Paura nella città dei morti viventi (1980)

alt. titel: Staden med levande döda, City of the Living Dead, The Gates of Hell

Lucio Fulci följde upp utmärkta Zombi 2 med sin löst sammanhängande Gates of Hell-trilogi. Först kom denna City… och raskt därpå följde The Beyond samt The House by the Cemetary. Min minnesbild var att första filmen ut också var den starkaste, skulle det visa sig stämma? Spänningen var olidlig!

Den unga sierskan Mary ser en fördömd präst hänga sig i ett träd på sin egen kyrkogård och därmed lämna öppet för att helvetets portar kan komma att slås upp på vid gavel när allhelgonaaftonen inträder. Synen av den rödögde prästen är så stark att Mary avlider på kuppen.

Eller gör hon…? När journalisten Peter Bell besöker kyrkogården hör han långt om länge desperata krafsanden och skrik nere från den halvt igengrävda graven. Peter skrider raskt och manligt till verket genom att drämma en hacka rakt genom locket i lagom huvudhöjd. Mary var visst bara skendöd och hennes upplevelse tycks ha gjort henne fast besluten att försöka stoppa den snöboll som satts i rullning av prästen. Men ska de hitta den lilla staden Dunwich i tid?

Meanwhile, in Dunwich… Ingen av stadsinvånarna vet förstås vad Mary vet om deras hängde prästman men något skumt är helt klart på gång. Barn och ungdomar försvinner på löpande band, väggar och speglar krackelerar och den förekommer märkliga syner som inte sällan involverar döda kroppar.

Om man ska vara kortfattad: City… är helt klart bäst i trilogin men absolut inte lika bra som Zombi 2.

Fortfarande fixar Fulci med den äran allt som handlar om stämning, spännande bilder samt att återigen ha kirrat Fabio Frizzi för musiken. För sminkning och effekter står den här gången två herrar vid namn Gino De Rossi (som dock inte ska förväxlas med Giannetto De Rossi) och Franco Rufini och ambitionsnivån skulle jag säga är högre än i Zombi 2. Tyvärr innebär det en del tydligt inklippta scener och mer renodlat klägg som inte leder någon vart och därmed inte heller blir särskilt otäckt. Samtidigt kan jag inte låta bli att beundra en filmmakare som utsätter sina skådisar för en störtskur av fluglarver. Och det är ingen superkort scen heller…

Historien är mindre lyckad och betydligt mer utdragen den här gången. Det mesta som händer i Dunwich är ju bara en räcka av obehagliga händelser och bilder som tillsammans inte lyckas bli till något större (även om de var för sig är nog så otrevliga). Ett typexempel är avslutningsscenen som vad jag kan se egentligen inte har någon funktion i själva historien såsom den dittills utspelat sig men som Fulci antagligen tyckte skulle vara läskig. Jag förstår inte heller varför italienare ofta verkar vara så pigga på att stuva in ungar i sina skräckfilmer och giallos med tanke på att de mycket sällan får några vettiga prestationer från dessa ungar.

I City… är det den olycksalige Emilys lillebror John-John som hela tiden måste tas om hand av de närvarande kvinnorna. Vilket dessutom blir väldigt märkligt eftersom det borde vara sierskan Mary som vet hur man ska åtgärda helvetesportöppnandet och inte psykoterapeuten Gerry samt journalisten Peter. Ju längre filmen pågår desto mer reduceras hon till barnvakt och utkorad skrikerska när det dyker upp en råtta eller två.

Zombietyp
Långsamma är de helt klart och heller inte främmande för att mumsa lite människokött (även om deras högsta lycka tycks vara att få klämma hjärnan ur folk). Men reglerna blir ju lite satta ur spel när deras ursprung inte är någon slags smitta eller strålning utan övernaturligt, uteslutande skapade av den fördömde prästen (ungefär så, i alla fall).

Omfattning
Oklart eftersom det inte är tydligt hur fort eller långt zombiefieringen kan sprida sig.

Vapen
Frågan är om det ens går att skydda sig mot dessa övernaturliga zombies? Tveksamt…

Fristad
Samma som vapenfrågan, tveksamt om det går att finna någon fristad så länge helvetets portar står på glänt.