Margrete den første (2021)

alt. titel: Drottning Margareta, Die Königin des Nordens, Margrete – Queen of the North

Ok, dags att bikta sig. Jag har inte sett vare sig Arn-filmen eller Tre solar. Men jag såg Petri tårar när det begav sig och det var tillräckligt för att ingjuta en evig skepsis mot historiska filmer som utspelas på hemmaplan. Det enda som fick iväg mig till biografen för Margrete den første var förstås Tine Dyrholm i huvudrollen. Vem kan säga nej till Queen Trine?

Inte de svenska och norska riksråden och stormännen i alla fall. När drottning Margrete, deras ”fru och husbonde och fullmäktige förmyndare” kallar, besvaras uppmaningen (om än något motvilligt). Det där med att ena sig mot en gemensam fiende (tyskarna) hade ännu inte riktigt gått hem, trots att Kalmarunionen hade fem år på nacken.

Men kort efter att ha vunnit över de trilskandes på sin sida och dessutom vara på väg att förhandla sig till ett synnerligen förmånligt parti för styvsonen Erik av Pommern slår Margrete pannan i en oväntad vägg. Plötsligt står framför henne en man som påstår sig vara hennes son, Olav Håkonsson. En son som hon trott varit död och begraven i femton år. Olavs entré vid hovet kommer inte bara att innebära en känslomässig prövning för drottningmodern utan riskerar att ställa hela nordens styresskick på ända. Vem har egentlige rätt att styra om nu den rättmätige kungen inte alls var så avliden som alla trott?

Tja, det kommer väl inte som någon större överraskning att titten på Margrete den første ledde mig som en målsökande missil rakt på Wikipedia. Detta var ju en helt fantastisk historia, men hur pass mycket sanningshalt hade den egentligen? Inte särskilt mycket ska det förstås visa sig. Men bortsett från att manusförfattarna Jesper Fink, Maya Ilsøe och Charlotte Sieling försöker dra alldeles för stora växlar på en historia som av allt att döma inte alls var lika oförklarad som de vill göra gällande måste jag erkänna att Margrete den første överraskade positivt. Kanske inte så svårt ändå, med tanke på att min utgångspunkt som sagt var Petri tårar.

Som svensk ligger tyvärr språket filmen en smula i fatet. Ska jag vara helt ärlig hade jag sannolikt varit betydligt mer lättmatad med själva historien om detta varit en engelsk eller fransk produktion. Nu kan jag inte låta bli att hänga upp mig på att särskilt alla svenska skådisarna låter krystade och tillgjorda medan de danska och norska generellt har en mer naturlig ton. I centrum står självfallet den oförlikneliga Trine Dyrholm som Margrete, men även Morten Hee Andersen gör en riktigt bra prestation som den olycksaligt lettledde Erik av Pommern.

I mina ögon upplever jag att både berättande, bilder och musik (mycket trevlig sådan av svenske Jon Ekstrand) låtit sig influeras av moderna, episka produktioner som Game of Thrones. Här har vi förvisso en någorlunda historisk realitet men det skulle lika gärna kunnat vara illvilliga ränksmiderier i ett hittepåland med välbekanta fenomen av typen hästar som främsta färdmedel, brasor i sprakande eldstäder och stormiga hav.

På det hela taget tycker jag dock att dessa ränksmiderier gör historien rätt spännande. Att de sedan inte har särskilt mycket bäring på den historiska realiteten är förstås en annan femma. Däremot tycker jag kanske inte att filmen lyckas göra Margretes motiv och överväganden lika tydliga. Som det är nu får man nästan gissa sig till när hon agerar känslomässigt som en mor och när hon gör det rationellt som en regent, vilken försöker hålla en nordisk union flytande.

Moderskapet spelar förstås en viktig roll i hela den här historien och i det avseendet tycker jag att det var intressant att jämföra slutet i Margrete den første med det i Elizabeth. Margrete offrar (enligt filmens narrativ) sin son för unionens bästa medan Elizabeth helt överger moderskapet för samma syfte. Ska jag fortsätta jämförelserna kan Margretes sonoffer i någon mening liknas vid det som sker i Trine Dyrholms Dronningen från 2019. Men det är en film som bjussar på en bra mycket mer nyanserad och ambivalent kvinnoroll och serverar upp ett smutsigare offer. Till skillnad från drottning Margrete agerar advokat Anne enbart utifrån egoistiska motiv.

Men förutom att vara mor är alltså Margrete också drottning. Mitt intryck är att filmen ändå vill lyfta kvinnan som av allt att döma var en högst kapabel regent, trots att hon blev kallad för ”kung byxlös” av Albrecht av Mecklenburg. Då är det ju lite synd att vi anländer till historien ungefär prick när hon uppnått alla sina största segrar. I det avseendet förutsätter Margrete den første att publiken ska vara rätt slängd i sam-nordisk historia, fatta vad inledningen på Gotland alluderar till och vara införstådd med att det är just inom Kalmarunionen som Margrete försöker samla ihop en här mot tyskarna.

Jag förstår ju att det här arvstvistsmysteriet framstår som en betydligt saftigare skandal men jag tycker kanske inte att det ger Margrete en chans att visa sina främsta styrkor. Till skillnad då från Queen Trine, vilken som vanligt ger en liten extra stjärnglas till allt hon är med i. Just Margrete är väl möjligen en av de mer stereotypa rollerna jag sett henne i, men hon gör samtidigt mesta möjliga av även det. Long live Queen Trine!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: