Inga barn vill väl någonsin bli vuxna? Behöva byta sådant som rodeodrömmar mot jobb och egna battingar? Syskonen Darling – tvillingarna James och Doug samt deras lillasyster Wendy – har världens ordning klar för sig: när man blir vuxen kan man inte längre göra som man vill. Livet blir tomt på äventyr och man törs inte längre bryta upp eller ta chanser.

Men sådana är verkligen inte Darling-kidsen. Så när Wendy en natt ser en mystisk gestalt på ett av tågen som rullar förbi, precis utanför Darling’s Diner, kastar hon hjärtat före, klättrar ut genom fönstret och upp på tåget, tätt följd av sina bröder. Den skugglika gestalten visar sig vara Peter, en vildbasare iklädd trådsliten skoluniformsjacka och inte stort mer. Han tar dem med sig till en mystisk vulkanö där det härjar ett gäng andra ungar. Däribland Thomas som, innan han försvann på ett tåg flera år tidigare, var kompis med tvillingbröderna. Det märkliga är att Thomas fortfarande är lika gammal som han var vid försvinnandet.

Nej, regissör Benh Zeitlin och medmanusförfattare Eliza Zeitlin gör ingen större hemlighet av att uppföljaren till Beasts of the Southern Wild, Wendy, är ytterligare en version av J.M. Barries klassiska Peter Pan-historia. En version som dessutom ligger i tiden, genom att först förflytta fokus från Peter till Wendy och därefter göra henne till en tuff och självständig tjej. Liksom 2020 års Peter bytt trikåer och toppig fjäderhatt mot shorts och rastaflätor har 2020 års Wendy fått tillåtelse att byta nål och tråd mot en rejäl portion jävlaranamma. Hon är inte längre hänvisad till att antingen vara förälskad i Peter (varför skulle hon annars vara avis på Tiger Lily?) eller agera mamma till Neverlands Lost Boys (vilka i Wendy förstås också har en jämnare könsfördelning än epitetet antyder).

Wendy har bytt Beasts… lätta mytologistråk mot helt igenom saga. För min del, som misslyckades med att bli riktigt fångad av Benh Zeitlings närmast dokumentära (men ändå drömska) debut, funkar sagan alldeles utmärkt. Visst får Wendy sitt främsta existensberättigande rent historiemässigt genom att ta spjärn mot sin föregångare. Men eftersom jag verkligen gillar de förändringar som syskonen Zeitlin gjort i det avseendet har jag inget att invända mot den saken.

Större delen av handlingen utspelas förstås på (i?) Neverland (den karibiska vulkanön Montserrat). Men innan vi kommer dit startar Wendy upp i samma rurala sydstatsmiljö som vi känner igen från Beasts… Darling’s Diner ligger samtidigt längsmed ett järnvägsspår, vilket direkt gör tydligt hur klockrent det är med tåg på film. Här levererar Zeitlin det där drivet som jag saknade i Beasts…, medan loken i andra sammanhang förvandlas till något överjordiskt och mystiskt – en frustande och pustande drake.

Jag reflekterade inte särskilt mycket över musiken i Beasts… men i Wendy är den freakin’ a-mazing! Samma kompositör dock, Dan Romer, eventuellt i samarbete med Zeitlin. I fallet Wendy understryker Romer perfekt filmens känsla av jublande triumf.

Skådismässigt vinner Beasts… däremot tvekampen mellan Zeitlins hittills två filmer. Det är bara att inse, ett fynd som Quvenzhané Wallis gör man inte två gånger på raken. Men Devin France som spelar Wendy samt tvillingarna Gage och Gavin Naquin, som porträtterar hennes bröder, är verkligen inte dåliga. Då blir det lite skakigare med dagens Peter, i form av Yashua Mack, som i mina ögon tyvärr känns ganska stel och onaturlig. Men eftersom Wendy i mina ögon framstår som lika genomtänkt och medveten som Beasts… antar jag att det var så Zeitlin ville ha det.

Sedan kan man absolut skylla en del av Wendys slutpoänger för en viss sentimentalitet, men jag köper faktiskt dem också. Det ena är insikten att vuxenhet och vägen dit kan vara ett äventyr lika gott som något annat (samtidigt som man inte ska glömma bort sitt barnasinne). Att det finns ett mellanläge mellan total hopplöshet och att helt strunta i sådant som är sorgligt eller jobbigt. Att det kan finnas magi överallt, om du bara letar tillräckligt noga.

Det andra är att man aldrig ge upp tron på sin mamma. Det är märkligt rörande när Wendy blåser iväg en näve maskrosfjun och ber dem framföra ett meddelande till mamman som hon lämnat därhemma: ”Tell her I’ll be wild as hell and when I come back, I’ll show her how”. Jag tänker att Zeitlin är i samma sits som Greta Gerwig var när hon gjorde sin debut Ladybird – en nybliven vuxen som först nu kan känna att hen uppskattar sin mamma för vad hon är värd.

Vad jag kan se är det ganska många som finner fel med Wendy men för min del träffade filmen väldigt rätt – glädje, förundran, magi och sorg. Och se för tusan till att lyssna på filmmusiken!