Meander (2020)

alt. titel: Méandre, Meander – Trappola mortale, El tubo

Ett av de få begrepp som jag faktiskt minns från grundskolegeografin är av någon anledning meanderbågar eller meanderlopp. Helt enkelt ett snirkligt flodlopp som blir allt snirkligare tack vare att kurvorna byggs på med erosion i ytterkurvan och sediment i innerkurvan. Till slut kan en fåra bli så krumelurig att den knoppar av sig självt och därmed skapar en så kallad korvsjö.

Inte mycket mer än snirkligheten och kringelikrokarna finns kvar för den unga kvinnan Lisa i dagens film. Hon är uppfylld av sorg efter dottern Ninas död och vill inget hellre än att förenas med henne. Men ändå är det något som håller henne från att ta livet av sig och det är oklart om hon ens själv vet varför.

Men Lisas livsvilja ska komma att sättas på hårda prov när hon plötsligt befinner sig i en märklig labyrint, full med dödliga fällor.

Tja, ta lika delar Saw och Cube, samt en knivsudd av James Bond-skurken Dr. Nos ventilationslabyrint, och du har som synes mer än ramverket för franske Mathieu Turis andra långfilm Meander. I fokus står av naturliga skäl Gaia Weiss, men jag undrar ändå om detta ska ses som en pandemifilm. Det är lätt att tro det eftersom den som sagt till 90% består av Weiss ensam i olika minimala utrymmen, men den hade samtidigt premiär på Sitges i oktober 2020. Känns lite osannolikt att produktionen inte skulle ha börjat förrän i mars samma år, då alla interiörer känns ganska påkostade.

Meander är ingen dålig film, men som så ofta annars är fallet med den här typen av historier har den svårt att ta sig bortom sitt koncept. Det står ganska snart klart att det är Lisas (icke-?)existerande livsvilja som står i centrum. Ska möjligheten till sin nära förestående död bland de intrikata fällorna få henne att ge upp eller hitta kraften att ta sig igenom svårigheterna (så väl fysiska som mentala) och komma ut på andra sidan som en helad människa?

Tyvärr tycker jag inte heller att upplösningen blir särskilt tillfredsställande, även om jag har svårt att avgöra om det beror på att Turi själv inte riktigt vetat hur han skulle få ett slut på det hela eller om han både ville ha kakan kvar och äta upp den. Anledningen till att Lisa hamnar i den dödliga labyrinten till att börja med förblir högst oklara, detsamma gäller upplösningens eventuellt moraliska eller filosofiska poäng.

Weiss gör en vettig insats och produktionsvärdet känns som sagt ganska högt. Jag ska väl erkänna att Turi ändå lyckas hålla mitt intresse uppe under alla filmens 90 minutrar, men i slutänden känns det inte som om jag fick tillräcklig lön för mödan. Trots att jag egentligen tycker att klaustrofobi-filmer är redigt obehagliga.

Land:
Frankrike

Kulturprägel:
I princip omöjligt att avgöra. Fransmän gillar…tunnlar? Är allmänt…klaustrofobiska?

Bonus: Cube (1997)

Meander blev en anledning så god som någon för ett återbesök. Nu spelar förvisso Cube med lite andra förutsättningar än Meander eftersom Kuben fångat en hel grupp med människor. Därmed blir den mer än något annat en film om den där kluriga, mellanmänskliga gruppdynamiken. Håller man ihop eller vänder man sig mot varandra? I det gruppdynamiska avseendet skulle jag säga att Meander fuskar en smula, eftersom den ende mänskliga varelse Lisa ställs emot är mannen som i inledningen försökt kidnappa henne.

Men ska man se till konceptet ”personer fångna i någon slags livsfarlig labyrint utan att de vet varför” tycker jag utan tvekan att Cube hanterar det bättre än Meander. Turi har ambitionen att ge lite för många, tillrättalagda svar medan Vincenzo Natali (tillsammans med medmanusförfattarna André Bijelic och Graeme Manson) väljer att inte ge några svar överhuvudtaget (förutom en härlig matematisk gåta). Cubes totala ambivalens funkar definitivt bättre än Meanders svar, som i sin tur nästan bara ger upphov till ännu fler frågor.

Annons

2 reaktioner till “Meander (2020)”

  1. Mjae även om jag gillar genren vart denna lite väl trist och slutet alltför flummigt och smetigt för min smak. 3/10 hamnade den på

  2. Slutet tenderar ju till att bli en dealbreaker. Smetigt, absolut, men samtidigt hade de ju flaggat för det i så otroligt god tid att jag uppenbarligen hade tid att vänja mig 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: