The Blair Witch Project (1999)

Blair Witch ProjectDet går naturligtvis inte att ta sig an Found footage-genren utan en dust med filmen som inte nödvändigtvis var först men som ändock kommande filmer i genren ska bli jämförda med under en lång tid.

Mycket av hajpen runt The Blair Witch Project bygger förstås på överraskningseffekten. När filmen gick upp på Sundacefestivalen i början av 1999 och kanske fortfarande i Cannes fyra månader senare visste man inte vad det var man skulle få se. Även efter en tittning var det svårt att avgöra: var filmen som det påstods verkligen dokumentärt filmad eller var det så att säga en “riktig” spelfilm? Tveksamheten understöddes dessutom av en intensiv viral kampanj där man bland annat hade lagt upp en hemsida och släppt en dokumentär om Blair Witch-fenomenet. Det cirkulerade ett soundtrack kallat Josh’s Blair Witch Mix som skulle ha återfunnits i den övergivna bilen.

“Man” i det här fallet var regissörerna och manusförfattarna Daniel Myrick och Eduardo Sánchez. Men titlarna kan ifrågasättas (kanske är det symptomatiskt att ingen av grabbarna har någon särskild CV att skryta med utöver just den här filmen?). Mycket av dialog och händelseutveckling improviserades fram av de inblandade skådespelarna efter instruktioner som de fick hitta från dag till dag ute i skogen.

De visste inte alltid vad som skulle hända eller vad de skulle få stöta på medan det övriga filmteamet smög omkring ute i skogarna och gav ifrån sig läskiga ljud eller attackerade tältet. Och medan de inte var riktigt så övergivna och vilse som filmens Heather, Josh och Mike fick verklighetens Heather, Josh och Mike känna av både hunger, kyla och trötthet (provianteringen som sker i inledningen är exempelvis den mat skådisarna hade att leva på).

The Blair Witch Project är därmed också till 100 procent filmad av skådisarna på en film- och en videokamera. Ingen har scoutat skogsområdet månader i förväg och omsorgsfullt valt de optimala kameravinklarna – här snackar vi WYSIWYG på hög nivå. Heather Donahue hade aldrig hållit i en kamera förut, vilket naturligtvis förklarar skakigheten i tagningarna. Det mest rättvisa skulle kanske vara att kalla Daniel och Eduardo koceptmakare, projektledare och redigerare eftersom man inte kan ta ifrån dem äran av åtta månaders klippningsarbete för att få ned 19 timmars användbart råmaterial till spelfilmslängd.

En av de kritiska var Charles Taylor på tidningen Sight and Sound. Han såg framför sig hur “regissörerna” glatt plågade sina (icke fackanslutna) skådespelare medan de själva tog det lugnt på närmaste hamburgerhak. Han fnös åt uttalandet att filmen satsade på 100 procent realitet, för vad var det då för poäng med att använda skådespelare i rollerna?

Oavsett hur man ställer sig i den här frågan är det i alla fall ingen större tveksamhet om att Daniel och Eduardos taktik funkade. Filmen har både utseende- och innehållsmässigt en autentisk känsla. När Heather snorandes och gråtandes ber om ursäkt i sin videobikt strax innan filmens klimax har man inga större problem att tro på hennes prestation. Dynamiken och antagligen improvisationen mellan de tre skapar en känsla för deras respektive karaktärer, antagligen för att de i mångt och mycket spelar sig själva (100 procent realitet och allt det där…).

Det jag själv däremot har problem med är att bli skrämd av The Blair Witch Project. Sannolikt var det dödsdömt att vänta med att se en sådan här film, men det var vad jag gjorde när det begav sig vid millennieskiftet. När det så var aktuellt visste jag mycket väl hur den var upplagd och vad den gick ut på och därmed försvann hela överraskningseffekten.

Vid omtitten försöker jag komma underfund med vari felet ligger. En del av det tror jag är att medan jag inte har några som helst problem med att tro på Heather, Josh och Mikes rädsla är det inte en känsla som passerar från dem till mig – jag blir inte rädd av att de blir rädda. I det avseendet är jag böjd att tycka att The Blair Witch Project är bättre som en psykologisk studie på individ- och gruppnivå om vad som händer med folk i utsatta situationer än som skräckfilm. Till viss del handlar det säkert om att jag med tiden blivit bortskämd med mer genomarbetade produkter.

Roger Ebert hävdar i sin recension att filmen tjänar som en lysande påminnelse om att “what really scares us is the stuff we can’t see” och i det har han förstås rätt. Men jag känner att jag åtminstone behöver en klarare uppfattning om vad det är jag inte ser för att bli skrämd.

