The Walk (2015)

För oss cyniker är det lätt att hitta ett annat ord för ”drömmare” – ”besatta”. För vad annat kan man kalla franske lindansaren Philippe Petit som får för sig att han ska gå på lina mellan World Trade Center-tornen efter att ha sett en tidningsartikel om konstruktionen av dem?

The Walk är Robert Zemeckis försök att i friare form än dokumentären Man on a Wire från 2008 berätta hur Petit kuppade sig in i tornen, spände upp en lina mellan dem och den 7 augusti 1974 spatserade fram och tillbaka på en stålkabel 400 meter upp i luften. Allt medan New York-poliserna som till slut anlände stod och hoppade på stället av nervositet över att galningen förr eller senare skulle falla mot en säker död.

Non si sevizia un paperino (1972)

alt. titel: Don’t Torture a Duckling

I en tid när ingen ifrågasatte katolska prästers intresse för unga gossar försöker fader Alberto hålla pojkarna i byn Accendura sysselsatta med fotboll och bön. Han ansträngningar tycks dock vara förgäves, i alla fall när det gäller rackarungarna Bruno, Michele och Tonino. I likhet med byidioten Guiseppe gillar de till exempel att försöka smygkika på de lokala männen när de välkomnar sina ditresande prostituerade. Micheles föräldrar hushållar dessutom åt den unga och vackra Patrizia som är på flykt från Milano efter en drogskandal. En arbetsgivare som inte ser någon som helst anledning att skyla sin solbadande kropp när Michele kommer med hennes apelsinjuice.

Monica Z (2013)

“It could happen to you [—]/And it happened to me”

För oss som känner igen blondinen som sjunger örhänget “It could happen to you” utgör sångens påstående ingen större överraskning eftersom vi ju vet att allt kommer att hända henne, både positivt och negativt. I det avseendet är Monica Z en rätt vanlig uppgång-och-fall-historia. Vi får vara med om hennes stora genombrott när hon efter anmodan från ingen mindre än Ella Fitzgerald (och det finns mycket Ella att anmoda den svenska blondinen) börjar sjunga jazz på svenska tillsammans med Arne Domnérus orkester. Men framgången är inte alltid så lätt att hantera för en kvinna som växt upp under det svenska jante-oket.

Elysium (2013)

Klyftorna mellan de som har och de som inte har blir allt större. De som har tar till allt kraftigare metoder för att skydda sitt eget välstånd. Vilket naturligtvis bara leder till att de som ska stängas ute får ta till ännu klurigare knep för att ta sig över gränsen från Mexico till rymdstationen Elysium.

För detta är inte 2013 när rika ”bara” kan förskansa sig bakom gränspatrulleringar eller i gated communities. Istället har man år 2154 skapat Elysium, ett otillgängligt rymdparadis, där medicinsk teknik i praktiken ger sina invånare närmast evigt liv. Den grekiska mytologins elysiska fält var ett sant paradis, reserverat för de som levt ett rättfärdigt liv. I mitten av 2100-talet räcker det med att kunna hosta upp tillräckligt med pengar. Samt inte ha något emot att bo i ett samhälle där alla ser ut som deltagare i Beverly Hills Housewives.

X3: Stockholm Noir (2006-2011)

Mrado, Jorge och JW. Niklas, Mahmud och Thomas. Natalie, Martin och Jorge igen. Tre gånger tre karaktärer. Ingen kan i alla fall klaga på Jens Lapidus ambition.

I succédebuten Snabba cash får vi som sagt följa Mrado, medlem i ”juggemaffian” och bland annat ansvarig för att se till att garderobsverksamheten på Stockholms krogar drar in ordentligt med pengar. Problemet är bara att Mrado tycker att han förtjänar en högre position inom organisationen och det gör att han kommer på kant med Radovan Kranjic, the big boss himself.

Candyman (1992)

Fredag, men ett undantag som bekräftar fredagssågningsregeln. Idag publicerar jag istället en recension av urbana skräckisen Candyman, vilken bygger på en förlaga från allas vår Clive Barker. På förekommen anledning från Trash is King! som i sin recension av Paperhouse hyllar regissören Bernard Rose och dennes övriga verk, vilka bland annat inkluderar denna film. Mitt återbesök hos en av de absolut otäckaste filmer jag någonsin sett modererade tyvärr (lyckligtvis?) skräckupplevelsen en smula.

***

Kärt barn har många namn: urban legends, vandringssägner, klintbergare. Ofta används de som besvärjare av ondska och rädslor, det har ju aldrig hänt någon man känner direkt utan vanligen ”en kompis kompis”. Antingen är det något man ska akta sig för (stanna på ödsliga vägar när galna seriemördare rymt från hospitalet) eller berättelser som ska bekräfta missuppfattningar som blivit så vanliga att de tas för fakta (råttkött i pizzor eller potatisodlingar i parketten).