The Blair Witch Project (1999)

Det går naturligtvis inte att ta sig an Found footage-genren utan en dust med filmen som inte nödvändigtvis var först men som ändock kommande filmer i genren ska bli jämförda med under en lång tid.

Mycket av hajpen runt The Blair Witch Project bygger förstås på överraskningseffekten. När filmen gick upp på Sundacefestivalen i början av 1999 och kanske fortfarande i Cannes fyra månader senare visste man inte vad det var man skulle få se. Även efter en tittning var det svårt att avgöra: var filmen som det påstods verkligen dokumentärt filmad eller var det så att säga en “riktig” spelfilm? Tveksamheten understöddes dessutom av en intensiv viral kampanj där man bland annat hade lagt upp en hemsida och släppt en dokumentär om Blair Witch-fenomenet. Det cirkulerade ett soundtrack kallat Josh’s Blair Witch Mix som skulle ha återfunnits i den övergivna bilen.

“Man” i det här fallet var regissörerna och manusförfattarna Daniel Myrick och Eduardo Sánchez. Men titlarna kan ifrågasättas (kanske är det symptomatiskt att ingen av grabbarna har någon särskild CV att skryta med utöver just den här filmen?). Mycket av dialog och händelseutveckling improviserades fram av de inblandade skådespelarna efter instruktioner som de fick hitta från dag till dag ute i skogen.

De visste inte alltid vad som skulle hända eller vad de skulle få stöta på medan det övriga filmteamet smög omkring ute i skogarna och gav ifrån sig läskiga ljud eller attackerade tältet. Och medan de inte var riktigt så övergivna och vilse som filmens Heather, Josh och Mike fick verklighetens Heather, Josh och Mike känna av både hunger, kyla och trötthet (provianteringen som sker i inledningen är exempelvis den mat skådisarna hade att leva på).

The Blair Witch Project är därmed också till 100 procent filmad av skådisarna på en film- och en videokamera. Ingen har scoutat skogsområdet månader i förväg och omsorgsfullt valt de optimala kameravinklarna – här snackar vi WYSIWYG på hög nivå. Heather Donahue hade aldrig hållit i en kamera förut, vilket naturligtvis förklarar skakigheten i tagningarna. Det mest rättvisa skulle kanske vara att kalla Daniel och Eduardo koceptmakare, projektledare och redigerare eftersom man inte kan ta ifrån dem äran av åtta månaders klippningsarbete för att få ned 19 timmars användbart råmaterial till spelfilmslängd.

En av de kritiska var Charles Taylor på tidningen Sight and Sound. Han såg framför sig hur “regissörerna” glatt plågade sina (icke fackanslutna) skådespelare medan de själva tog det lugnt på närmaste hamburgerhak. Han fnös åt uttalandet att filmen satsade på 100 procent realitet, för vad var det då för poäng med att använda skådespelare i rollerna?

Oavsett hur man ställer sig i den här frågan är det i alla fall ingen större tveksamhet om att Daniel och Eduardos taktik funkade. Filmen har både utseende- och innehållsmässigt en autentisk känsla. När Heather snorandes och gråtandes ber om ursäkt i sin videobikt strax innan filmens klimax har man inga större problem att tro på hennes prestation. Dynamiken och antagligen improvisationen mellan de tre skapar en känsla för deras respektive karaktärer, antagligen för att de i mångt och mycket spelar sig själva (100 procent realitet och allt det där…).

Det jag själv däremot har problem med är att bli skrämd av The Blair Witch Project. Sannolikt var det dödsdömt att vänta med att se en sådan här film, men det var vad jag gjorde när det begav sig vid millennieskiftet. När det så var aktuellt visste jag mycket väl hur den var upplagd och vad den gick ut på och därmed försvann hela överraskningseffekten.

Vid omtitten försöker jag komma underfund med vari felet ligger. En del av det tror jag är att medan jag inte har några som helst problem med att tro på Heather, Josh och Mikes rädsla är det inte en känsla som passerar från dem till mig – jag blir inte rädd av att de blir rädda. I det avseendet är jag böjd att tycka att The Blair Witch Project är bättre som en psykologisk studie på individ- och gruppnivå om vad som händer med folk i utsatta situationer än som skräckfilm. Till viss del handlar det säkert om att jag med tiden blivit bortskämd med mer genomarbetade produkter.

Roger Ebert hävdar i sin recension att filmen tjänar som en lysande påminnelse om att “what really scares us is the stuff we can’t see” och i det har han förstås rätt. Men jag känner att jag åtminstone behöver en klarare uppfattning om vad det är jag inte ser för att bli skrämd.

Det beror i sin tur bland annat på att själva mytbildningen kring “the Blair Witch” inte fungerar så bra som den skulle kunna ha gjort. Filmen levererar rykten och sägner i en vild blandning om 1800-talshäxor, barnamördare, försvunna kroppar och ritualistiska mord, men utan att anstränga sig för att sätta ihop delarna i ett sammanhang. Även stenhögar, konstiga tecken och buntar eller figurer av pinnar levereras utan att vi blir särskilt mycket klokare än de tre ungdomarna ute i skogen.

FF-o-meter

Något som The Blair Witch Project verkligen lyckas med är att hålla kamerans konsekvens. Man får alltid någon liten anledning från särskilt Heather om varför hon med en dåres envishet fortsätter att ha kameran fastlimmad vid ögat. Vilket i sin tur ger det här personliga perspektivet som hade blivit svårt att uppnå med en tredjepartskamera. Det är heller inte särskilt svårt att tänka sig att polisen faktiskt hittat kamerorna och kunnat tillvarata materialet, vilket sedan klippts ihop till en film.

Filmen använder sig förstå bara av naturligt ljus, vilket gör att skakigheten skapar än mer obegripliga bilder när det är natt och vi bara har ett par ficklampor att utnyttja. Här tycker jag nog att senare filmer utnyttjar genren bättre genom att ändå låta bilden vila, om så bara för några sekunder, så att man som tittare åtminstone kan skapa sig en uppfattning av vad det är man ser. The Blair Witch Project blir på sina ställen helt enkelt för rörig och skakig, särskilt när det handlar om vilda språngmarscher genom skogen mitt i natten.

Att filmen på allvar kickstartade found footage-genren kommer ingen att kunna ta ifrån den. Sedan kan jag tycka att det i vissa lägen är en tveksam ära eftersom dess popularitet också förmedlat budskapet att vilka glada amatörer som helst med en kamera och ett par tiotusen dollars kan göra en orimligt framgångsrik film. Riktigt så enkelt är det faktiskt inte.

Vem klipper?

Det anges i inledningen att materialet återfunnits, så resultate är en slags dokumentär om dokumentären.

Filmbetyg

FF-betyg (något ska man väl ha av att vara först…)