Det beror i sin tur bland annat på att själva mytbildningen kring “the Blair Witch” inte fungerar så bra som den skulle kunna ha gjort. Filmen levererar rykten och sägner i en vild blandning om 1800-talshäxor, barnamördare, försvunna kroppar och ritualistiska mord, men utan att anstränga sig för att sätta ihop delarna i ett sammanhang. Även stenhögar, konstiga tecken och buntar eller figurer av pinnar levereras utan att vi blir särskilt mycket klokare än de tre ungdomarna ute i skogen.

FF-o-meter

Något som The Blair Witch Project verkligen lyckas med är att hålla kamerans konsekvens. Man får alltid någon liten anledning från särskilt Heather om varför hon med en dåres envishet fortsätter att ha kameran fastlimmad vid ögat. Vilket i sin tur ger det här personliga perspektivet som hade blivit svårt att uppnå med en tredjepartskamera. Det är heller inte särskilt svårt att tänka sig att polisen faktiskt hittat kamerorna och kunnat tillvarata materialet, vilket sedan klippts ihop till en film.

Filmen använder sig förstå bara av naturligt ljus, vilket gör att skakigheten skapar än mer obegripliga bilder när det är natt och vi bara har ett par ficklampor att utnyttja. Här tycker jag nog att senare filmer utnyttjar genren bättre genom att ändå låta bilden vila, om så bara för några sekunder, så att man som tittare åtminstone kan skapa sig en uppfattning av vad det är man ser. The Blair Witch Project blir på sina ställen helt enkelt för rörig och skakig, särskilt när det handlar om vilda språngmarscher genom skogen mitt i natten.

Att filmen på allvar kickstartade found footage-genren kommer ingen att kunna ta ifrån den. Sedan kan jag tycka att det i vissa lägen är en tveksam ära eftersom dess popularitet också förmedlat budskapet att vilka glada amatörer som helst med en kamera och ett par tiotusen dollars kan göra en orimligt framgångsrik film. Riktigt så enkelt är det faktiskt inte.

Vem klipper?

Det anges i inledningen att materialet återfunnits, så resultate är en slags dokumentär om dokumentären.

Filmbetyg

star_full 2star_full 2star_full 2

FF-betyg (något ska man väl ha av att vara först…)

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

16 reaktioner till “The Blair Witch Project (1999)”

  1. The mothership of FF? Tja, varför inte. Jag kommer nog ihåg hypen runt denna. Fick tillfälle att se den när den var ganska ny, och visst var det lurigt, märkligt, KONSTIGT och obehagligt i vissa ”scener” (speciellt i mörkret när det hörs ljud och ingen verkar veta nåt…bra fångad känsla just där ändå.)

    Men som du skriver blev man kanske mer förbryllad med alla märkliga ledtrådar som i mina ögon inte ledde nånvart. Slutet känns också lite…snopet. Vilket ju såklart är en del av hela konceptet med just FF förstås.

    Kanske fyller den ändå sin plats som stilbildare i genren?

  2. Jomen det får man nog ändå säga. Den var ju inte absolut först men den som lanserade själva FF-begreppet på bred front.

  3. Det är ett flertal som kritiserar just filmens brist på läskigheter och för flera kanske det har att göra med det du nämner, att rädslan inte smittar av sig från karaktärernas iakttagelser och faktumet att vi vid det här laget vet att allt är fake. Utgår jag från mig personligen så hittar jag dock en annan ingrediens som jag känner rädsla av, men som kanske inte är en lika stark koppling hos andra generellt?

    Det jag tänker på är just rädslan för skogen som miljö. Eftersom jag själv, när jag såg filmen första gången, i stort sett dagligen gick genom skogen i min hemby och alltid var ganska så mycket på min vakt så blev den här filmen inte desto mindre traumatiserande. Den tog upp en rädsla som jag hade och som jag upplevde liksom. Det är ju inte särskilt många och idag (för jag levde ju på den gamla goda tiden när folk levde i hyddor) som har en stark relation till skogen.

    Sedan älskar jag när dom filmar på natten och att kameran generellt inte håller kvar vid saker, för det gör mig mer på alerten för vad som faktiskt kan skymta förbi. Ibland ser jag till och med saker som jag själv fyller i vilket är en viktig komponent i dessa filmer, enligt mig Just ovanan att hålla kvar vid saker och tydliggöra är så typiskt vanlig film och ser jag det mer än en gång i found footage (som i VHS exempelvis) bryts illusionen totalt för mig. Nyttjandet av ljud och oljud i filmen ger också en svårslagen känsla.

    Slutet är enligt mig mästerligt i all sin enkelhet!

