The Power of the Dog (2021)

alt. titel: Il potere del cane, El poder del perro

Bröderna Phil och George har levt i hyfsad sämja på föräldrarnas ranch ett bra tag nu, trots att de i princip är så olika som två män kan vara. Phil är i och för sig burdus, nedlåtande, grov i munnen och ständigt otvättad men samtidigt vältalig och en naturlig ledare för ranchens cowboys. George är å sin sida istället prydlig, proper och hövlig samt nästan plågsamt tafatt och tystlåten (det är något oklart vilken roll han egentligen fyller i familjeföretaget).

Trots det är det George som lyckas fånga uppmärksamheten hos läkaränkan Rose Gordon. Det hör sannolikt till saken att Rose klart och tydligt hörde när Phil gjorde sig lustig över hennes son Peters brist på manlighet. Efter Rose och Georges giftermål skickas Peter till college för att läsa till läkare men Rose måste fortfarande bo under samma tak som Phil, vilken helt uppenbart hatar henne. Inför George hävdar brodern att Rose säkert bara är en lycksökerska (för vem skulle kunna älska George om det inte vore för hans pengar?!) men frågan är om inte fientligheten ligger i ren konkurrens om Georges gunst?

Inför hotet mot sitt invanda territorium, såväl fysiskt som känslomässigt, beter sig Phil som ett besviket och småsint barn. Hans intelligens och självsäkerhet gör det hela till en ytterst ensidig tvekamp. Det dröjer inte länge innan den psykiska tortyren får Rose att ta till flaskan och när Peter kommer till ranchen på sommarlovet möter han en moder som är lika illa däran som hans far var innan denne hängde sig. Samtidigt försöker Phil efter bästa förmåga förvandla den unge mannen till ytterligare ett vapen i kriget mot Rose.

Finvinsterna på Golden Globe-galan var incitamentet jag behövde för att ta mig an Jane Campions The Power of the Dog. Trots lättillgänglig streaming (Netflix) och spännande skådespelare (Jesse Plemons, Kirsten Dunst och Benedict Cumberbatch) fanns där ett visst motstånd. Sannolikt för att jag hade fått för mig att den skulle vara ”svår”. Till min stora glädje visade det sig till största delen vara en ogrundad fördom.

Jo, det förekommer stämningshöjande bilder som inte har någon direkt funktion för själva berättelsen, jag ser ingen direkt poäng i kapitelindelningen och Jonny Fucking Greenwoods score blir ibland en väl blöt och tung artsy fartsy-filt. Greenwood sägs ha velat undvika typiska Vilda Western-toner och därför låter musiken som varenda övrig artsy fartsy-film som Greenwood musiksatt (strax innan denna, Pablo Larraíns Spencer exempelvis).

Men jag blev lyckligtvis tillräckligt fångad av det mänskliga dramat som utspelade sig i bergens skugga för att mestadels kunna strunta i sådana skavanker. Det är en otvetydigt fascinerande dynamik som vävs ihop och den berättas i precist uppmätta portioner och detaljer (Campion har även skrivit manus, baserat på en roman från 1967 av amerikanske författaren Thomas Savage). Brödernas relation är ojämlik redan från ruta ett, men ojämlikheten djupnar och förändras när det blir allt tydligare att Phil är långtifrån den råbarkade och primitive sälle som han först framstod. I det avseendet är förstås Benedict Cumberbatch ett självklart skådisval och detsamma gäller Jesse Plemons som hans underlägsne medspelare.

Möjligen skulle jag beklaga det faktum att Kirsten Dunst i någon mån dragit nitlotten eftersom hennes Rose främst är navet för kampen mellan George, Phil och Peter. Men hon klämmer åtminstone mesta möjliga ur rollen, särskilt innan hon är hopplöst förlorad till den bruna spriten i de klirrande flaskorna som hon gömmer på alla upptänkliga ställen.

Har du ännu inte sett The Power… och lyckats hålla dig lika ospoilad som jag gjorde skulle jag rekommendera att du hoppar över detta stycke – överraskningsmomentet gav ett absolut mervärde. För alla er andra ville jag bara nämna att filmen för min del blev en betydligt intressantare version av samma tema som jag uppfattar utspelas i Call Me By Your Name. Kanske som en slags kombo av Call Me… och Brokeback Mountain. Med en knivsudd oundvikligt, grekiskt drama inblandat.

Utifrån nomineringarna kan The Power… ta fullkomlig storslam på årets Oscarsgala. Bland de nominerade märks Campion, Cumberbatch och Jonny Fucking Greenwood.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: