The Last Horror Movie (2003)

Vad är det som gör att man tittar på skräckfilm? Särskilt realistisk skräckfilm, om seriemördare och galningar? Skulle man fortsätta titta om man trodde att det var på riktigt? Kanske är det till och med så att man någonstans, långt inne i ett mörkt och avskilt rum i själen, önskar att det var på riktigt?

Detta är frågor som Max vill att vi som tittare ställer oss när vi får se hans mordorgier. Han själv är helt på det klara med att han inte bryr sig ifall han dödar andra människor, tar ett annat liv, och därmed kan han heller inte tycka att det är fel. Och eftersom han inte tycker att det är fel, varför skulle han inte göra det? Allt han är ute efter är att skapa en intressant samhällsdiskussion, visa något som kan chocka och därmed få uppmärksamhet. Och för att nå det är han absolut beredd att offra några enskilda (eller 50) liv på vägen.

The Last Horror Movie är regisserad av Julian Richards och skriven av James Handel, ingen av dem direkt några fixstjärnor på filmhimlen. Huvudrollsinnehavaren Kevin Howarth mest kända framträdanden är sannolikt som ”character voices” i Lord of the Rings och Brave.

Ska jag se till förutsättningarna borde jag alltså kanske vara lite snällare mot The Last Horror Movie än om den varit en påkostad Hollywwod-produktion. Förutom Kevin själv är det få av de övriga skådespelarna som är mycket att hurra för, inte sällan är de direkt dåliga. Det är helt uppenbart att många inspelningar är gjorda i folks hem och inte i en studio.

Jag kan också sympatisera med filmens tema, Richards och Handel har i alla fall gjort tappra försök att skapa en film som ska få tittarna att tänka och ifrågasätta sina egna motiv. Skulle du vara makaber nog att fortsätta titta på en film som visar mord på mord om du misstänkte att det hela faktiskt var på riktigt? Har du någon gång på allvar funderat på att döda en annan människa, någon som kanske inskränkt ditt livsrum på ett oacceptabelt sätt? Vad är då egentligen skillnaden, sett till intentionen, mot att verkligen utföra dådet?

Men The Last Horror Movie blir tyvärr aldrig läskig (om det nu är tänkt att det ska vara en skräckfilm) och de ovan nämnda frågeställningarna är ju knappast revolutionerande nya med tanke på exempelvis Man Bites Dog (1992) eller Funny Games (1997 och 2007). Två filmer som i sitt hanterande av dem också lyckats göra bra mycket bättre filmer än The Last Horror Movie. Har man inte lika mycket budget att röra sig som Michael Haneke hade undrar jag om det allt som oftast inte är smartare att istället gå humorvägen, som i Behind the Mask: The Rise of Leslie Vernon (2006). Att driva med något är ju så mycket tacksammare än att försöka föra fram samma budskap på fullaste allvar.

Filmen för dagen blir tyvärr i slutänden lite småtråkig och jag hoppas livligt att den inte blir min last horror movie. Däremot inleds den med en liten twist, så se till att inte stänga av förrän det har hunnit gå typ tio minuter. Riktigt så usel som inledningen är, är ändå inte The Last Horror Movie.

FF-o-meter

Jag kan tycka att Richards har jobbat ganska bra med själva FF-greppet. Exempelvis ramlar kameran omkull eller riktas åt ett annat håll av en kräsmagad assistent vid kritiska ögonblick för att spara in på specialeffektkostnaden. Användandet av FF motiveras också på ett inom filmens ramar trovärdigt sätt eftersom Max är ute efter att göra någon slags videodagbok och statement.

Vem klipper?

Inga problem här, det är Max själv som klippt ihop det hela.

Filmbetyg

FF-betyg