras skräckmästaren Dario Argento. Inte ens tio år efter Robert Englunds insats blev detta filmen Argento kom att följa upp sin La sindrome di Stendhal med (icke att förväxlas med regissörens Opera som kom 1987).

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Tahereh Mafi, Unravel Me
Ian McEwan, Nutshell

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser