FilmspanarnaRegn. Ett filmspanartema lika dräktigt med möjligheter som en molnfront med runda droppar. Filmer som Hard Rain, Black Rain, Singin’ in the Rain, Flickan i regnet, Sagor om en blek mystisk måne efter regnet, After the Rain (finns inte mindre än sex olika kandidater till just den titeln) eller Before the Rain (bara tre olika filmer i det fallet).

Regn kan ju också användas för att signalera så många olika känslor. Tårdränkt hopplöshet. Ett envist trotsande av den tårdränkta hopplösheten. Vilda känslor som river i trädens grenverk. Upplyst och mysig trygghet i kontrast till piskande droppar mot stugans fönster. Och, av någon egentligen rätt outgrundlig anledning, kärleksförklaringar mellan två älskande som tydligen finner varandras kattdränkta uppenbarelser oemotståndliga.

Eller för all del fältslagen och fajterna som inympas med desperat förtvivlan, där ett par välkända exempel torde vara De sju samurajerna och The Two Towers. Och så ska vi ju inte glömma slagsmålsscenerna där regnet används som en förstärkare av varjehanda sparkar och slag. Otvetydigt coolt för den som vet att utnyttja dessa effekter i exempelvis The Matrix Revolutions eller The Grandmaster.

Men varför nöja sig med det rent bokstavliga? Det finns ju i alla fall ett par skådisar som faktiskt heter Rain (Phoenix, Wilson och Claude), detsamma gäller filmer som Chubby Rain och Rain Man. Och om man vill sträcka sig efter det ännu mer långsökta finns ju alltid klassikern Butch Cassidy and the Sundance Kid (”Raindrops keep fallin’ on my head”) eller musikalen Funny Girl där Barbara Streisand kräver ”Don’t rain on my parade”.

Gott om möjligheter alltså. Tyvärr inte lika gott om tid den här gången. Så vad göra när det är svårt att avsätta ett antal timmar för att se en klurigt uttänkt film eller sätta ihop den ultimata regniga filmer-listan? Jomen, en kortfilm förstås!

I mitt funderande kring månadens tema ploppade det upp någonstans i bakhuvudet: har inte självaste Stephen King skrivit en rätt kul liten novell som heter ”Rainy season”? Jomen visst har han det och den återfinns i samlingen Nightmares & Dreamscapes (vilken dessutom bjussar på godbitar som ”You know they got a hell of a band” och Lovecraft-inspirerade ”Crouch end”). Men vad som är av större intresse för ett filmapanartema (annars skulle det ju heta bokspanartema, det fattar ju vem som helst) är att det 2002 kom en kortfilm som baserade sig på novellen. Och 15 minuter kunde jag utan några större problem avvara.

toad pic

John och Elise Graham kommer till den ödsliga småstaden Willow i Maine (vad trodde du, det är ju ändå King vi snackar om?!). De har hyrt ett hus över sommaren där John ska skriva på sin avhandling. Men om de får lite taskiga vibbar av den nästan övergivna staden är det ingenting emot vibbarna de får av de två lokalinvånarna som försöker övertyga dem om att spendera denna första natt någon helt annanstans än i det hyrda huset. De är så påstridiga att de till och med hyrt ett hotellrum utanför stadsgränsen åt John och Elise.

När det unga paret fullt naturligt ställer sig undrande till varför de skulle vilja göra det får de veta att det just denna natt, en gång vart sjunde år, regnar paddor över Willow. Ja, inte bara regnar, det faktiskt öser ned. Lika fullt naturligt tror John och Elsie att detta är något slags halvdant försök att skämta med utsocknes gäster och blir både rädda och förbannade. De ska emellertid snart bli varse att åtminstone den förra känslan är högst relevant i sammanhanget.

Kings novell är en riktigt trevlig liten sak, inga större krusiduller men en fin uppbyggnad och en fatalism som faktiskt påminner en hel del om The Cabin in the Woods. John och Elise ges alla chanser att göra det smarta valet, att vända om och ta det säkra före det osäkra, men gör det givetvis inte. En lika självskriven del av sjuårsritualen som själva paddregnet.

Rainy seasonFör hugande film- och teatermakare har Stephen King lanserat konceptet Dollar Baby. King behåller alla rättigheter till själva historien men för blott 1 ynka dollar kan intresserade adaptera en av hans noveller för uppförande eller visning i ett icke-kommersiellt sammanhang. I fallet ”Rainy season” har en Nick Wauters inte bara skrivit manus och regisserat den lilla kortfilmen utan också producerat och klippt. Storyn kräver blott fyra skådespelare av varierande kvalitet. Och som så ofta är fallet med den här typen av projekt är slutresultatet mer charmigt än bra. Man vill klappa om alla inblandade och säga ”Bra försök!” För inte lyckas kortfilmen bygga samma spänning på 15 minuter som King gör på sina 24 sidor.

Lite orättvis blir det kanske också eftersom författaren enkelt kan skriva om hur golvet är ”covered with bloated, hopping bodies” men att återskapa denna mångfald i till synes fysisk form är en helt annan sak. Konsekvensen blir föga förvånande två vuxna människor som skrikande backar undan från kanske totalt tio paddor. Paddor som dessutom är utrustade med en uppsättning inte särskilt skräckinjagande CGI-gaddar.

Där novellen i korthet ändå hänger sig åt beskrivningar av en utmanad manlighet (John gillar inte att lantisarna skrämmer hans kära hustru) och offrande av andra för sitt eget välstånds skull (Willow är ju ett sådant trevligt ställe förutom just den där natten vart sjunde år) fokuserar filmen helt och fullt på själva den läskiga historien och känns därmed onödigt platt. Gillar man glada skräckisamatörprojekt kan den vara värd att kolla upp (tyvärr hittade jag den dessutom bara i en ganska dålig kopia här), annars räcker det alldeles utmärkt med Kings egen version.

”Rainy season” av Stephen King (1989/1993)
star_full 2star_full 2star_full 2

Rainy Season av Nick Wauters (2002)
star_full 2star_half_full

Vad dränker de andra filmspanarna sina läsare med månne? Only one way to find out!
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Mackans film
Har du inte sett den?
Fredrik on Film

Annonser