Quella villa accanto al cimitero (1981)

alt. titel: Huset vid kyrkogården, The House by the Cemetery

Nå, ingen ska anklaga Lucio Fulci för falsk marknadsföring. The House by the Cemetery  börjar nämligen helt följdriktigt med ett stort och tjusigt hus som ligger vid…en kyrkogård – kan man tänka sig! I bakgrunden hörs för säkerhets skull lite vargyl också. Hur många vargar som finns i New England kan kanske diskuteras, men vad som är viktigare just nu är att det övergivna huset uppenbarligen används av de lokala ungdomarna som hångelställe.

Eller kanske lite mer än bara hångel eftersom vi får se en ung flicka ta på sig sin skjorta samtidigt som hon ropar efter Steve. Steve vägrar att visa sig och under några minuter lämnas publiken i ovisshet om det här ska bli en sådan film där Steve till slut hoppar fram för en klassiskt komisk jump scare eller om det ska bli hårdare tag. Signor Fulci har dock aldrig varit den som backat för hårdare tag och Steve dyker därför upp i ett avgjort dött tillstånd medan en blixtrande kniv utför sitt hantverk på den skrikande flickan. Som avslutning drar deformerade händer ned sitt senaste offer i husets källare.

I New York har historikern Norman Boyle fått överta ett projekt från kollegan Dr. Peterson. Trots att jobbet innebär sköna 5 000 dollar extra tycker Norman att det ändå känns lite småknepigt att profitera på Dr. Petersons olycka. Han har nämligen lämnat ifrån sig projektet genom att mörda sin älskarinna och sedan hänga sig själv.

Inte heller hans fru Lucy är helsåld på idén att behöva spendera ett halvår mitt i ingenstans. Norman försöker sälja in det hela som en ”semester” för henne och sonen Bob, men så lättlurad är inte lilla frugan. Inte blir det bättre av att hon snart börjar höra konstiga ljud i huset som de hyrt vid ankomsten till New Whitney, ett hus som av en ren händelse är lokaliserad intill en gammal kyrkogård. Och börjar inte Norman utbyta väldigt menande ögonkast med barnvakten Ann? Vad är det för flicka som Bob envist hävdar att han ser lite överallt och som förgäves försöker övertala honom att inte sätta sin fot i huset?

The House… ingår som en del i den löst sammanhållna trilogin ”Gates of Hell” och åtnjuter dessutom det tvivelaktiga nöjet att vara en ”video nasty”. För egen del vet jag inte riktigt om jag tycker att den här blandningen av haunted house-historia och slasher riktigt funkar.

Ett stort problem är att Fulci inte riktigt verkar ha kunnat bestämma sig för om det ska bli en mer fantasifull och primärt stämningsskapande film eller en historia som ska innehålla någon form av linje. Visst finns storyn där, tyvärr är den bara lite väl splittrad och ologisk. Man skulle rentav kunna säga att Fulci har varit så pigg på att slänga in antydningar och element, att det blir svårt att se väven för alla trådarna.

Närvaron av kyrkogården verkar glömmas bort när historien mer och mer kommer att fokuseras på själva huset. Vissa karaktärer (särskilt Ann och en synnerligen nervös arkivassistent) tycks mest bara finnas med för att man ska undra lite över dem. Vad det var för forskning som Norman egentligen skulle återuppta efter Dr. Petersons frånfälle blir aldrig riktigt klart eftersom Norman på fem sekunder blankt plockar upp kollegans sidospår. Det om Dr. Freudstein…

Själva grunden i en haunted house-historia bör ju vara att skapa en atmosfär för huset ifråga. Inte heller här tycker jag att Fulci har lyckats särskilt bra, ljuden av barnagråt mitt i natten och graven i vardagsrumsgolvet som utsöndrar blod känns mer stereotypa än läskiga. De återkommande slasher-elementen (med killer-o-vision och allt) gör också sitt till för att förstöra den tveksamhet som haunted house-stämningen går ut på – vi kan som publik känna oss mer eller mindre säkra på att det faktiskt finns läskigheter i det gamla huset. Vad mer är: vi vet också var de är.

Ett stort hinder för min njutbara upplevelse av The House… blev också den allestädes närvarande rackarungen Bob, i Giovanni Frezzas välbekanta och blondkalufsiga gestalt. Han är helt enkelt inte någon särskilt bra barnskådis och den usla dubbningen gör sitt till. Dubbningsrösten är faktiskt så gnälligt irriterande att jag snart önskar att källarmonstret skulle göra processen kort med Bob.

Men även om vissa av de mer fantasifulla elementen inte riktigt fyller sitt syfte, kan de för sig själva vara riktigt snygga. Effekterna är mer än acceptabla med rejäla mängder blod. I ett fall med en fladdermus skulle man dock nästan kunna tro att den lille insectivoren snarare var av pterodactylstorlek, med tanke på hur mycket av den röda vätskan som börjar skvätta runt i köket. Och med tanke på att läderlappen ser avgjort gummiartad ut blir ju mysteriet bara ännu större.

Ledmotivet av Walter Rizzati är lika klassiskt som effektfullt. Och när vi äntligen, äntligen är framme vid Dr. Freudstein är dennes make up både snygg och avgjort läskig. Eftersom detsamma förekom i Zombie tycks det här med masker och make up vara något som Fulci, eller åtminstone det effektteam som han omgav sig med, faktiskt hade öga för.

Kanske hänger det på att det dröjer väldigt länge innan vi får se Fulcis älskade mängder av fluglarver för jag blev inte lika förtjust i The House… som i City of the Living Dead. Avslutningen är stark, men det dröjer för länge innan vi kommer dit och vägen är alldeles för vindlande.