It’s raining toads and…more toads

FilmspanarnaRegn. Ett filmspanartema lika dräktigt med möjligheter som en molnfront med runda droppar. Filmer som Hard Rain, Black Rain, Singin’ in the Rain, Flickan i regnet, Sagor om en blek mystisk måne efter regnet, After the Rain (finns inte mindre än sex olika kandidater till just den titeln) eller Before the Rain (bara tre olika filmer i det fallet).

Regn kan ju också användas för att signalera så många olika känslor. Tårdränkt hopplöshet. Ett envist trotsande av den tårdränkta hopplösheten. Vilda känslor som river i trädens grenverk. Upplyst och mysig trygghet i kontrast till piskande droppar mot stugans fönster. Och, av någon egentligen rätt outgrundlig anledning, kärleksförklaringar mellan två älskande som tydligen finner varandras kattdränkta uppenbarelser oemotståndliga.

Eller för all del fältslagen och fajterna som inympas med desperat förtvivlan, där ett par välkända exempel torde vara De sju samurajerna och The Two Towers. Och så ska vi ju inte glömma slagsmålsscenerna där regnet används som en förstärkare av varjehanda sparkar och slag. Otvetydigt coolt för den som vet att utnyttja dessa effekter i exempelvis The Matrix Revolutions eller The Grandmaster.

Men varför nöja sig med det rent bokstavliga? Det finns ju i alla fall ett par skådisar som faktiskt heter Rain (Phoenix, Wilson och Claude), detsamma gäller filmer som Chubby Rain och Rain Man. Och om man vill sträcka sig efter det ännu mer långsökta finns ju alltid klassikern Butch Cassidy and the Sundance Kid (”Raindrops keep fallin’ on my head”) eller musikalen Funny Girl där Barbara Streisand kräver ”Don’t rain on my parade”.

Gott om möjligheter alltså. Tyvärr inte lika gott om tid den här gången. Så vad göra när det är svårt att avsätta ett antal timmar för att se en klurigt uttänkt film eller sätta ihop den ultimata regniga filmer-listan? Jomen, en kortfilm förstås!

I mitt funderande kring månadens tema ploppade det upp någonstans i bakhuvudet: har inte självaste Stephen King skrivit en rätt kul liten novell som heter ”Rainy season”? Jomen visst har han det och den återfinns i samlingen Nightmares & Dreamscapes (vilken dessutom bjussar på godbitar som ”You know they got a hell of a band” och Lovecraft-inspirerade ”Crouch end”). Men vad som är av större intresse för ett filmapanartema (annars skulle det ju heta bokspanartema, det fattar ju vem som helst) är att det 2002 kom en kortfilm som baserade sig på novellen. Och 15 minuter kunde jag utan några större problem avvara.

toad pic

John och Elise Graham kommer till den ödsliga småstaden Willow i Maine (vad trodde du, det är ju ändå King vi snackar om?!). De har hyrt ett hus över sommaren där John ska skriva på sin avhandling. Men om de får lite taskiga vibbar av den nästan övergivna staden är det ingenting emot vibbarna de får av de två lokalinvånarna som försöker övertyga dem om att spendera denna första natt någon helt annanstans än i det hyrda huset. De är så påstridiga att de till och med hyrt ett hotellrum utanför stadsgränsen åt John och Elise.

När det unga paret fullt naturligt ställer sig undrande till varför de skulle vilja göra det får de veta att det just denna natt, en gång vart sjunde år, regnar paddor över Willow. Ja, inte bara regnar, det faktiskt öser ned. Lika fullt naturligt tror John och Elsie att detta är något slags halvdant försök att skämta med utsocknes gäster och blir både rädda och förbannade. De ska emellertid snart bli varse att åtminstone den förra känslan är högst relevant i sammanhanget.

Kings novell är en riktigt trevlig liten sak, inga större krusiduller men en fin uppbyggnad och en fatalism som faktiskt påminner en hel del om The Cabin in the Woods. John och Elise ges alla chanser att göra det smarta valet, att vända om och ta det säkra före det osäkra, men gör det givetvis inte. En lika självskriven del av sjuårsritualen som själva paddregnet.

