Troll (2022)

Det blev hart när omöjligt att undvika en titt på den norska Netflix-snackisen Troll, särskilt som jag blev genuint förtjust i found footage-föregångaren Trolljegeren (den förra dock regisserad av André Øvredal, medan dagens film är signerad Roar Uthaug). Det var en pigg och påhittig produkt, som utnyttjade found footage-greppet optimalt och samtidigt skapade en underhållande kombo av nordisk folktro och modern byråkrati.

Troll utspelas dock inte i samma värld som Trolljegeren eftersom alla står som handfallna inför det som uppenbarligen väckts till liv i Dovre. Det är först när den öppensinnade paleobiologen Nora Tidemann blandar sig i leken som den orimliga verkligheten kan börja anas. Och då är det inte främst beroende på hennes akademiska utbildning, utan på uppväxten med en far som var övertygad om att det låg ett korn av sanning i de gamla folksagorna. Ett korn som inkapslats så pass i hans hjärna att han tyvärr fått spendera en tid på en psykiatrisk klinik.

Nu är det upp till ett tappert litet gäng att dels ta reda på varför det enorma Dovre-trollet tycks ha gett sig den på att invadera Oslo, dels försöka se till att han inte gör allt för stor åverkan på huvudstaden och därmed orsakar in egen undergång medelst modern eldkraft.

Filmens titel är också dess välsignande kraft. Dovre-trollet förutan är Troll nämligen ett av de mest skamlösa hopkok av äventyrs-action-klichéer jag sett på länge. Att omvandla filmen till ett sup-spel i detta avseende skulle vara vådligt, då tittarna sannolikt skulle vara redlöst berusade när knappt halva speltiden har gått.

Men närvaron av filmens egentliga huvudperson gör att jag är benägen att ha en del överseende med stereotyperna. Dovre-trollet gör helt enkelt historien ganska underhållande när det gäller att lista ut vilka av de gamla sägnerna som är sanna och vilka som egentligen använts för att skyla över den verkliga historien.

Effektmässigt är trollet förvisso imponerade väl infogat i ett modernt Norge, men jag känner att jag aldrig riktigt blir kompis med den knivskarpa DV-looken. Jag hade hellre sett en produkt som tillät sig vara lite luddigare i kanterna. Skådespeleriet är också det en smula ambivalent eftersom klyschorna gör att det känns som om det inte går att ställa krav på psykologisk och dramatisk trovärdighet. Men Ine Marie Wilmann som spelar Nora är genomgående skärpt och handlingskraftig medan relationen mellan henne och pappa Tobias (spelad av Gard B. Eidsvold) ibland till och med blir ganska finstämd och lite melankolisk.

Jag föredrar fortfarande Trolljegeren både idé- och utförandemässigt men Troll var ändå hundra, helt ok underhållande, minutrar från vårt västra grannland. Heja Norge!

Det finns andra som nyligen (senaste månaden) också sett norskt: Jojjenito, Fripps filmrevyer och Snacka om film!

The Autopsy of Jane Doe (2016)

Bjällerklang, bjällerklang hör dess dingel-i-dång…

En vanlig regel i skräckfilm är att enskilda företeelser är hanterbara medan massor och myller är obehagliga och skrämmande. En zombie (särskilt om den är av den långsamma sorten) går att runda utan allt för mycket ansträngning medan en zombielavin kan knäcka den starkaste av murar.

Fortsätt läsa ”The Autopsy of Jane Doe (2016)”