  4. Helt klart ett måste att se. Modern till ”dokumentär” film. Eller vad man ska säga. Blair Witch har ju skapat en hel genre. ex: REC osv.

    Den saknar mycket ”hoppa till” upplevelser i mitt tycke. Men den är sjukt obehaglig. Hade aldrig gått ut i en skog och tältat efter man har kollat på den 🙂

  5. Jag som typ är rädd för allt som har med naturen att göra skulle lätt ha kunnat åka direkt från bion ut i skogen och sen tältat ett par nätter utan minsta problem. Jo, sova på liggunderlag hade varit ett problem, inte rädsla för ”nåt” som fanns ute i mörkret. Jag tycker den här filmen är rent larvig. Känns som ett enda stort – men visserligen lyckat – PR-jippo.

  6. Ligger nog mittemellan här. Filmen lider av att den blev för hypad men i stort lyckas den med att förmedla en obehaglig stämning men det blir lite väl skakigt emellanåt. 6/10 skulle jag tippa på vid en omtitt.

  7. Kanske mer imponerande som projekt än som film, men för egen del tyckte jag att den där ökande förvirringen och stressen smittar av sig och är riktigt skrämmande. Jag vill minnas att jag var hyfsat illa berörd efter filmen, trots att jag väntade ett antal år efter att hajpen dött ut.

    Kul med info om processen. Att FF var en del av processen istället för bara en kamerastil kan ju förklara varför det blev så lyckat. Det blir ju lättare att vara konsekvent i sin FF när det är filmat på det sätt man låtsas.

  8. @Except Fear: Vilken intressant och matig kommentar! Som jag själv upplever filmen kan jag på ett intellektuellt plan se att filmen i allra högsta grad spelar på den där skräcken för att vara vilse i skogen (oavsett om det finns något extra otäckt där eller inte) som jag uppfattar att du hänvisar till, men jag känner den ändå inte i magen. När det gäller ifall kameran ska vila eller inte tvingas just FF-genren till en svår balansgång. Det ska vara så realistiskt som möjligt, men samtidigt är det ju en spelfilm vilket jag som tittare (nu iaf) är medveten om och då stör jag mig på att inte får någonting att jobba med.

    @Svenssonsundran: Haha, gör camping samma björntjänst som Jaws gjorde simmande? 🙂

    @Fiffi: Du såg den alltså när det begav sig? Och blev ändå inte skraj? Illa…

    @Filmitch: Alltså, jag kan tycka att den är både hyfsat smart och välgjord när det handlar om själva upplägget ”vilse i skogen”, men jag blir ändå inte skraj…

    @Carl: Visst borde autenticiteskänslan ha förstärkts ganska rejält av att det faktiskt var oerfarna personer som hanterade kameran. Första gången jag såg den blev jag så himla besviken på slutet att allt engagemang som jag dittills känt blev som bortblåst.

  9. Jag såg den på bio på premiärdagen. Jag hade gått på ”snacket” och sett förhandssnuttarna. Blev grymt besviken, trodde jag skulle bli sjukt skrämd…

  10. @Fiffi: Aha, du visste alltså på ett ungefär vad du förväntade dig? Kan tänka mig att det gör skillnad

  11. Mitt första beställningsjobb som skribent var för en 5000 ord lång recension av BWP! Jag såg den på en förhandsvisning med tre andra recensenter (varav en hade glömt stänga av mobilen) och jag blev inte rädd. Däremot var det första gången jag blev åksjuk av en film, och mådde illa, på grund av den skakiga bilden. (Cloverfield, The Hunger Games, Dancer in the Dark och Melancholia hade samma effekt, och de gångerna var det så illa att jag fick lämna salongen.)

  12. @Fredrik: Då var du helt oförväntansfull mao? Vad tyckte du om själva greppet — kändes det så fräscht som visa verkar vilja hävda? Har själv lyckligtvis inga åksjuketendenser men jag kan förstå att det verkligen kan påverka en i den här typen av filmer. Men var Melancholia så skakig?

  13. Nej, jag var inte inte förväntanslös öfr jag hade läst om den innan och kände till omständigheterna. Jag tyckte om den, och att den var uppfriskande,

    Jag väntade med att svara på ditt svar tills jag letat upp recensionen jag skrev, för att se vad jag tyckte. Det är mest skräckfilmshistoria och psykologi i och för sig, men några subjektiva åsikter hade jag också! Tyvärr kan jag inte länka till den för den finns inte online längre som det verkar. Det finns en länk på imdb men den leder ingen vart. Nu finns den bara bevarad i bokform. (För övrigt något att beakta för digitalromantikerna.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: