The Stand (1994)

alt. titel: Pestens tid, Stephen King’s the Stand, Apocalipsis, Virus mortal, La danza de la muerte, L’ombra dello scorpione, The Stand: Das letzte Gefecht, Le fléau

När flunsan slår till i Texas-staden Arnette finns inte tid för direktiv om handtvätt, avstånd eller ens lockdown. Faktum är att hela staden evakueras i en grisblink av militären, möjligen beroende på att de har ett finger med i spelet. Så pass att de till och med håller klaffen om vad som verkligen är problemet när det visar sig att evakueringen av Arnette inte räcker och folk börjar insjukna över hela den nordamerikanska kontinenten med blixtens hastighet. Kan det vara så att militären mixtrat lite för glatt med något slags superinfluensavirus?

Ganska snart slutar folk bry sig om dylika konspirationsteorier eftersom virusets härjningar inte bara resulterar i lite hosta och ledvärk utan dödsfall. Det dröjer inte länge innan det fåtal som visat sig vara immuna måste navigera sig igenom apokalyptiskt tomma städer. Alla dras de emellertid som genom magnetism till en av två personer, den åldriga Mother Abigail eller ”the walkin’ dude”, Randall Flagg. Gissa vem av dessa två som befinner sig i syndens näste Las Vegas där hen grundat en fascistbetonad diktatur? Och gissa vilka som dras till ett sådant samhälle?

Inte våra huvudsakliga protagonister i The Stand i alla fall. Nej, de lyssnar på Mother Abigails ”gud” och väljer i sann demokratisk anda en ledningskommitté. Som av en ren händelse råkar ganska många av berättelsens huvudsakliga protagonister bli invalda i sagda kommitté. Men i och för sig, skulle jag stå inför världens undergång skulle jag också kunna tänka mig att satsa både liv och hälsa på Gary Sinises Stu Redman och Ray Walstons Glen Bateman. Möjligen också på Rob Lowes Nick Andros. Därefter blir det mer skakigt…

Detta var långtifrån första titten på Mick Garris miniserie (fyra avsnitt om 90 mins vardera) men attans om jag mindes den riktigt så här halvdan, på riktigt så här många olika plan. Wikipedia rapporterar om en ansträngd budget trots att den var stor med 90-talets TV-mått mätt. Jag förstår att det sannolikt kostat multum att kuska runt till alla exteriör-inspelningsplatser, men konsekvensen blir tyvärr att det mesta som utspelas inomhus å andra sidan ser ganska slakt ut. Färgskalan är glåmig. Scenerier framstår som platta och anonyma.

Och medan fysiska effekter, exempelvis Randall Flaggs demon-look, förvisso verkar vara hyfsat genomarbetade är de inte snygga. Faktum är att de tyvärr resulterar i att jag sitter och småfnissar åt honom istället för att bli skraj. Till saken hör att skådisen Jamey Sheridans denim-och-hockeyfrilla-look à la countrystjärna på dekis inte heller injagar särskilt mycket skräck. Men som sagt, de fysiska effekterna synes ändå mer genomarbetade än de animerade. Som vanligt har dessa 90-talets tidiga försök med CGI åldrats ofantligt illa.

Dessutom är det alltså flera av även de huvudsakliga skådisarna som faller igenom. Största skurken i det här dramat är tyvärr Molly Ringwalds Fran Goldsmith, vilket verkligen är synd eftersom The Stand lider en smula brist på vettiga kvinnliga rollfigurer. Men visst, i försöken att baxa ned den voluminösa historien i en alldeles för liten kostym har mycket (nästintill all, skulle jag säga) av karaktärsutvecklingen fått trimmas bort. Vilket alltså innebär att det inte finns så mycket för Ringwald (eller Laura San Giacomo i rollen som Nadine Cross heller för den delen) att luta sig mot. I rättvisans namn saknas det i och för sig knappast manliga klavertramp heller. Jag har redan nämnt Sheridan men tvekar inte att klumpa ihop honom med exempelvis Adam Storkes Larry Underwood, Corin Nemecs Harold Lauder och Bill Fagerbakkes Tom Cullen.

Den senare rollen är å tredje sidan i sig självt halvskakig – jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Kings faiblesse för att utnämna personer med intellektuell funktionsnedsättning såsom stående i någon slags särskild kontakt med en högre makt. Eller ja, faiblesse och faiblesse, noga räknat kan jag än så länge bara komma på två där den andra lät vänta på sig ganska många år (wait for it…). Men i likhet med det senare exemplet vacklar Fagerbakkes prestation farligt nära lyteskomikens gräns.

Enligt Wikipedia ska King velat ha Mick Garris som regissör eftersom det var en kille som inte kom med allt för många egna idéer i förhållande till förlaga och manus. Jag vet inte hur smart det valet egentligen var. I nuläget är miniserien The Stand nedtrimmad till att enbart innehålla förlagans händelseutveckling. Allt som andas karaktärsutveckling och tankegods saknas, bortsett från att det religiösa anslaget blivit avsevärt mer prominent än vad jag minns från boken. Och den ende vi kan skylla på i det här fallet är King själv eftersom det i slutänden är hans manus som realiserats. Tyvärr misslyckas författaren allt för ofta med att överföra det som gör att folk dras till hans skrivna berättelser eftersom det är de elementen som tenderar att försvinna i adaptionerna han själv är inblandad i.

Nu har jag blivit så pass surmagad att jag nästan är benägen att säga att det enda som är riktigt bra med The Stand anno 1994 är scoret av W.G. Snuffy Walden. Faktum är att åtminstone ett par av hans melankoliskt folkiga countrymelodier är bättre än vad den här produktionen förtjänar. De i sig gör att jag som tittare ibland åtminstone får en aning om den episka americana-känsla som förlagan faktiskt dryper av. Men absolut, jag ska inte sticka under stol med att jag alltid blir lika glad när Miguel Ferrer dyker upp som Randall Flaggs handgångne man. Aaaaaaaand that’s about it.

Förlaga: The Stand (1978, omtryckt 1990 “Complete and Uncut Edition”)
Cameo: Teddy Weizak (en av de “goda” överlevarna i Boulder)

Annons