virusalt titel: Hell of the Living Dead

Vad gör du om du sett typ världens bästa zombiefilm och dessutom har ett antal osorterade filmklipp på djungeldjur och infödingar? Du gör förstås en egen zombiefilm! (Och gör den under pseudonymen Vincent Dawn som en extra övertydlig homage.)

Italienske regissören Bruno Mattei verkar ha blivit så inspirerad av Romeros Dawn… (som i Italien ju klipptes av Dario Argento och döptes om till Zombi) att han i stort sett övergett den genre han under slutet av 70-talet verkar ha fokuserat mesta delen av sin energi på. Med titlar som Libidomania och Cicciolina amore mio går det kanske att räkna ut vilken genre det var. Hint: The True Story of the Nun of Monza är inte en dokumentär om klosterliv.

Populära TV-journalisten Lia Rousseau är på Nya Guinea för att spela in…tja…något slags nyhetsinslag antar jag. Det viktiga tycks vara att hennes hängivna publik accepterar nästan vilket ointressant material som helst så länge Lia är i bild. Men den här gången får de mer än de bett (heh…) om, för i en till synes övergiven by fylls det blå skåpet så snabbt med så mycket skit att det väller över alla bräddar.

I Lias sällskap finns en liten pojke som är sjuk efter att ha blivit biten av en inföding. När modern går för att söka hjälp i byn hittar hon förvisso en präst men han tycks tyvärr mer intresserad av att mumsa på henne än att hjälpa sonen att bli frisk igen. Kanske lika så gott eftersom grabben snart drar sitt sista andetag i pappas armar.

Lia och hennes kameraman letar i sin tur efter vatten till pojken men det är kanske tur att de blir avbrutna i sitt sökande. Att ge ett sjukt barn vatten från en stillastående tropikbassäng av tvivelaktigt usprung torde göra processen kort med sjuklingen. Men nu hinner som sagt Lia inte skopa upp något vatten innan bassängen är fullsmockad med ruttnande kroppar, kroppar som lever! Turligt nog springer sedan Lia och fotografen så långsamt genom djungeln att de stapplande och hasande zombiesarna kan ta rygg på dem.

I det här läget anländer också ett gäng soldater, vilka utgör ett specialförband inom Interpol. Tack vare deras skjutvapen kan de efter många om och men ta hand om prästzombien och pojkzombien vilken fullt förståeligt är asförbannad över att ha blivit avbruten i sitt…mellanmål. Soldaterna slår följe med Lia och hennes kameraman men vad gör de egentligen på ön?

Eftersom Mattei inte riktigt klarar av att nå upp till Romeros filmmakarnivå får Virus nöja sig med Goblinmusik snattad från Dawn…, icke-existerande läppsynk, grönsminkade zombies, en jäkla massa äckeleffekter (“hellre än bra” torde ha varit mottot) och statister som tvingas sätta tänderna i råa inälvor samt alldeles för många arkivbilder på djungeldjurliv och dansande infödingar (det är nästan så man undrar om Mattei egentligen laddat för att göra en kannibalrulle?).

Ibland är det så kackigt att det blir charmigt (som när det helt plötsligt dyker upp en tydlig savannscen, komplett med afrikanska elefanter, för att därefter klippa tillbaka till bilarna i djungeln), men särskilt när det gäller de dansande infödingarna blir klippen rätt enahanda efter ett tag. Själva historien dras egentligen också ut helt i onödan, det gäller mest att slänga in våra protagonister i den ena situationen efter den andra tillsammans med varierande antal zombies. Eftersom vi dessutom snackar långsamma zombies tvingas soldaterna med jämna mellanrum “glömma bort” att det räcker med ett huvudskott och istället börja veva med sina gevär som klubbor för att de odöda horderna inte ska ta tunnas ut allt för snabbt. Samtidigt måste erkännas att dessa soldater gång efter annan visar på en så remarkabel nivå av oprofessionalism att “glömskan” inte känns helt osannolik.

Däremot får vi faktiskt, till skillnad från Romero, en förklaring till zombieinvasionens ursprung. Det är dessutom en förklaring som innehåller ett visst mått av samhällskritik men jag har svårt att avgöra om den svarade mot någon djupt känd ideologi hos Mattei (eller hans vapendragande manusförfattare Claudio Fragasso) eller om de helt enkelt bara spelade på tankar som låg i tiden.

I likhet med Ennio Morricone och vissa spagetti-Westerns visar dock Virus med all önskvärd tydlighet hur stor skillnad lite musik kan göra. Så fort filmen bränner på med Goblins score till Dawn… blir det nämligen helt plötsligt en riktigt bra film. Eller i alla fall en film som kan suggerera fram en viss krypande zombieatmosfär. En annan aspekt som gör att Virus skiljer sig från de zombiefilmer jag har sett inom ramen för detta tema är att den i vissa lägen är rätt rå. Den tidigare nämnda pojkzombien skjuts helt sonika i huvudet och stämningen i den scenen är radikalt annorlunda jämfört med Dawns… barnzombiescen.

star_full 2star_half_full

Zombietyp
Långsamma zombies där man ofta valt att gå mer åt en grön ansiktston istället för Romeros grå. En eftergift åt ett tropiskt klimat? Förmågor och egenskaper varierar högst betänkligt, beroende på vad historien kräver. I ett läge undersöker man ett hus där de odöda inte kan ta sig igenom ett glest gallerverk av tunna brädor men däremot tvinga sig igenom en hel vägg. Zombiefieringen smittar i alla fall, så mycket är klart. Hur snabbt det går innan zombiefieringen slår till är dock (som vanligt) mycket varierande.

Omfattning
Tja, Virus gör med otaliga nyhetssändningar (“You have brought on the apocalyps!”), allvarliga forskare (“May god forgive us for what we have created here…”) och desperata terrorister (“I’m gonna kill you ‘cause you’re all dead anyway!”) fullt klart att man står på apokalypsens brant. Slutscenerna antyder också att smittan nått bortom Guineas gränser (dock mycket oklart exakt hur).

Vapen
Det enda som våra tappra ens försöker sig på att använda är soldaternas skjutvapen. När de kommer ihåg vad de kan användas till, alltså. Eller inte klickar för att skapa lite mer “spänning”.

Fristad
Här blir förvisso återigen det faktum som Max Brooks pekar på tydligt — även om det “bara” handlar om långsamma zombies kan tillräckligt många av dem rasera nästan vilken byggnad som helst. Inga av de byggnader som besöks är trygga nog för att kunna stå emot horderna. Att våra tappra sedan inte lägger två strån i kors för att säkra dem är förstås också en del av problemet.

Annonser