alt. titel: Simma med de drunknade
Edvard Hirifjell, så bondpojk han är, har alltid vetat att det funnits ett mysterium i hans liv. Han är förvisso uppväxt på sin farfars gård där det odlas potatis och föds upp får. Men när Edvard var fyra år försvann han för några dagar på franska landsbygden efter sina föräldrars tragiska död. Intill denna dag vet ingen vad som hände med honom de där borttappade dagarna.
Eller gör någon det i alla fall? När farfadern dör kan Edvard börja nysta i sitt livs mysterium, vilket först leder honom till Shetlandsöarna och sedan till andra världskrigets slagfält i norra Frankrike. Det ska visa sig att han därmed kan rulla upp en historia som sträcker sig långt bortom hans eget livsöde.
Jag hade verkligen ingen aning om vad jag skulle förvänta mig av norske journalisten och författaren Lars Myttings Simma med de drunknade. I vanlig ordning när det gäller för mig obekanta böcker som rekommenderats av andra deltagare i vår bokcirkel utgick jag från att den skulle vara ”svår”. Vilket den till min glädje inte alls visade sig vara.
Bara kringelikrokarna kring Edvards livsmysterium är så pass intrikata och intressanta att historien i sig självt hade varit nog för att jag skulle läsa romanen med stor nöje. Men nu kan Mytting dessutom bidra med både ett rikt språk, en känsla för familjetragedier och, inte minst, en ren åder av träkärlek som löper genom det hela.
Det där med träet är kanske inte så överraskande när man betänker att Mytting slog igenom på bred internationell front i början av 2010-talet med en fackbok om just trä, Hel ved. Här har han lyckats omvandla all den där fackkunskapen till en vital del av sin historia, både som hantverk och en tragisk vittnesbörd till krigets fasor. Till synes utan ansträngning knyter författaren ihop Sommes skyttegravshelvete, de norrmän som slogs på tyskarnas sida på östfronten och den tajta relationen mellan Shetlandsöarna och Norge med en falnande trävaruindustri och kärleken till trä i alla dess former. En förening mellan människa och naturråvara i sin bästa form.
Men vår protagonist måste såklart också lida lite hjärtats kval och av de detaljerna är jag kanske inte lika intresserad. Hans relation med den hemlighetsfulla Gwen på ön Unst (ungefär så långt norrut man kan komma och fortfarande vara kvar i Storbritannien) får sitt främsta bränsle genom hennes koppling till hans egen historia, inte genom någon briljant personlig dynamik. Mytting är som bäst när han får beskriva skiftningarna i flambjörkens trä eller de vilda stormarna som attackerar Unst.
Simma med de drunknade bjussar på både fascination och intresse. Kombinerat med det gåtfullas sirensång är romanen en klar rekommendation från den här läsaren.
Rörliga bilder och tryckta ord 