Rainy seasonFör hugande film- och teatermakare har Stephen King lanserat konceptet Dollar Baby. King behåller alla rättigheter till själva historien men för blott 1 ynka dollar kan intresserade adaptera en av hans noveller för uppförande eller visning i ett icke-kommersiellt sammanhang. I fallet ”Rainy season” har en Nick Wauters inte bara skrivit manus och regisserat den lilla kortfilmen utan också producerat och klippt. Storyn kräver blott fyra skådespelare av varierande kvalitet. Och som så ofta är fallet med den här typen av projekt är slutresultatet mer charmigt än bra. Man vill klappa om alla inblandade och säga ”Bra försök!” För inte lyckas kortfilmen bygga samma spänning på 15 minuter som King gör på sina 24 sidor.

Lite orättvis blir det kanske också eftersom författaren enkelt kan skriva om hur golvet är ”covered with bloated, hopping bodies” men att återskapa denna mångfald i till synes fysisk form är en helt annan sak. Konsekvensen blir föga förvånande två vuxna människor som skrikande backar undan från kanske totalt tio paddor. Paddor som dessutom är utrustade med en uppsättning inte särskilt skräckinjagande CGI-gaddar.

Där novellen i korthet ändå hänger sig åt beskrivningar av en utmanad manlighet (John gillar inte att lantisarna skrämmer hans kära hustru) och offrande av andra för sitt eget välstånds skull (Willow är ju ett sådant trevligt ställe förutom just den där natten vart sjunde år) fokuserar filmen helt och fullt på själva den läskiga historien och känns därmed onödigt platt. Gillar man glada skräckisamatörprojekt kan den vara värd att kolla upp (tyvärr hittade jag den dessutom bara i en ganska dålig kopia här), annars räcker det alldeles utmärkt med Kings egen version.

”Rainy season” av Stephen King (1989/1993)
star_full 2star_full 2star_full 2

Rainy Season av Nick Wauters (2002)
star_full 2star_half_full

Vad dränker de andra filmspanarna sina läsare med månne? Only one way to find out!
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Mackans film
Har du inte sett den?
Fredrik on Film

16 reaktioner till “It’s raining toads and…more toads”

  1. Jag hade aldrig hört talas om Dollar Baby-konceptet. Mycket sympatiskt! Något att tipsa alla skolteatrar om. Tänk om man kunde slippa plåga sig igenom ännu ett julspel och i stället få se en Stephen King-skräckis med leksaksblod och allt?

  2. Snygga övergångar i texten med begreppet rain! 🙂
    Märkligt sammanträffande: satt så sent som igår och läste om Stephen King och Dollar Baby-konceptet på hans hemsida!

    Sätt att tillbringa en kafferast på jobbet: med en kopp kaffe (såklart!) och att spana på den lilla 15-minutaren! Lite charmigt underhållande var det allt! 😉

  3. Håller med Jessica, otroligt sympatiskt av herr King. Nu vill jag se massor med Stephen King-uppsättningar överallt hela tiden. Undrar om skolorna vet om det här?

  4. Kul inlägg, och fint detektivarbete. Jag gillar Kings noveller, och kortromaner, nästan mer än jag gillar hans mastodontverk. Men har Magnolia ”snott” regnande paddor från King alltså?! Eller är det ett fenomen som finns på riktigt 😉

  5. Ja, man kan ju inte låta bli att tänka på Magnolia… Förekommer det nåt liknande även i Bibeln, eller är det bara gräshoppor.

    Skräckisen Rainy Season passar ju in i ditt Halloween-tema också.

    Dollar Babies är ett trevligt koncept. Jag har för mig att Frank Darabont har gjort en tidig sådan, The Woman in the Room nån gång på 80-talet (83?).

    Är bilden från filmen? CGI-gaddar? But why!? 🙂

  6. Till gruppen av Rain-skådisar bör tilläggas den manliga huvudrollen i I’m a Cyborg, But That’s OK.

    Lustigt att King är så villig att låta amatörer filmatisera hans böcker. Andra skulle kunna oroa sig för att taffliga filmatiseringar skulle sänka hans anseende som författare.

