zombi-holocaust1alt. titel: Zombie Holocaust, Zombi 3, Dr. Butcher M.D.

I sista sekunden han jag klämma in tittning på ytterligare en italiensk zombierulle. Italiensk säger ni, men regissören heter ju Frank Martin? Icke så, kontrar jag. Antagligen av samma säljbarhetsanledning som den här typen av filmer utrustas med halvkackig dubbning har regissören utrustats med ett mer anglosaxiskt klingande namn men heter egentligen Marino Girolami.

Bakgrunden till Zombi Holocaust synes vara ren incashning, vilket blotta namnet sannolikt också avslöjar. Producenten Fabrizio De Angelis såg sig omkring och noterade (i likhet med Bruno Mattei) stora framgångar för såväl filmer som sexpolitationkannibalistiska Emanuelle e gli Ultimi Cannibali från 1977 samt Argentos omklippta Zombi och Fulcis Zombi 2. Häpp, Zombi 3!

Utvikning: Bara för att göra det ännu lite mer komplicerat finns det förstås minst två helt andra filmer som också är känd under den titeln. Dels Andrea Bianchis Le notti del terrore från 1981 (dock med ett ack så viktigt litet e, dvs. Zombie 3), dels filmen som också är känd som Zombie Flesh Eaters 2 från 1988 och som regisserats av Fulci samt Mattei och Claudio Fragasso.

Tillbaka: Den största skådisfjädern i castinghatten torde vara att Zombi Holocaust lyckades snärja Ian McCulloch från Fulcis Zombi 2 i sitt garn. Från början får vi dock träffa läkaren och antropologen Laurie (spelad av italienskan Alexandra Delli Colli) som undrar över de märkliga händelserna på New York-sjukhuset där hon jobbar. Lik efter lik påträffas med saknade kroppsdelar och en natt lyckas man haffa sjukbiträdet Toran där han står och gnager på en hand i bårhuset. Innan någon hinner förhöra missdådaren kastar han sig dock ut genom ett fönster. Men det gör inte så mycket eftersom Laurie därmed kan spana in en märklig men välbekant tatuering på mannens bröst.

Tatueringen leder henne, läkaren Peter, journalisten Susan och George (som för historiens gottfinnande inte har något särskilt intressant yrke) till den indonesiska ögruppen Moluckerna. Om det finns kannibaler på Moluckerna? But of course, enligt Lauries antropologiska kunnande är alla primitiva folkslag kannibaler i större eller mindre utsträckning.

zombi-holocaust2På plats får de hjälp av läkaren Obrero att ta sig till ön Kito, genom att låtsas att de är på jakt efter något helt annat än kannibaler som kan ha kopplingar till New York. Men bara för att få gruppen plockad (och uppäten) en efter en av de blodtörstiga infödingarna och snart är det bara Peter och Laurie kvar. Ska de hinna fram till missionsstationen där Obrero kan rädda dem? Eller finns det risk för att den gode doktorn varit lika tystlåten med sina egentliga syften som Laurie och Peter?

Tja, än så länge är det bara att konstatera att Lucio Fulci regerar på den italienska zombietronen. Lika lite som Bruno Mattei i Virus lyckas ”Frank Martin” skapa någon som helst läskighetsstämning i Zombi Holocaust. Ett stort minus är också att filmen aldrig på ett tillfredsställande sätt lyckas knyta ihop den relativt långa upptakten i New York med det som sedan händer på varmare breddgrader. Det blir aldrig klart varför kannibaltendenserna skulle ha tagit sig från Kito till storstaden och om Peter och Lauries insatser på något sätt lyckats stoppa dem. Och är inte en fyra man stark expedition överhuvudtaget en rätt drastisk (för att inte säga kostsam) åtgärd mot lite gravplundring?

En samtida och snarlik film är förstås Cannibal Holocaust, vars budskap zombieversionen försöker anamma genom att låta Laurie ifrågasätta hur mycket mer civiliserad den västerländska människan egentligen är i förhållande till primitiva vildar som de på Moluckerna.

Men filmen svajar därefter vilt fram och tillbaka mellan att demonisera infödingarna när de med allt för övertydliga ”kläggljudseffekter” sliter både tarmar och ögon ur sina stackars offer för ett litet djungelsnacks och samtidigt göra dem till viljelösa offer för Obreros illvilliga planer.

Att som i Zombi 2 göra läkaren lika svettig och pressad som utbölingarna framstår som ett betydligt smartare grepp när Richard Johnsons Menard ställs mot Donald O’Briens Mengele-liknande Obrero. Som skurk ramlar han snarare ned i den bombastiska superskurksfällan med guldrepliker som: ” I could kill you now, but I’m determined to have your brain!”

Kannibalperspektivet ger förstås goda möjligheter till rena äckeleffekter men på zombiesidan har Maurizio Trani inte alls lyckats lika bra som Giannetto De Rossi med sina masker som är alldeles för enkla och släta. Intrycket förtas ytterligare av att när zombiesarnas klädtrasor glider upp under diverse fajter ser man att huden under är slät som en barnstjärt. Det känns alltså som om den mesta av kosingen gick åt till kannibaleffekter istället för zombiedito.

Däremot har nog kompositören Nico Fidencos tema ”Make love on the wing” fått en viss klassikerstatus men eftersom han såvitt jag kan förstå har snattat det från sig själv och musiken han skrev till den tidigare nämnda Emanuelle-filmen känns det lite fuskigt. Men för den sakens skull kan jag inte förvägra mina ärande läsare ett bonusklipp (lika lite som jag kunde skippa bonusaffischen ovan) när det framförs i sjungande version av italienska silverlamébandet Statale 66 (musica beat psichedelica e rock!) i TV-programmet Stracult.

star_full 2star_half_full

Zombietyp
Framkallad av en vetenskap som människan inte ska blanda sig i. Eller något sådant… Nästan som en slags blandning mellan Romeros långsamma och klassiska voodoo-zombies. Man får väl tänka sig att deras deformerade ansikten är en konsekvens av Obreros experimenterande? De tycks inte vara särskilt sugna på människokött och lyder i alla fall ibland Obreros order.

Omfattning
Klart begränsad, här finns ju ingen smitta att tala om.

Vapen
Skjutvapen par preferance naturligtvis, men vid ett minnesvärt tillfälle: en båtmotor.

Fristad
Det känns inte som om det främst är zombiesarna som man måste akta sig för på den här ön.

Annonser