Passar på med en femtiotalsklassiker innan Fripps filmrevyer och Movies-Noir lämnar detta decennium.

***

The incredible shrinking manHur skulle 50-talets man kunna bekräfta för sig själv och sin omgivning att han fortfarande är en Man? I det ombonade amerikanska samhället återstod inte så mycket mer än att på arbetsmarknaden se till att man medelst intelligens och vassa armbågar tryggade tillvaron för fru och barn.

Och snart rycks även denna säkerhet undan för Robert Scott Carey. Det börjar nog så oskyldigt med att han välvilligt bannar hustrun Louise för att hon måste ha fått med sig fel kläder från kemtvätten. Både skjorta och byxor är ju för stora! Hon förmanar samtidigt sin make att ta det lite lugnare på jobbet och äta mer rejäla frukostar för han ser faktiskt ut att ha gått ned lite i vikt.

Men snart kan Scott inte hålla oron stången längre – det är väl än sak att gå ned i vikt (Louise tycker ju att det är ganska klädsamt) men inte hör det väl till vanligheterna att en vuxen man helt plötsligt börjar bli kortare?! Vanligt eller ej, det är i alla fall vad som händer. Snart är Scott Carey så liten att han får börja ha på sig pojkkläder och familjen befinner sig i ekonomiskt trångmål eftersom han inte längre kan jobba. Återstår endast att sälja den fantastiska historien till tidningarna. I och med detta blir också Scott allmängods och utanför huset campar nyfikna åskådare och journalister som alla vill ha en smula av The Incredible Shrinking Man.

Men Scott blir bara mindre och mindre. Han mår uselt över att vara så ”puny and absurd”, någon familjeförsörjare är han ju knappast och han tar ut sin frustration på Louise. Snart kräver han att få veta vart hon ska och hur länge hon ska vara borta eftersom han i sitt inredda dockskåp knappast kan följa med henne ut längre. Men i sitt diminutiva tillstånd kommer Scott snart at få viktigare saker att tänka på än att försöka kontrollera sin hustrus göranden och låtanden.

Egentligen borde jag inte vara så förvånad – The Incredible Shrinking Man bygger på romanen The Shrinking Man av Richard Matheson och snarare än att vara renodlad skräck blir Scotts berättelse, liksom Robert Nevilles, lika mycket en psykologisk betraktelse av en mans försök att överleva.

Både Scott och Robert måste möta okända världar och föra en slags Crusoe-tillvaro som handlar om en betydligt mer fysisk kamp för överlevnad, med vapen i hand (påle eller knappnål kan gå på ett ut), än de tidigare varit vana vid. En flykt undan den hopplösa situation de befinner sig i genom självmord övervägs. Bägge är de oförmögna att skydda sina familjer, även om Scott i det avseendet kommer betydligt lättare undan än Robert. Som de män de är brottas de med sin obändiga sexualitet, vilket dessutom är en aspekt som inte särskilt tydligt funnit sin väg in i någon av verkens filmatiseringar. Och i slutänden lyckas de båda två ändå höja sig över ren överlevnad och se en mer andlig aspekt av livet, antar jag att man skulle kunna kalla det.

The Incredible Shrinking Man är emellertid inte bara metafysik och psykologi (samt en inledande portion radioaktivitetsrädsla). I takt med Scotts minskande storlek blir filmen allt mer effektdriven, framförallt genom överdimensionerad rekvisita och olika typer av trick- och perspektivfilmning. Rekvisitan funkar överlag bättre än filmningen och det är inte utan man gärna hade varit med och konstruerat den där råttfällan av Buickstorlek. Men trots att trickfilmningen ofta blir sådär kvalitetsmässigt är det ändå inte utan att jag, när det kommer till kritan, sitter som på nålar och undrar hur det ska gå för Scott i hans envig mot källarspindeln. Att den bör ha varit en rätt långväga besökare med tanke på att det är en tarantel är inget man tänker på i stridens hetta.

Storymässigt känns det ibland som The Incredible Shrinking Man har lite bråttom; i andra lägen blir framställningen nästan segdragen. Grant Williams VO för att man som publik verkligen ska förstå Scotts vånda känns lite påklistrad, så där som VO:s tenderar att bli. Framförallt blir det närmast kväljande på slutet där filmen fläskar på betydligt tjockare än Mathesons original och Scott uppgår i något slags kristet nirvanatänkande. Samtidigt är det svårt att se hur man skulle ha avslutat historien på något annat, vettigt, sätt.

star_full 2star_full 2star_full 2