  7. @Carl: Haha, precis, Rain kort och gott.

    Och förresten, det mest lustiga är ju att King låter KING SJÄLV filmatisera hans historier… 😉

  8. @Jessica: Jamen, visst är det! Och fler King-uppsättningar i landets skolteatrar, det skulle vara en nåd att stilla bedja om 🙂

    @Steffo: Tack! Låter som en utmärkt kafferast 🙂 Och visst finns det alltid en viss charmig glädje i sådana här projekt.

    @Fiffi: Dags att underrätta Skolteatrarnas Förbund?

    @Cecilia: Kul att du gillade det. King har skrivit många fina små noveller men jag skulle ljuga om jag inte samtidigt erkänner en stor svaghet för typ The Stand eller Under the Dome.

    Sedan är djur”regn” ett klassiskt fenomen så King var knappast först. I de fall det förekommit har man oftast hitta förklaring i att vattenlevande djur sugits upp i en tromb eller ngt liknande som sedan dumpat sin last en bit bort.

    @Jojjenito: I bibeln handlar det väl mest om gräshoppor och de kommer snarare som svärmar än regn har jag en känsla av. Ja, Rainy Season passade ju bra som skräckfilm om inte annat och det är klart att King-paddor måste vara utrustade med rejäla huggtänder 😉 Och nej, bilden är inte från filmen, det är en helt vanlig herr padda.

  9. Jag trodde först att du skulle skriva om Magnolia och det såg jag fram emot, men nu blev det Rainy season. Verkligen ett trevligt koncept han kör där, den gode King. Bra av honom. Men troligen blir nog de flesta resultaten i nivå med denna kortfilm och då vet jag inte hur bra konceptet är i långa loppet… Klart att King skiter i pengarna men han har väl ett anseende att tänka på också?

  10. @Carl: Attans, där missade jag en uppenbar kandidat. Och jag håller med Jojjenito, det är knappast amatörerna som delar ut de hårdaste slagen mot Kings filmatiserade produkter

    @Henke: Mja, jag är ju inget fan av Magnolia, så det kändes inte så aktuellt. Med tanke på att Dollar Baby-produkterna inte ska vara för kommersiellt bruk tror jag inte att de får så särskilt stor spridning. Och dessutom är jag inte säker på att hans författarskap lider särskilt mycket av att amatörer för göra filmatiseringar eller uppsättningar av novellerna

  11. Smarrigt tema! 🙂
    Apropå King och filmatiseringar: Andys rymning från fängelset med åtföljande regn som spolar honom ren (i dubbel bemärkelse) i ”Shawskank redemption” har väl blivit en modern klassiker bland regnscener? (Det verkar f.ö. ha blivit standard att det alltid ska störtregna när fångar rymmer på film…)

    Personliga favoriter: när himlen (och begravningsplatsen) öppnar sig i ”Poltergeist”; upplösningen av ”American beauty”; James Cagneys dödsscen i ”Public enemy”, slutscenen i ”Breakfast at Tiffany’s”, Rutger Hauers dödsscen i ”Blade runner”, och många fler…
    Får jag bara välja en blir det dock den här: en svårslagen, oförglömlig och hjärtskärande regnscen:

  12. @Henrik: Jag får väl hoppas att urvalet ska smaka 🙂 Visst regnar det i Raising Arizona också när John Goodman och hans brorsa rymmer? Just, hade glömt både Poltergeist och American Beauty! Däremot har jag (ännu) inte sett Whitnail, men med den rekommendationen blir jag såklart sugen.

  13. Jo jag skippade temat som till synes men fick lära mig om King och kortfilmer tackar. Novellen är roande och jag brukar vara förtjust i konceptet med en stad med en hemlighet vare sig det är döda rockstjärnor eller bitiglada paddor.

  14. @Filmitch: Jag kan tycka att King är väldigt bra på den subgenren — ”stad med hemlighet” — och den tycks lämpa sig särskilt väl för novellerna. Annars, eftersom jag dök ned i Lovecraft igår, känns det som om kanske gamle HP är mästaren?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.